(Publicerad 2008-01-04)

Francisco Espinosa är 70 år och ordförande i föreningen ”Asociación contra el Silencio y el Olvido por la Recuperación de la Memoria Histórica de Málaga”*. Fadern sköts ihjäl sex månader innan Francisco föddes. Han möter oss utanför den gamla kyrkogården San Rafael, inte långt från stadens kongresspalats. De fattigas kyrkogård. Det blev också en sista viloplats för över 4 000 Málagabor, republikaner som avrättades under inbördeskriget och åren därefter och begravdes i massgravar.

Än så länge har man hittat och öppnat sex massgravar, med resterna av cirka 200 kroppar i vardera. Det finns troligen minst tolv till, kanske så många som totalt 30.
– San Rafael är den enskilda plats med flest offer från inbördeskriget och diktaturen, som hittills upptäckts i hela Spanien, berättar Francisco.

Han visar oss runt. I det som kommunen vill göra park av. Förutom de pågående utgrävningarna finns inte mycket kvar av den forna kyrkogården. De vanliga familjegravarna, ”los nichos”, flyttades och tusentals kubikmeter jord skulle täcka över det som ingen ville kännas vid. Men då sade Francisco och de 400 medlemmarna i anhörigföreningen stopp.

Identifieringen svår
Vi kommer fram till en av massgravarna. Åtta arkeologer arbetar nere i gropen där skeletten ligger på rad. Försiktigt plockas resterna av varje enskild person upp och läggs i en trälåda, tillsammans med eventuella tillhörigheter. Varje massgrav består av upp till sex lager, mellan kropparna ströddes kalk för att påskynda föruttnelseprocessen. Det försvårar identifieringen idag.
– Men vi ska göra vad vi kan, säger Francisco. Vi har hittat sådant som krucifix, skor, bälten och kläder som kan ge familjen ledtrådar.

Varje låda får ett nummer, förses med uppgifter som eventuella indicier på sjukdom eller benbrott och ställs in i en av barackerna som står på rad inne på området.

Juliana söker sin far
Juliana Sánchez García, 77 år, väntar. I en stol utanför kyrkogården. Hon är från byn Rute i Córdoba men bor sedan 60 år i Madrid. Året hon skulle fylla sju tog de in hennes far för förhör. Han fängslades, dömdes till döden och avrättades efter tre dagar. Hans brott var ett medlemskap i socialistpartiet. Det sista Juliana hörde från honom var ett brev han hann få iväg till familjen från fängelset. Hon började söka efter sanningen 1977, två år efter Francos död. Först för fem år sedan fick hon veta att han låg här, i Málaga. Varje söndag reser Juliana och hennes man ned från Madrid till Rute. Därifrån bilar de sedan dagligen, måndag till fredag, till Málaga.
– Jag är här för att visa mitt stöd för det historiska minnet, säger Juliana. Inte bara för min fars skull utan för allas våra fädrar som ligger här.
Hon vill också vara på plats om arkeologerna skulle hitta något som tillhörde hennes far, så att hon kan identifiera honom.

Önskemålen respekterades
San Rafael, kyrkogård sedan 1870, stängdes 1987 för att förvandlas till park. Men Francisco och andra anhöriga till krigets och diktaturens offer, visste att deras familjemedlemmar fanns här. Någonstans. Massgravarna var inte utmärkta ovan jord.
– Vi organiserade oss, bildade föreningen och 2004 åkte vi till Madrid och fick tala med vicepresidenten, María Teresa Fernández de la Vega, berättar Francisco.

