Längst söderut på den sydligaste kanarieön El Hierro ligger byn La Restinga. Ön ansågs på 1400-talet vara världens ände och på 1600-talet låg här noll-meridianen, innan den övertogs av Greenwich. Och nog känns det lite som världens ände när vi anländer efter flyg från Málaga till Santa Cruz de Tenerife, lokalflyg till El Hierros lilla flygplats i Valverde och inte mindre än tre olika bussar från Valverde till La Restinga. Förutom känslan av att verkligen befinna sig mitt ute i Atlanten med den öppna oceanen omkring sig, det totala nattmörkret och stjärnhimlen med tusentals stjärnformationer samt den karga naturen, så är det öbornas ödmjukhet som slår mig mest.

Det börjar redan på flygplatsen. Bagaget tar tid på sig och vi inser att vi inte kommer hinna med bussen. Men chauffören inte bara väntar, han ringer också anslutande buss. Denne chaufför glömmer visserligen bort oss, varpå den förste trycker gasen i botten och kör i fatt uppåt längs de slingriga vägarna. Nästa buss i El Pinar, sista bytet, väntar också. Längs färden hoppar det på och av folk och det märks på samtalen att alla vet vem alla är. Öns skvallerkäring avfärdas lite lagom kärleksfullt när hon försöker mjölka medpassagerarna på alltför privat information.

Svårt att överleva
Enligt officiell statistik har La Restinga drygt 500 invånare. Enligt dykinstruktören Francisco kommer de dock numer inte ens upp i 300. Minst ett hundratal har begett sig därifrån sedan vulkanutbrottet i oktober 2011. Många har flyttat till Venezuela eller Argentina. Men det är inte vulkanen som är problemet. Vart vi än går och talar med folk på gatan, restauranger och dykcenter, får vi beskrivit ett före och ett efter.

Här talar man inte om den ekonomiska krisen utan om ”efter vulkanen”. Lika snabb är man också med att påpeka att det inte är vulkanens fel. En del menar till och med att den hade kunnat vändas till en fördel, en turistattraktion, om man spelat sina kort rätt.

Problemet är att den lilla fiskebyn La Restinga de senaste 15 åren, hade förvandlats till ett mycket attraktivt turistmål, framför allt för dykare. Idag har den lilla byn nio dykcenter. Innan vulkanen fanns ytterligare tre och ingen vet hur länge de som är kvar ska kunna överleva. Ilskan mot media är stor, alla vi talar med under veckan på ön menar att journalisterna kraftigt överdramatiserat vulkanutbrottet, skapat en rädsla och framför allt en tro om att allt undervattensliv dött ut. Dykarna har övergett paradiset och enligt Francisco kommer de inte tillbaka förrän fisket blir helt tillåtet igen.

Han berättar;
– Tidigare hade alla center i La Restinga dagliga grupper på 20-50 personer, med två dyk på förmiddagen och två på eftermiddagen. Gatorna var fulla av dykare och efteråt samlades man och tog en öl, åt och pratade om dagens upptäckter. Byn levde. Idag har vi kanske en, två eller tre dykare per center och max två dyk per dag. Om vi över huvudtaget har något att göra.

Franciscos fru Inmaculada Grajera fyller i;
– Med dykturismen följde uthyrning av lägenheter, som idag står tomma, restauranger, livsmedelsbutiker. Alla drabbas.

Livet på väg tillbaka
Om media sprider en bild av att inget längre finns att se och de professionella dykarna i La Restinga hävdar att det är bättre än någonsin, ligger nog sanningen någonstans mitt emellan. Efter vulkanutbrottet för 1,5 år kom fiskarna upp till vattenytan, kippade efter andan på grund av de syrefattiga vattnet, dog och flöt iland längs med stränderna. Med den bilden på näthinnan häpnar man över naturens kraft att återhämta sig. Under åtta dyk ser vi mängder av trumpetfiskar, havsabborrar stora som hundar, makrill, langustrar (hummerliknande kräftdjur), muränor, barracudor, havsrudor, piggvarar, vieja och mycket mer. Det enda jag blir besviken på är att jag aldrig får se någon djävulsrocka. Men havet lever.

