María Comán är en liten, men samtidigt stor kvinna. Hon utstrålar lugn, intelligens och värme. Hon har levt. Lever i allra högsta grad fortfarande, ända ut i fingertopparna, trots sina snart 70 år. I köket puttrar kålen till det som ska bli Sarmale, rumänska kåldolmar. Två gigantiska grytor. I morgon väntas besök av goda vänner.
– Smaka, uppmanar María och ger mig en bit av surkålen som legat en månad i lag av vatten, salt, vitlök och torkade dillfrön som hon får från Rumänien. Det är bra för magen!

Jag frågar om hon tycker om att laga mat.
– Tja, svarar hon och rycker på axlarna.
Nej, María är ingen hemmafru som pysslar för pysslandets skull. Men hon har ett stort hus, fullt av sådant som hon värdesätter, böcker, konst, och ofta också vänner, både nya och gamla.
– När vi äter ute blir det spanskt eller italienskt, säger hon. Men när vi har middagar och fester hemma lagar jag alltid rumänskt.

Lärde spanska via TV-n
Ovanför spiselkransen hänger ett stort foto på en liten pojke. Det är Marías barnbarn Alejandro, 4,5 år. Vi talar en stund om språk, om hur det var självklart för María att lära sig spanska när hon flyttade till Spanien. Precis som hon lärde sig tyska när hon bodde i Tyskland.
– Jag talar inte så bra spanska, säger hon. Men tillräckligt.

Hon lärde sig med hjälp av TV-n och sin spanska svärdotter Isabel. María berättar om när hon skulle läsa en spansk sagobok för Alejandro.
– Han tog boken ifrån mig och sa att det var bättre att han läste.

Hon skrattar lyckligt och skryter som farmödrar gör om sitt barnbarn. Normalt talar de rumänska med varandra. Det har varit viktigt att förmedla till sonsonen.
– Han talar spanska med sin mamma, rumänska med oss, engelska i skolan och nu håller han på att lära sig tyska också.

María och hennes man hämtar Alejandro i skolan varje dag. I övrigt består Marías liv av huset, vännerna och familjen.
– Livet som pensionär är bra, säger hon.

Bra lön som TV-tekniker
María föddes 1939 i staden Turtucaia (Tutrakan), som vid Molotov-Ribbentroppakten tillföll Bulgarien. Hon studerade TV- och radioteknik vid universitetet i Bukarest och jobbade sedan elva år som TV-tekniker på en av Rumäniens TV-stationer. Där lärde hon känna sin man som var TV-chef.
– Vi hade det bra, höga löner, gratis mat och boende. Vi hade råd med bil och att köpa en lägenhet.

Men pengar är inte allt. Marías svägerska bodde i Österrike och under diktatorn Ceausescus tid var de förbjudna att resa utomlands. Efter en lång byråkratisk kamp lyckades Marías man få tillstånd att besöka sin syster. De beslutade att han inte skulle återvända. Han bosatte sig i Tyskland och ett och ett halvt år senare flyttade María efter med deras son. Det var 1977.

Många från Tyskland
I Tyskland, där familjen bodde i totalt nästan 20 år, jobbade María för ett video- och musikbolag, sedan för Siemens och så småningom startade hon ett eget videoproduktionsföretag. De började resa på semester till Spanien, köpte huset i Torreblanca dit de flyttade på riktigt när de gick i pension. Sonen som är tandläkare kom efter, startade egen klinik och träffade sin fru som är från Córdoba.
– Det bor många rumäner här, i Fuengirola och Marbella, som liksom vi bott i Tyskland, berättar María. De är till exempel tandläkare och byggnadsingenjörer som har arbetat där, pensionerat sig och köpt ett hus på Costa del Sol.
– Klimatet är väldigt bra här och fortfarande är en del saker är billigare än i Tyskland.

Staten tog deras hem
Den andra stora gruppen rumäner i Spanien har sökt sig hit för att arbeta.
– De började komma för cirka tio år sedan och jobbar i bygg- och trädgårdsbranschen, säger María.

