I nästan varje kolumn har jag nämnt min brist i att inte kunna tala spanska. Nu har jag dock tagit tjuren vid hornen. Min käre make har fått tag i en lärare, bokat in två timmar per dag, fyra dagar i veckan, sex veckor i följd, intensivt är ordet. I skrivande stund har vi gjort sju lektioner och druckit ett antal liter kaffe. Kvällarna varvas med att maila bröllopspar (vår vigselsäsong är igång), spela fotboll med William och plugga glosor, verb efter verb, adjektiv och substantiv. Hur i hela världen kan ett språk ha så många småord och synonymer? Vår fyraåring, som har tagit sig an både svenska, spanska och engelska samtidigt, berättar för mig att dagis heter dagísssss på spanska och att hambre betyder hungrig på…. engelska. Hennes uppdelning av språk är rätt förvirrat och inte till hjälp för hennes stackars föräldrar.

För ett par veckor sedan hade vi besök av goda vänner från Lettland, nu boende i Sverige men tidigare bosatta i Holland. Mannen i familjen har berättat för mig att då han kom till Rotterdam, för sex år sedan, kom han tomhänt och urfattig med en enorm drivkraft till att skapa sig ett bättre liv. Han lärde sig nederländska fort, snappade upp vartenda ord, inledde samtal, jobbade hårt och gjorde allt för att komma in i samhället. Han lyckades väl, fick efter ett tag ett välavlönat arbete, kunde hyra en fin lägenhet och gifte sig för ett par år sedan med sin ungdomskärlek.

En stor dröm för familjen har varit att flytta till Sverige och för nästan ett år sedan hängde de upp sina gardiner i en lägenhet i Täby. Vi talade om att lära sig språk, vad är vår drivkraft? Vår vän som lärt sig nederländska rasande snabbt berättar att denna gång är språkinlärningen av svenska betydligt svårare. De klarar sig på engelska, han har inte samma driv, han lever ett gott liv och har sin familj.

Vi upplevde samma sak när vi skulle flytta till Rotterdam. Utan barn och med ett enormt driv att bevisa för vår arbetsgivare att vi var otroligt ambitiösa började vi studera nederländska redan i Malmö. Vi satt i en grupp bestående av en äldre kvinna med barnbarn i Haag, en yngre tjej med pojkvän i Amsterdam, ett gift par på väg mot jobb vid IKEA och en besserwisser som äääälskade att lära sig olika språk (och rätta oss andra). Många skratt senare flyttade vi utomlands och förstod inte ett joter av vad holländarna sa. Det var först när jag blev gravid och vi införlivades i ”familjeplaneringsmyndigheterna” som jag lärde mig att tala och göra mig förstådd. Men, att skaffa sig ett ännu ett barn för att lära sig spanska är inget alternativ och därmed får vi jobba vidare med vår intensivkurs.

Vår lärare är fantastisk. Salva sveper in i rummet med en svart scarfes (som han vidhåller är en halsduk) virad runt halsen, lite bister, mycket seriös och väldigt väldigt snabb. Ur hans mun rabblas ord i en jämn ström och de gånger han stannar upp förstår vi att han har ställt en fråga. Vi är tre elever i rummet, alla lika stressade över vem han ska välja till nästa uppgift. Nej, vi slåss inte om att få inleda konversationerna och skriva reflexiva verb på tavlan. Min man har utsett mig till klassens besserwisser, jag har insett att jag är gift men en brutalt ohämmad människa vad gäller att kasta ur sig ett nytt språk. Salva upprepar allt i oändlighet, jag är så imponerad! Pennan ligger på bordet, på bordet ligger pennan, jag har lagt pennan på bordet, pennan är lagd på bordet av mig… Rummet är kvavt, svetten lackar, hans ögonbryn rör sig bara en aning när vi återigen har glömt svaret på frågan; ¿de dónde eres? Vi tycker om Salva.

För att utnyttja tiden då jag lägger barnen har jag börjat läsa enkla spanska sagor för dem. Uttalet är väl inte helt hundra men vi ger inte upp. De enda böckerna jag har på spanska är ”Varför gråter pappa” och ”Teslas mamma säger nej”. William uttryckte diplomatiskt härom kvällen att han nu vet varför pappa gråter och känner att ”Lasse och Majas detektivbyrå” skulle kännas lite roligare. Liv är inne i en nej-fas så inga problem med Teslas mamma där inte.

What´s up meddelanden är en fantastisk form att våga testa sin skrivna spanska på. Jag får tillbaka många smilys med skrattårar från spansktalande vänner och många gånger har jag ingen aning om vilka verbformer som ska användas. Men min cirka 100 ord stora spanska vokabulär räcker rätt långt när det gäller att fråga om middagsträffar och glömda ryggsäckar. 

Mitt under pizzaätandet i fredags tar min man upp sin telefon, ringer och börjar att stappla fram fina spanska meningar. Ett par minuter senare lägger han på och ber mig känna på hans panna. Han kallsvettas, men med ett stort leende på läpparna. Där satt den säger han, första telefonsamtalet på spanska, en inbokad vigsel i ett kapell längst kusten. Nog kommer det att ta många, väldigt många månader och år innan det flyter på men ta mig tusan, jag ska lära mig spanska!