Tusentals andalusier skördar på vintern sina mogna oliver. Plockningen inleds i början på november och beroende på hur många olivträd som varje familj har brukar skörden vara klar i december eller januari. I Jaén, världens största olivprovins, är det inte ovanligt att man ser olivplockare ända in i februari.

De flesta småodlare har andra arbeten och får plocka oliverna på sin fritid, främst helger. Oliverna körs till ett kooperativ där de först rensas från löv, sedan vägs oliverna och en kvalitetskontroll görs. Kontrollen består av att man mäter mängden olja som pressas ut från oliven samt vilken kvalitet den har. Efter kontrollen fastställs ett pris per kilo som olivplockarna får. Det kan skilja mycket beroende på olivoljekvalitet och mellan olika byar i Andalusien.

Nämnas kan också att alla familjer som har olivträd och ser till att plocka dessa och lämna in dem till sitt kooperativ får bidrag från den andalusiska regionalmyndigheten Junta de Andalucía.

Familjesyssla
Hela familjen deltar i plockningsarbetet. Från mor- och farföräldrar till barnbarn. Man använder stora nät som läggs under olivträdet. För att plocka oliverna slår man med pinnar på grenarna så att de mogna oliverna faller ner på nätet. På så sätt kan man enkelt samla ihop oliverna och rensa bort diverse löv och kvistar.

Det är ett tungt arbete, då olivträden normalt bär väldigt mycket frukt men även terrängen, som nästan alltid är kuperad, gör att det är slitsamt.
Olika uppfinningar i form av maskiner har framtagits på senare år. Det handlar om maskiner som skall göra jobbet lättare, bland annat maskiner som rör om grenarna och slår ner oliverna till marken. Maskinerna är dock ännu inte perfekta och alla erfarna olivplockare är överens om att människan är det absolut bästa redskapet. Så har man gjort i hundratals år och så kommer man förmodligen att göra några hundra år till.

Hela byn ute
Det är en härlig upplevelse att tillbringa några dagar i en vacker andalusisk by, omgärdad av olivträd under november, december eller januari. På morgonen med de första solstrålarna "vallfärdar" en majoritet av byns befolkning ut på landet. De promenerar ut till sina landområden, som normalt gått i arv i generationer.

Majoriteten av olivträden i Cádizprovinsen är flera hundra år gamla. Snart hörs smattrandet från pinnarna som slås mot olivträdens grenar.
Vid 14-tiden fylls hela landskapet av en mängt små eldar. Det är lunchen som oftast mödrarna i familjerna håller på att förbereda. En olivplockares lunch är den stora kompensationen för en hård dags arbete. Sitta i en fantastisk natur, se ut över de andalusiska kullarna och äta lunch med närmaste familjen gör det värt med valkar på händerna och träningsvärk i diverse muskler.

En rejäl lunch behövs för att få energi för att sedan fortsätta plockandet tills solen går ned. Denna novembersöndag åt vi diverse korvar och naturligtvis oliver. Därefter en spansk cocido (bondgryta) och till efterrätt apelsiner som vi själva plockade från ett närliggande träd.

Solen fastställer arbetsdagen
Första gången jag plockade oliver frågade jag min spanska svärmor när på dagen vi skulle sluta. Hon svarade mig snabbt "när tåget går"! Från denna lilla bergsby går det sannerligen inte många tåg...

Mycket riktigt avslutas dagen när mörkret börjar lägga sin svarta filt över Andalusien. Alla promenerar tillbaka till byn och familjen samlas än en gång nära varandra. Denna gång framför den varma öppna spisen.