Åren som följde efter Ceausescus fall och revolutionen blev oroliga och dramatiska med flera våldsamma uppror och upprepade regeringskriser. Under 1990-talet hamnade landet i en svår ekonomisk kris och de problem som skapats av den gamla regimen var svårlösta.
– En liten del av befolkningen roffade åt sig allt och den stora majoriteten lämnades utan någonting. Det råder fattigdom och hög arbetslöshet.

María fortsätter:
– Tidigare fanns det fabriker och det gick bra för jordbruket. Men efter revolutionen delades allting upp och såldes.
María och hennes familj hade en stor lägenhet som staten tog och sålde. Rättsprocessen för att de ska få ut ersättning pågår fortfarande.

Kriminella organisationer
De som kommer hit för att arbeta har oftast familjen kvar i Rumänien.
– De är inte här för att stanna, säger María. De skickar hem pengarna och skulle aldrig ha råd att köpa en bostad i Spanien.
Många luras hit av kriminella organisationer som lovar arbeten och pengar som inte existerar.
– Väl här, tas deras papper ifrån dem och de tvingas jobba som slavar i jordbruket, säger María.

Hon berättar hur polisen vid flera razzior upptäckt rumäner som arbetat under fruktansvärda förhållanden. En del har skickats hem i buss till Rumänien, andra har fått hjälp att finna ett lagligt arbete.
– Ingen blir strandsatt. Polisen och ambassaden eller konsulatet samarbetar för att hjälpa. De får mat, kläder och en sängplats på konsulatet om så behövs.

Språk och mentalitet lika
Att så många rumäner väljer just Spanien säger María beror dels på att det finns arbeten, dels för att det är lätt för rumäner att lära sig spanska.
– Mentaliteten påminner också om den i Rumänien.

Vilka är likheterna?
– Folk är snälla och trevliga, öppna. De bjuder hem dig och hjälper dig med det du behöver.
– Vår svärdotter är spanjorska och vi kommer väldigt bra överens med hennes familj. De är som rumäner och vi umgås mycket.

María har inte haft problem med någon och aldrig upplevt några fördomar. Tvärtom. De första åren när de höll på att renovera huset och innan de talade spanska, möttes de alltid av vänlighet och folk som ansträngde sig för att förstå.

Inga fördomar
Vad har varit svårast?
– För oss ingenting, svarar hon enkelt.
María känner sig integrerad. Det här är hennes hem. Hon har spanska vänner. Liksom hon umgås med sina grannar som just nu består av en dansk äldre dam och en engelsk familj. Men på frågan om hon lever ett spanskt eller rumänskt liv, svarar hon ändå:
– Rumänskt...

Ungefär en gång om året åker hon till sitt hemland. Fast nu är det tre år sedan sist.
– Jag stannar två, tre veckor, mer klarar jag inte. Jag har det bättre här och skulle aldrig kunna leva där igen. Vårt sätt att tänka är annorlunda och jag har få vänner och ingen familj kvar där.

Men María känner mycket kärlek till sin kultur. Hennes stora projekt just nu är att skapa ett rumänskt bibliotek för föreningen. Böcker som skickats till henne från Rumänien ligger och väntar i stora säckar vid entrén.

Hjälper med mat
Det finns ett tiotal rumänska föreningar i Andalusien. I Málaga och Marbella är de ungefär 150 medlemmar. De har en egen präst och samlas för ortodox mässa en gång i veckan i Iglesia de San Manuel i Las Lagunas. María träffar ofta sina landsmän, i kyrkan, på fester och när kommunen kontaktar henne för att någon behöver hjälp.
– Vi hjälper arbetslösa med mat och har projekt för att dela ut sådant som ris och pasta en gång i månaden. Inte bara till rumäner, utan även till spanjorer, latinamerikaner och ryssar.

Namn: María Comán
Nationalitet: Rumänska
Flyttade till Spanien: 1996
Ålder: 68 år
Familj: Man, son, svärdotter och barnbarnet Alejandro
Bostad: Torreblanca
Arbete: Pensionär
Antal rumäner i Spanien: 527 019 (enligt statistiska institutet INE)
Antal rumäner i Málaga: 7 571 (enligt statistiska institutet INE)