(Publicerad 2008-05-02)

Marinaleda ligger inte mer än drygt en mil från motorvägen A-92 mellan Antequera och Sevilla, en och en halv timmes bilresa från Costa del Sol. Ändå känns den lilla byn med sina knappt 2 700 invånare väldigt långt borta. Det är en annorlunda plats. Jag svänger in på kommunhusets parkering precis vid entrén till byn. ”Marinaleda – una utopia hacia la paz”. Det färgglada emblemet utmärker det nya och moderna rådhuset som ligger på Avenida de la Libertad. En utopi på väg mot freden. Jag kliver ur bilen, några män passerar, vänder sig halvt om och frågar sig sinsemellan var jag kommer ifrån. Här känner man varandra. Precis som i alla småbyar väcker en utomstående uppmärksamhet. Några kommunanställda undrar nyfiket vad jag gör där. När de får veta att jag ska skriva ett reportage om deras by utbrister de, ”det blir det bästa du har gjort!”.

Inte alla nöjda
Efter lång väntan och en växande kö av personer som vill få några ord med sin borgmästare, dyker slutligen Juan Manuel Sánchez Gordillo upp. Han har skägg och en vit palestinasjal virad runt halsen. Han har suttit ohotad på sin post sedan de första demokratiska valen 1979. En av hans kollegor har redan berättat för mig att Gordillo själv åkte runt och hämtade upp soporna när det saknades pengar för att köpa tjänsten. Som borgmästare har han ingen lön, inte de andra kommunalråden heller. De har alla behållit sina yrken och Gordillo tjänar sitt uppehälle som lärare.
Han beskriver ett idealsamhälle utan samhällsklyftor, där alla hjälps åt, arbetslösheten är i princip noll och alla garanteras bostad, gratis idrott och kultur.

Lite senare, innan jag lämnar byn, går jag in på den lilla macken för att köpa en dricka. De är vana vid journalister, jag är knappast den första att intressera sig för det udda lilla samhället. Jag frågar om folk är nöjda med sin borgmästare.
– Nej, mackägaren skakar på huvudet. Det är inte lätt att leva här om du inte tycker som honom. Det finns de som flyttar härifrån. Det nämns aldrig i reportagen på TV.

Av de elva kommunalråden tillhör sju kommunistpartiet CUT och fyra tillhör socialistpartiet.

Bygger sitt eget hus
Nuria Saavedra är 28 år, frånskild och ensamstående med en sjuårig dotter. Hon är en av de 20-tal blivande husägare som just nu snickrar på sina framtida hem. Marken har skänkts av kommunen och de som hjälper till att bygga kommer undan med ungefär halva priset för konstruktionen. Månadskostnaden när huset väl står klart är 15 euro, tills det är avbetalat och huset deras. Svaret är ganska givet när jag undrar över Nurias inställning till Marinaledas kommunistiska system.
– Jag hade aldrig kunnat skaffa mig ett eget hem någon annanstans, säger hon. Det är omöjligt för mig att betala en normal hyra eller köpa en tomt till marknadspris.

Nuria är en av två tjejer som är med och bygger på sitt radhus, ”autoconstructores” kallas de. Hon jobbar bland annat med olivoljeproduktionen i byn men är just nu utan sysselsättning. Hon har ingen byggerfarenhet utan fungerar som assistent till de av kommunen anlitade byggnadsarbetarna. Nuria vet ännu inte vilken av de 20 lägenheterna som ska bli hennes.
– Alla jobbar tillsammans och måste göra ungefär 300 dagar, den som blir klar först får välja först, berättar hon.

Nuria har ungefär hundra dagar kvar innan hennes kvot är uppfylld. Hon tror att hon kan flytta in om ungefär ett år.

Jobb och bostäder
Receptet bakom kommunisternas framgång i Marinaleda tror borgmästaren är att de löst vanligt folks konkreta problem; jobb till de arbetslösa, bostad till de unga och delaktighet i kommunens arbete.
– Vårt beslutsorgan är en stämma öppen för alla invånarna, säger Gordillo. Budget och åtgärder planeras i dialog med de boende på varje gata, i varje område.

Byggchefen, Eduardo Valderrama, berättar hur arbetslösheten i Marinaleda låg på 75 procent i mitten av 80-talet, hur kommunistpartiet ockuperade en stor gård och till slut tvångsuppköpte marken som inte utnyttjades, för att bilda kooperativ som kunde skapa arbetstillfällen. Idag finns åtta oliv- och grönsakskooperativ i byn som sysselsätter totalt 500 personer.