De fick veta att regeringen planerade för en ny lag om det historiska minnet. Så småningom fick de regionalmyndigheten att komma till platsen och till slut respekterades deras önskemål. Projektet finansieras av kommunen, regionalmyndigheten och centralregeringen. Geofysiska Institutet i Granada undersökte området med radar och GPS och lokaliserade några av massgravarna. Arkeologerna påbörjade utgrävningarna. Tack vare gamla register från militären, kyrkogården och fängelset har anhörigföreningen fått fram en lista på 4 300 personer som alla avrättades här, mot kyrkogårdsmuren. Kulhålen finns fortfarande kvar. Enligt uppgifter har, i hela Málagaprovinsen, totalt 6 550 personer begravts i 82 massgravar, varav en tredjedel är ”bortglömda”. I hela landet rör det sig om nära 55 000 personer i fler än 640 massgravar.

”Min far ingen rebell”
Lagen om det historiska minnet är, enligt Francisco, ett steg i rätt riktning. Men den blev inte vad de hade hoppats på.
– Vi påbörjade vårt arbete utan stöd i lagen, tack och lov har vi en förstående borgmästare, Francisco de la Torre (Partido Popular), som ville hjälpa oss. Men det finns fall där anhöriga avvisats av kommunen när de velat leta efter sina familjemedlemmar. Nu, med lagen, kan de inte längre säga nej.

Men Francisco är besviken på att det fortfarande finns mycket dokumentation där hans pappa och övriga republikaner, omskrivs som rebeller och landsförrädare. Han vill att denna annulleras och att hans fars namn rentvås.
– Min pappa var ingen rebell, han försvarade bara demokratin. Det var de som dömde och avrättade honom som var rebellerna.

Förlåta men inte glömma
Frågan är politiskt känslig. En del talar om att debatten ska splittra Spanien i två läger, att det skulle kunna leda till ett nytt inbördeskrig, och framför allt, att det historiska minnet öppnar sår som redan hunnit läka. Francisco är noga med att påpeka att deras organisation är helt opolitisk. Bland medlemmarna finns socialister, kommunister, anarkister och katoliker. Han är trött på det politiska läget i landet, där oppositionen av princip säger nej om socialistpartiet säger ja.
– Vi vill inte ha hämnd, inte döma någon eller skapa konflikt. Vi är pacifister. Vad vi ber om är ett erkännande, att vi får veta vad som verkligen hände våra anhöriga och att de begravs på en plats vi kan gå till med en blombukett, där vi kan be och att de våra får den viloplats de förtjänar.

Arbetet på San Rafael är inte slut förrän alla kroppar återfunnits. Överenskommelsen med kommunen är att det sedan ska byggas ett minnesmonument på platsen.
– Förlåta? Det är länge sedan nu... Men glömmer, det gör vi aldrig.

* Ung. Föreningen mot tystnaden och glömskan och för bevarandet av det historiska minnet.

Lagen om de historiska minnet antogs i december och innebär i huvuddrag följande:

– Samtliga domar från Francoregimen, både under inbördeskriget och den senare diktaturen, av politiska, ideologiska och religiösa skäl förklaras olagliga. Ingen domstol kan vidare neka någon rätten att inleda process för att helt ogiltigförklara en dom från denna period.

– Utökat ekonomiskt stöd till offer för Francoregimen och deras anhöriga. Det inkluderar upp till 135 000 euro i ersättning för anhöriga till personer som avrättades för deras försvar av demokratin, mellan 1968 och 1977.

– Massgravar ska lokaliseras och offren i möjligaste mål identifieras och ges en hedersam begravning.

– Alla symboler som lovordar statskuppen 1936 och Francoregimen ska avlägsnas. Vissa undantag görs av kulturhistoriska skäl, främst i kyrkor.

– Francos gravplats och monument Valle de los Caídos avpolitiseras. Alla demonstrationer på platsen förbjuds.

– Samtliga utlänningar som stred på den republikanska sidan bevilja spanskt medborgarskap.

– Barn och barnbarn till republikaner som tvingades i landsflykt och fråntogs sitt medborgarskap kan ansöka om spanskt medborgarskap.

– Ett centralregister för det historiska minnet, som inkluderar generalarkivet från inbördeskriget, upprättas i Salamanca.