I ett Spanien som länge gått i bräschen för förnybar energi ligger såväl politiker som bolagsdirektörer sömnlösa. Den energisatsning som skulle rusta samhället för en hållbar framtid visade sig vara rena luftslottet. Runtom i landet står avstängda gaskraftverk och halvfärdiga vindkraftsbyggen som lagts på is.
– Bara inom vindkraftsindustrin har det försvunnit 20 000 jobb, säger Sergio Otto, generalsekreterare för medborgarrörelsen Fundación Renovables.
Hur kunde det bli såhär?

Skulle bli lönsamt
Det började långt innan finanskrisen. Regeringen ville storsatsa på förnybara energikällor. Som Europas mest solbestrålade land, sett till genererade kWh per kvadratmeter, skulle man bli ledande inom grön energi. Kärnkraftverk stängdes ner och regeringen investerade mångmiljardbelopp i nya vindkraftparker, solcellsanläggningar och gaskraftverk. För att uppmuntra elbolagen att satsa på grön el bestämdes att staten skulle subventionera kostnaderna. Jättarna hoppade på tåget, bland andra Iberdrola, Endesa och Gas Natural.

Grön el bäddades in i den fasta och statligt reglerade avgiften på konsumenternas elräkning. Till en början skulle den medvetet hållas låg. Skillnaden mellan vad konsumenten betalade och vad elen faktiskt kostade skulle staten punga ut med så länge. Det blir snart lönsamt, lovade man. Men så blev det inte.

Snart rasade dessutom börsen och konjunkturen svängde i takt med finanskrisen. Trots det fortsatte konsumenterna att betala ett underpris för elen, som elbolagen kunde producera med hjälp av subventioner. Satsningen finansierades mer eller mindre av luftpengar. Så småningom insåg regeringen att de skulle bli tvungna att höja konsumentens fasta avgift. Så det gjorde de. Och höjde. Och höjde.
– I dag betalar konsumenten en ganska låg förbrukningskostnad på drygt 15 cent per kWh. Men när den höga fasta kostnaden, skatter och andra tillägg tillkommer stiger det genomsnittliga priset till ett av de högsta i Europa, berättar Antonio Urbina, professor och lektor i energiteknik vid Cartagenas Tekniska Högskola.

”Något skumt i kalkylen”
I april 2013 kom 54 procent av vår energi från förnybara källor. Med alla nya anläggningar hade landets produktionskapacitet då ökat från 40 GW till 100 GW sedan 1990 – mycket mer än vad marknaden kunde betala. Det hade uppstått en inflation av grön energi som kostade dyra pengar. Vem skulle betala det? Konsumenterna. Avgifterna, ”peajes”, höjdes ytterligare.
– Elbolagen menar att den fasta avgiften är helt nödvändig för att säkerställa tillgången på el. Det är inte sant. Inget annat land i Europa har så höga avgifter, ändå fungerar systemen. Vi borde slopa den, konstaterar Urbina.

Men energiminister José Manuel Soria står fast vid att avgiften ska finnas kvar.
– Det finns ingen anledning att ta bort den. Genom avgiften försäkrar vi att konsumenterna inte bara använder elsystemet, utan också bidrar till underhållet av det, säger han i ett uttalande.

Santiago Carcar, ekonomiredaktör på El País, anser att något är skumt i regeringens kalkyler. I en debattartikel skriver han att konsumentpriser som inte motsvarar kostnaderna skapar problem som skjuts på framtiden.
– Det är uppenbart att det nuvarande systemet med fasta avgifter inte fungerar. För det första bygger det på en efterfrågan som ständigt växer, när efterfrågan i själva verket har rasat kraftigt sedan 2008. För det andra är det ingen som litar på att det går rätt till.

Fordran på 30 miljarder
Trots att staten chockhöjt elpriset, är intäkterna fortfarande inte ens i närheten av kostnaderna för den gröna elen. Den ”mellanskillnad” som staten lovat att betala har dessutom inte betalats – för det finns inga pengar. I stället sägs staten i dag ha en skuld till elbolagen på nära 30 miljarder euro. Saken utreds för närvarande i Bryssel.