Enligt Valderrama finns ingen spekulation i Marinaleda. Marken har köpts in allt eftersom av kommunen till det reella värdet, för att sedan skänkas bort till dem som är i behov av en bostad. Regionalmyndigheten hjälper till med materialet. De senaste 20 åren har det byggts ungefär 300 fastigheter enligt det kommunistiska systemet. Kommunen har mark till ytterligare mellan 150 och 200 hus.

Kräver ny marklag
Gordillo tror att Marinaledas system är fullt genomförbart i vilket samhälle som helst. Han representerar Izquierda Unida i det andalusiska parlamentet och förespråkar där en särskild marklag som ska förhindra spekulation.
– Då skulle bostadspriserna kunna vara 75 procent lägre än vad de är på många platser idag, säger borgmästaren. Ingen hyra borde uppgå till mer än 20 procent av en normal inkomst.

Gordillo fortsätter:
– Visst finns det lösningar på fastighetskrisen, men det saknas politisk vilja. Kapitalisterna ser mer till promotorernas och bankernas bästa än till den lilla människans rättigheter.

Spanien en tvåpartistat
Vänsterns stora misstag, menar Gordillo, har varit att alliera sig med socialisterna.
– IU:s partiledare Gaspar Llamazares har lagt sig för nära PSOE, som bara är en annan sida av kapitalistmyntet. Vänstern bör inte ingå i koalitioner med socialisterna utan hålla sig till de alternativa rörelser som finns.

Ett annat problem är valsystemet. Trots att IU fick nästan en miljon röster har partiet bara två ledamöter i parlamentet medan det regionala katalanska partiet Convergencia y Unión har tio. Dessutom misstänker både Gordillo och Valderrama att många kommunister lägger sin röst på socialisterna för att det är enda sättet att påverka valresultatet.
– De stora medierna är i händerna på antingen PSOE eller Partido Popular, det existerar inget annat, säger Gordillo. Spanien är en tvåpartistat, inget antikapitalistiskt, revolutionärt parti har idag möjlighet att komma till makten.
– Syns du inte i medierna finns du inte och folk röstar inte på det som inte finns.

Kapitalismen omodern
På frågan hur den moderna kommunismen ser ut och om den verkligen kan fungera i verkligheten svarar Gordillo att det handlar om sunt förnuft. För honom är det kapitalismen som är omodern.
– Kommunism, socialism och humanism betyder att rikedomarna delas rättvist mellan alla och att alla har rätt till arbete, bostad, kultur och sjukvård. Det handlar om mänskliga rättigheter, inte för en minoritet utan för alla.

Problemet i den moderna ekonomin är att allt snurrar kring vinsten vilket gör att lukrativ handel med droger och vapen kan leva vidare. Enligt Gordillo borde människan vara ekonomins centrum, inte dess offer.
– Människan, våra rättigheter och behov måste vara det som styr ekonomin, inte tvärtom. Och den grundläggande etiken inom politiken borde vara att ge till dem som inte har. Idag är det ofta tvärtom, politikerna verkar för att de som har mest ska få mer.

I Marinaleda delas marken upp mellan invånarna, ingen har fler fördelar än någon annan. Alla får samma lön, 45 euro för 6,5 timmes arbete, och överskottet återinvesteras i kooperativen för att skapa fler arbetsplatser.
– Vi är en liten ö i en kapitalistisk värld, säger borgmästaren. Vi har fått kämpa och utöva påtryckningar på regionalmyndigheten för att få vad vi vill, vi har ockuperat gårdar, spärrat av vägar och genomfört hungerstrejker.

Kommunismen möjlig
Skulle Marinaledas system kunna fungera i en stad som Marbella?
– Ja, det finns inget magiskt pulver som gör att marken i Marbella är värd mer än den i Marinaleda och teglet kostar lika mycket på kusten som här. Visst är det möjligt, med lagar som reglerar priserna och en ekonomi där alla deltar, det är inget märkvärdigt, i större kommuner är Internet ett utmärkt forum för öppen debatt.

Även den kommunala finansieringen borde förändras och regleras i lag. Bygglicenserna kan inte vara en kommuns största inkomstkälla, det är där korruptionen föds menar Gordillo. Framfört allt vill han ha till stånd en annan fördelning av skatteintäkterna där staten, regionerna och kommunerna delar lika, en tredjedel till var och en.
– Idag behåller staten hälften och nära en tredjedel går till de regionala administrationerna. Kommunerna får endast en mycket liten del.

Loading...