Sánchez har som bekant fått uppdraget att bilda regering. Hans utgångsläge är svårt, för att inte säga närmast omöjligt. Om de rent matematiska ekvationerna förefaller oöverkomliga blir det inte bättre av de kyliga relationerna mellan främst Pedro Sánchez och Pablo Iglesias.

Sittande regeringschefen Mariano Rajoy markerade 5 februari att Partido Popular under alla omständigheter kommer att rösta emot Sánchez som regeringschef. Det är inte helt oväntat, med tanke på att Sánchez från början haft samma hållning gentemot Rajoy. Det innebär dock att socialistledaren inte kan förlita sig på ett samarbete enbart med liberala Ciudadanos och deras 40 ledamöter i parlamentet. Det hade annars varit den "enklaste" lösningen för Sánchez.

Verkligheten är dock den att PSOE är helt beroende av stöd från bland annat Podemos för att komma till makten. Dessutom krävs att Ciudadanos lägger ned sina röster och inte minst att de två katalanska separatistpartiernas ledamöter gör detsamma. Det är svårt att avgöra vilket av de två fallen som väcker störst avsky inom det egna socialistpartiet.

Det logiska i nuvarande förhandlingsläge borde vara diplomati, efter en frän valkampanj. Mötet mellan Sánchez och Iglesias började med handskakning och leenden, men efter drygt en timmes samtal höll de två partiledarna presskonferenser där de verkade långt ifrån överens. Pablo Iglesias vägrar att ens förhandla med Sánchez så länge socialistledaren även diskuterar med Albert Rivera och Sánchez kallade Podemos-ledaren för "uteslutande" och bad honom "tänka om".

Det krävs en sådan helomvändning i partiledarnas hittillsvarande hållningar att det verkar stört omöjligt att nå en regeringsöverenskommelse. Dessutom kräver Podemos att ingå i en koalitionsregering med PSOE, något som socialisterna svårligen kommer att acceptera.

Problemet är att ett eventuellt nyval knappast kommer att lösa problemen. Skillnaderna mellan blocken är så stora att det måste till stora skiftningar för att bryta den nuvarande maktfördelningen. Den senaste opinionsundersökningen visar också att väljarsympatierna inte ändrats nämnvärt, med undantag av att Podemos går om PSOE.

De flesta är nog inställda på att det blir nyval till slut, i juni eller juli, även om partiledarna inte medger det öppet. Detta gör också att risken är stor att de redan ägnar större energi åt att positionera sig inför denna situation än verkligen försöker bilda regering. Med andra ord, de försöker vinna så många sympatier som möjligt genom att inte tumma på sina principer, vilket gör att samförstånd blir sekundärt.