Indirekt blir det konsumenterna som får betala. Sedan 2003 har konsumenterna tillsammans betalat av nära tolv miljarder euro på statens skuld genom sina elräkningar, skriver El País.

Ord mot ord
Så vad är det egentligen som kostar? De dyra förnybara energikällorna, menar elbolagen. Inte alls, hävdar professor Antonio Urbina.
– Förnybara energikällor är inte är särskilt kostsamma när de väl är i drift, bränslet är gratis. Solen skiner och vinden blåser. Ändå skyller man på att solenergin är för kostsam, vilket är helt felaktigt. Den utgör bara cirka fem procent av landets energiproduktion och kan därför omöjligen ha orsakat prishöjningen.

Iberdrolas direktör Ignacio Sánchez Galán ger dock en annan bild av situationen. I en intervju i radiostationen Onda Cero säger han att de där fem procenten solenergi ändå utgör 20 procent av elräkningen. Sammanlagt går 57 procent av elfakturan i dag till att subventionera gröna energikällor som helt enkelt inte är lönsamma, hävdar han. Det gäller både vindkraften, som ”bara” kostar 80 euro per MWh, och solenergin som kostar 400 euro per MWh. Galán går så långt att han beskriver hela elmarknaden som ”cancersjuk”, och menar att vi inte kan bota cancern som vi gjorde på medeltiden, ”med utsugande blodiglar”.

Kritiserad reform
Om det stämmer att den gröna energin lett den spanska elmarknaden i fördärvet, varför fortsätter då staten att subventionera den? Enligt Urbina är det nödvändigt att fortsätta satsa på förnybara energikällor, men med ett bättre finansieringssystem. Samtidigt har ett av regeringens viktigaste argument länge varit att just minska subventionerna.

Sommaren 2012 presenterade Spaniens regering en reform som innebar en kraftig sänkning av elbolagens bidrag för grön el. Reformen fick skarp kritik från industrigruppen UNESA, som representerar Endesa, Iberdrola, Gas Natural, Energias de Portugal och EON. Sammanlagt skulle de förlora över en miljard euro på reformen.

Vid en presskonferens beklagade sig energiminister José Manuel Soria över att beslutet inte varit lätt för någon part, men helt nödvändigt.
– Utan reformen hade det bara kvarstått två alternativ: antingen att låta hela systemet gå i konkurs, eller att höja konsumentpriserna med ytterligare 40 procent.

Men reformen var långt ifrån tillräcklig. I flera år har regeringen försökt få tillstånd att också dra tillbaka subventioner från elbolagen retroaktivt. Ett sådant drag skulle betyda att elbolagen plötsligt blir skyldiga att betala enorma belopp i efterhand, belopp som skulle tvinga flera av dem i konkurs. Huruvida det verkligen skulle vara tillåtet utreds fortfarande på både nationell nivå och EU-nivå, berättar Antonio Urbina.
– Man kan inte ändra reglerna i efterhand. Om det ändå blir så, att man beslutar att annullera subventionerna retroaktivt, kommer företagen inte ha råd att betala tillbaka. Då blir det till slut bankerna som får gå in och ta över och så hoppas jag verkligen inte att det blir.

Nya beslut 2014
I nuläget handlar regeringens diskussioner främst om beskattningen av elen. Innan man fattat nya beslut om fasta avgifter, subventioner och framtida satsningar på grön energi, återstår bara för konsumenterna att vänta ut situationen. Professor Antonio Urbina hoppas att allt ska ”återgå till normalläge” under nästa år.
– Men med sittande regering och elbolagens mäktiga lobbyister vet man aldrig. EU måste pressa den spanska regeringen hårdare om att man inte kan ändra subventionerna i efterhand, samt se till att avgifterna inte höjs ytterligare. Frågan är hur långt det kan gå. Bankerna har ju inte något intresse av att ta över landets solcellsanläggningar.

Enligt regeringen kommer nya beslut om elmarknaden att presenteras i början av 2014.