Ett ödets nyck är att att det senaste uppmärksammade våldsdådet sammanfallit med en en känslig debatt i riksparlamentet om det kontroversiella permanenta fängelsestraffet. Debatten var inbokad före Gabriels kropp hittades och mot bakgrund av de svallande känslorna efter mordet så borde parlamentet har skjutit upp den. Istället valde regerande Partido Popular att bruka anhöriga till våldsoffer som slagträn, genom att bjuda in dem att följa debatten från läktaren.

En majoritet av partierna i kammaren försvarar principen att det som ska styra fängelsepolitiken är möjligheten att återanpassa brottslingar till samhället. Detta är ej förenligt med livstidsstraff och det så kallade omprövningsbara permanenta fängelsestraffet, som införts av PP-regeringen, anses vara ett förtäckt livstidsstraff.

Det är allmänt känt att man ej ska fatta viktiga beslut i affekt och sällan är människor så utom sig som när ett barnamord just begåtts. Många utkräver hämnd och vill närmast lyncha den misstänkta gärningsmannen (i det här fallet en kvinna) och ännu fler kräver skärpta straff, i en permanent övertygelse om att myndigheterna är för mjuka med våldsverkarna.

Kraven på skärpta straff grundar sig i en kombination av hämndbegär och den befängda tron att att brottsbalken skulle ha någon avskräckande effekt på våldsverkare. Länder som har dödstraff, som exempelvis USA, karaktäriseras knappast för att ha låg kriminalitet.

Debatten om livstidsstraffet är däremot komplicerad. Nog förefaller det som att det finns vissa typer av förbrytare (inte minst serievåldtäktsmän) vars möjligheter att bli rehabiliterade verkar minimala. Här vågar jag ärligt talat inte ha en bestämd uppfattning, utan konstaterar åter att det inte är en fråga som bör behandlas när gallnivåerna i magen är som högst.