Spaniens representation kantades i år av kontrovers redan från början. Manel Navarro vann en spansk tv-gala där en oenig jury fick agera skiljedomare och där Manel visade fingret när publiken protesterade mot valet av segrare. Det stod tidigt klart att den intetsägande balladen ”Do it for your lover” inte skulle ha några större chanser och spanska rikstelevisionen försökte skyla över årets bidrag.

Manel Navarro fick inte någon som helst tv-tid efter segern i den spanska kvaltävlingen och det dåliga resultatet 12 maj var så väntat att RTVE inte hade någon form av bevakning varken före eller efter den direktsända festivalen. Som om det inte var illa nog med den slätstrukna balladen och den det fjompiga framförandet i hawaiiskjortor sjöng Manel falskt också, vilket blev till ett stort åtlöje på sociala nätverk. Manel valde att själv skoja om det på Twitter.

Problemet är inte att Spanien hamnade sist av de 26 finalisterna i Kiev, utan allt som omgärdar Spaniens inställning till Eurovision Song Contest. Dessutom är det snarare en förbannelse än en förmån att Spanien slipper kvala till finalen, då oftast mediokra sånger ställs mot länder som passerat en urvalsprocess i semifinalerna som garanterar en viss nivå. Det första Spanien borde göra är avkall på den garanterade finalplatsen och ge sig möjligheten till en hedersam utslagning i semifinalerna istället, om kandidaten nu inte håller måttet.

Glädjen över grannlandet Portugals seger i år grumlas i stor utsträckning för spanjorerna, då den tar död på en av Spaniens vanligaste bortförklaringar när landet lyckas dåligt i ESC. År efter år beklagar sig spanska analytiker nämligen över att grannländer röstar på varandras kandidater och att Spanien missgynnas i avsaknad av trogna grannländer. Då Portugal på sin höjd kan tillgodoräkna sig Spanien som sympatiserande grannland och deras kandidat Salvador Sobral fick flest röster av både juryn och tittarna, faller Spaniens främsta bortförklaring som ett korthus. Man kan nästan säga att den klingar lika falskt som Manels sång.