(Publicerad 2015-06-01) I den gassande solen på min takterrass i Sevilla snubblar jag över ett inlägg på den spanska historiebloggen: ”När vikingarna anföll Sevilla”. Vikingar? I Sevilla?

Med en dokumenterad farmors morfars farmors mormors mormors farfars mormors farfars farfars morfars farfars farmors farfars morfars farfars farfars farfar vid namn Ragnar Lodbrok, och därmed en extra känsla av historiskt ansvar, hugger mig budskapet likt en vendeltida dolk i mellangärdet. Det här måste undersökas.

Första anhalten är given: Sanlúcar de Barrameda - eller rättare sagt Ipora eller Ébora, som samhället kallades då. Det är denna hamnstad som, efter att ha härjat i portugisiska nejder, blir vikingarnas första möte med Andalusien. Händelserna beskrivs målande av Anders Magnus Strinnholm i Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider, från 1834:

”Vikingarne, djerfva och modiga till allt, som öfverensstämde med deras seder, […] hade med fyra och femtio långskepp seglat långs hela vestra kusten af Spanien intill Lisabon. Sedan de i tretton dagar förgäfves belägrat denna stad och under tiden plundrat den kringliggande byggden, gingo de åter ombord med rikt byte …”

Sanlúcar de Barrameda yvs idag främst över att det var härifrån som historiens första världsomsegling utgick år 1519. Portugisen Fernão de Magalhães (på svenska: Ferdinand Magellan) satte då stäv mot väster. Han själv dog på Filippinerna 1521 och endast ett av fem fartyg, med 18 av ursprungliga 250 sjömän (samt fyra indianer!), återvände under befälhavaren Juan Sebastián Elcano. Men det är inte bara minnesmärken över Magellan och Elcano som vi stöter på i stadens pittoreska centrum. Inne i biblioteket sitter en stor affisch som visar just vikingarnas härjande längs diverse farvatten!

Nere vid havet ligger otaliga små fiskebåtar förtöjda, stillsamt guppande på vågorna. Med lite fantasi kan man föreställa sig hur den nordiska flottan anlöpte samma hamn, seglade längs samma vatten, såg samma flata naturområde - dagens Doñana - och avancerade allt längre på dittills okända breddgrader.

Al-Urdumâniyyun, eller Nordumâni – nordmännen – tog man inte emot med öppna armar. De sågs som högresta, blonda, blodtörstiga demoner som dräpte, våldtog, rövade och brände. Paniken bör ha genomborrat byn lika obarmhärtigt som nordmännens spjutsvärmar. De blåögda demonerna kom definitivt inte för att knyta vänskapsband. Vissa källor menar att nordbornas första försök att ta sig uppåt längs floden Guadalquivir i början av 800-talet hejdades av den muslimske kalifen Abderrahman II.

Vikingarna återvände dock 844 och denna gång lyckades de ta sig förbi Sanlúcar/Ipora. Den stora flottan slog läger vid dagens Isla Menor - då Qabpil. Fyra rekognosceringsfartyg fortsatte samtidigt färden förbi flockar av knallrosa flamingos, svarta ibisar, storkar och vithägrar som går och betar i vattenbrynet. Om vikingarna fascinerades över det rika fågellivet lär vi aldrig få veta. Deras nästa handling var dock så rå att inte ens 1 200 år har kunnat suddat ut den.

Det skedde i byn Coria del Río - vars stadsvapen utgörs av ett ståtligt skepp på ett blått hav. Enligt vissa uppgifter föreställer det ett vikingaskepp som med vind i seglen dundrar fram över böljorna (må så vara att det snarare minner om ett nordtyskt handelsfartyg från 1200-talet!). Så vad hände då i Coria?

Vi ställer oss på flodpromenaden, kisar västerut och låter tidens mudderverk plöja mer än ett sekel nedåt i historiens dy.

Året är som sagt 844. Kan man ana något, just där floden kröker sig? Är det unisona krafttag av 25 par åror som får vattnet att skumma? Är det drakhuvudprydda förstävar, en efter en, som skymtar, stävar som rimligen bör ha skrämt vettet ur byns invånare?

"Al-Urdumâniyyun, al-Urdumâniyyun!" torde ropen ha skallat genom gränderna!
När nordmännen var färdiga med Coria återstod inte en levande själ i byn. Samtliga invånare hade bragts om livet. Och vikingarna kunde lugnt styra kurs mot storstaden Sevilla.

Men när de nu lämnade de förkolnade, blodbestänkta resterna av Coria bakom sig, mötte de då inte ett motstånd värdigt en huvudstad? Ser vi inte guvernören av Sevillas trupper komma ridande i sporrsträck för att försvara sin stad och dess invånare?

Nej. För guvernören hade flytt och undersåtarna befann sig helt i nordmännens våld. Eller som Ibrahim ibn Ya'qub kortfattat uttryckte det hundra år senare:
År 844 attackerade en grupp hedningar […] Sevilla. De plundrade och ödelade, de satte bränder och dräpte.

Ett antal människor lyckades fly. Andra slogs i bojor för att säljas som slavar. Resten skar de halsen av. Ja, redan för 1 150 år sedan föll Sydspanien nordborna i smaken. De blev kvar vid Guadalquivirs bankar och länge terroriserades nejderna av plundringsräder.

Inte förrän flera månader senare hade emiren i kalifathuvudstaden Córdoba, 13 mil åt nordost, samlat tillräckligt med mod och mannakraft för att slå tillbaka. Strinnholm kallar det ”i sanning en sällsam händelse”, då ”Odens och Mahomeds folk”, ”tvänne ströfvande och eröfrande folk, det ena från nordens kalla, snöbetäckta land, står på La Tablada. Då, en by i Sevillas utkanter, idag en nedlagd militärflygplats, där man kan se herdar valla sina får under apelsinträden.

Genom en skenmanöver av en grupp arabiska soldater lockades vikingarna ut på fältet, där emirens trupper låg gömda. När natten rullade in över La Tablada täckes fältet av hundratals, kanske tusen döda nordmän, vars själar vid det laget festade med Oden och Tor i Valhalla. 400 tillfångatagna vikingar halshöggs en efter en inför sina kamrater. Några av huvudena sändes till emiren, medan andra spetsades på pålar.

De nordmän som lyckades undkomma slog sig ned i byarna Carmona och Morón, där de ägnade sig åt att föda upp boskap och göra ost. Längtade de hem? Undrade de om mamma lever, om farfar har lyckats lägga nytt tak på ladugården? Det vet vi inte. Men faktum är att nordmännens ost, tro det eller ej, blir en vida spridd succé i regionen.

Striderna slutar dock inte här. I ett försök att återupprätta sitt rykte återvände vikingarna 859, troligen anförda av Hastein (ibland omnämnd som en son till Ragnar Lodbrok). De tände eld på moskén Ibn ´Addabas, på platsen för dagens kyrka Iglesia del Salvador, vilket väckte den sevillanska guvernörens raseri. Islamska källor - de enda som finns bevarade - skryter om hur det denna gång räckte med guvernörens hot om att själv bege sig till nordisk jord och rasera vikingarnas land, för att sätta sådan skräck i nordmännen att de skyndsamt begav sig hemåt.

Vare därmed hursomhelst. Nog tog det många århundraden innan nordborna åter vågade invadera Spaniens sydkust. Denna gång i solens tecken.

Text: Kristin Helgesson Svenske
Foto: David Pineda och Kristin Helgesson Svenske