Efter ett påtvingat möte med en karismatisk livsguide får Mr Carrey till uppgift att säga ja till allt som kommer i hans väg. Vilka utmaningar som än dyker upp måste han bemöta dem med ett ja och utföra. Naturligtvis leder detta till en oanad radda av händelser som väcker tittarens gapskratt. Jag får inte nog, jag fullkomligt älskar tanken på att ett enkelt ”ja” kan öppna så otroligt många dörrar. Nya vänskaper, kärlek, äventyr… att det liksom skulle vara så enkelt att få in lite mer positivitet i livet.

Jag har ju förmånen att leva i en tid och en verklighet där det mesta faktiskt är möjligt. Ja, jag har ju det mest uppenbara, jag kan sätta mat på bordet, köra barnen till deras skolor, sova i en varm säng... Men utöver det basala har jag ju också oändliga möjligheter att resa, studera, ta en sovmorgon på lördagar, stå upp för mina rättigheter och ta ansvar för mina skyldigheter. Jag är helt enkelt helt otroligt privilegierad. Att jag i tid och otid säger nej till mina barn förklarar jag bort med ordet ”uppfostran”. (Ja, jag vet, säg inte nej, ge barnen alternativ…) Men varför då detta behov av att titta på Yes man? Jo, för hur mycket jag än önskar att mitt sinne vore ett enda flöde av solsken och sockervadd, så hamnar även jag i att ibland vara mer av en ”No man” och en nejsägare än den positiva energikälla som jag vill vara.

Är det inte bra att säga nej ibland då? Jo, det tror jag nog. Vi behöver ju också behålla våra personliga gränser, eller åtminstone lära oss att respektera dem. Då och då måste vi säga tydliga nej till varandra för att kunna säga ja till oss själva. Det är ju naturligtvis inte de skadliga ”ja”-en jag talar om, utan det där jakande svaret som skapar rymd och rörelse. Du vet när någon frågar: Vill du gå en promenad? Du svarar: Nej, jag är upptagen (men går egentligen hem och slötittar på tv). När någon visar på en tom plats och säger: Vill du sitta och fika här hos oss? Du tar sikte på ett bord längre bort och säger: Nej, det går bra här (vill, men vågar inte utan slösurfar istället på mobilen). Spontana nej kan då och då komma fortare än ett ja, åtminstone i tanken. Kanske kan jag minska de spontana ”nej”-en och öka de eftertänksamma och genomtänkta ”ja”-en?

Den senaste tiden har ett antal nej-sägare fått allt större och större utrymme. Politiker som har människors liv och framtid i sina händer skriver på dekret om nej till både det ena och det andra. Nej till jämställdhet, nej till självklara rättigheter, nej till människovärdet. Det ger svallvågor, dessa hårda murar och attityder som letar sig in i allas vår vardag, ger rynkade pannor och stängda sinnen. Istället för att som ledare visa på goda möjligheter och utvecklingspotential, verkar flertalet av de manliga politiska ledarna gnälla fram svårigheter och ”påpeka att” gud nåde dig om du för en minut glömmer att världen är en mycket farlig plats. Alla undersökningar som visar på att människor generellt fått det bättre förlöjligas i syfte att hålla människor i ständig oro över sin säkerhet. Ett uråldrigt verktyg från auktoritära makter som vill hålla folket i schack.

I våra svenska hjärtan ligger åsiktsfriheten lika djupt rotad som allemansrätten. Det är ju fantastiskt, vi kan säga i princip vad som helst och aldrig förr har väl så många människor genom facebook och andra sociala medier dryftat sina åsikter så fritt. Nästan dagligen läser jag krönikor om hur Sveriges åsiktskorridor är stängd och att pk-eliten håller koll (politiskt korrekt). Jag fnissar och ryser lite av obehag på samma gång. Herregud, mycket av det som skrivs och sägs tyder väl snarare på att tyckandets åsiktsdörrar är vidöppna, lögner kallas för alternativ fakta och ”nu får det vara nog”-inlägg på sociala medier delas i mängd och parti.

Tillbaka till den fantastiska filmen ”Yes man”. Som många, oändligt många Hollywood-produktioner, så är ju även denna film en förenkling av vägen till evig lycka. Inte blir jag gladare av att säga en massa ogenomtänkta ja för att mungiporna ska dras uppåt, istället för att slå knut runt hakan? Men även om det inte räcker hela vägen, så ta mig tusan, räcker det ändå en lång bit. För många av oss har det till och med räckt hela vägen ner till Solkusten! Korttidare, långtidare, heltidare.., alla som tagit steget till solens rike har ju sagt ja till en förändring i livet, till nya möten och sand mellan tårna. Vi har sagt ja till att släppa kontrollen och ja till att förlita oss på spanjorernas mañana. Vi har sagt ja till att låta ekorrhjulet snurra på utan oss och ja till att i lugn och ro dricka morgonkaffet i strålande februarisol under ett apelsinträd.

Så jag tänker avsluta med en hyllning till alla ja-sägare, ett rungande grattis till alla som följt sin dröm om solen och landat i Costa del Sol. Denna gång tar jag Mikael Wiehe till hjälp. Ja, jag vet att han var en rödvinsdrickande vänstersnubbe, men han är även min lilla husgud! Så, ta någon i handen, gunga i takt och sjung: ”Här är en sång till modet. Den är till alla dom som vågar tro på morgondan fast natten är så lång. Här är en sång till modet en liten, enkel låt. Det kanske verkar meningslöst, men jag sjunger den ändå. Här är en sång till modet till glädje, hopp och skratt. Till dom som tror på kärleken fast hatet är så starkt. Till alla som slår sej samman, till alla som ställer krav. Till dom som vet hur svårt det är, och ändå säger JA.”