Vulkanen blev politik
Svårare har det varit för byborna att återhämta sig. Ingen av dem Sydkusten talat med var rädd för vulkanen ens när den var som mest aktiv. De genomlevde några timmar av osäkerhet strax innan och under den första evakueringen. Det sprutade magma från vulkanen och experterna visste inte vilka vägar den skulle ta, om det plötsligt skulle explodera i byn. Men det kunde uteslutas ganska snabbt.
– Egentligen var faran över efter ett dygn men vi fick inte komma hem igen förrän efter tio dagar, säger Inmaculada Grajera. Hon och Francisco bodde hos vänner i bergsbyn El Pinar men kände stor frustration över att inte få komma hem.

Andra evakueringen som varade lika länge, förstod inte byborna alls.
– Första gången hade vi förståelse för, men den andra var ren politik, säger Donato Marckesini, en italiensk sjöman och pizzabagare som bott nio år i La Restinga.
– Man ville skapa dramatik för att senare kunna få bidrag, men resultatet blev det motsatta. Turisterna, vårt levebröd, skrämdes bort och försvann. Och något bidrag blev det aldrig.

Bidragen uteblev
Francisco var under några månader med i en påtryckargrupp som skulle göra bybornas röster hörda gentemot myndigheterna.
– Men när fiskarna hade fått sitt, flöt kraven ut i sanden, det blev inget mer. Vi andra fick aldrig någonting.

Under sex månader låg Franciscos verksamhet nere. Han fick inte lov att dyka och blev helt utan inkomster. Utgifterna var de samma som alltid. Han börjar se en svag återhämtning men hålen är många och stora.
– Just nu går de stackars slantar jag tjänar till att betala skulder. Vi vet inte hur länge vi kan låta barnen fortsätta studera på Tenerife.

Jobbar dubbelt så mycket

Det finns åtta restauranger i La Restinga, alla har öppet men utbudet är lite skralt. Det finns ingen mening med att köpa in dyra viner när borden står tomma kväll efter kväll. Kyparna berättar dock stolt vilka fiskar de har. Vi äter pámpano, som kyparens kompis tagit upp samma dag. Det är första veckan på ett helt år det varit tillåtet att fiska, dock bara med metspö. Giuseppe Breda driver en av byns två pizzerior tillsammans med sin tyska hustru Kerstin Siemsen och yngsta dottern. De semestrade i La Restinga i nio år innan de bestämde sig för att flytta hit för snart tre år sedan.
– Innan vulkanen jobbade vi sex personer här, nu är vi tre, säger Giuseppe. Vi får jobba det dubbla för att tjäna det samma. Men det är medias fel, inte vulkanens.

Livet efter vulkanen är tufft men det lugna livet på ön går vidare. Det Guiseppe och Kerstin sökte var inte ekonomisk lyx utan livskvalitet. Förmiddagsölen i solen. Vänligheten. Stillheten.
– Vi anpassar oss, det går att göra här, säger Giuseppe. Tjänar vi mindre pengar spenderar vi mindre. La Restinga är en unik skatt, om jag inte blir bortjagad kommer jag att dö här.

Fortfarande på väg
Donato var för nio år sedan på väg till Bahamas med sin segelbåt när motorn gick sönder och han gick in i La Restingas lilla hamn. Här blev han kvar.
– Jag är fortfarande på väg, säger han och skrattar.
Under tiden bakar han pizza och gör utflykter med turister i sin segelbåt.
– Det finns inga platser som La Restinga kvar i Europa. Antingen älskar du eller hatar det. Här går det att känna sig som den enda levande varelsen i hela världen. Här hjälper vi varandra, hur dåligt ställt ekonomiskt någon än har det så svälter ingen. Vill du ha fest eller shopping tar du båten eller flyget till Tenerife, för oss som bor här är det inte dyrt.

Livet inte monotont

Francisco har dykt sedan 1973 och haft dykcenter sedan mitten av 1980-talet. Han är rätt trött på att dyka. Öroninflammationerna avlöser varandra och han är tyngd av skulder efter vulkanen. Men han kan inte tänka sig att leva någon annanstans.
– Jag har bott 20 år i Madrid, jag vet vad det är. När man fyllt 40 är det lugnet man vill ha. Jag fiskar och har en gård uppe i bergen som jag pysslar med. En del tycker att livet här är monotont, men det är det inte för mig.