Sánchez seger är ställd över alla tvivel. Han fick drygt 50 procent av rösterna och mer än tio procentenheter fler röster än Díaz. Försoningskandidaten Patxi López fick knappt tio procent, men var mer övertygande i kampanjen än de flesta hade räknat med.

Den stora frågan är om den nygamla partiledaren Sánchez kan (och vill) uppnå en försoning. Konfrontationen mellan honom och hela den socialistiska partiapparaten har varit bitter och Susana Díaz hade svårt att dölja sin besvikelse på valnatten. Hon nämnde inte ens Sánchez vid namn när hon sa att hon ”gratulerat tillträdande generalsekreteraren” och gruppfotot mellan de tre kandidaterna varade mindre än tio sekunder.

PSOE har kommit till ett vägskäl och socialistpartiet kommer troligtvis aldrig att bli sig likt igen. Om Susana Díaz hade vunnit hade PSOE med all säkerhet vittrat sönder, då en väldigt stor del av gräsrötterna ej förlåter beslutet att låta Mariano Rajoy bli omvald med socialistpartiets nedlagda röster. Frågan är dock om Pedro Sánchez är rätt man att återupprätta partiet. Under sin första period som partiledare noterade han två val i rad partiets sämsta resultat någonsin.

Sant är dock att den tidigare partiledaren Sánchez var bunden till händer och fötter av partiapparaten, som inte minst förbjöd alla former av samarbeten med Podemos. Det återstår att se om den nye Sánchez är mer öppen för en bred vänsterkoalition, för att rösta bort mariano Rajoy. Det är knappast troligt att Sánchez väljer att stödja Podemos annonserade misstroendeomröstning, men vem vet om inte PSOE presenterar en egen, så småningom.

Susana Díaz har sin sida fått lära sig att högmod går före fall. Hon har hånat Sánchez som en förlorare och får nu slicka sina sår hemma i Andalusien, som för övrigt är den enda autonoma region där Díaz fick flest röster i primärvalet.