Det har varit en spännande semester på alla håll och kanter. Just detta år har jag fått tillfälle att uppleva ett antal möten med det förflutna, med uppväxt och ungdomsäventyr. Då jag med stormsteg närmar mig de gyllene 40 åren så kan det ju också vara så att tiden är inne för vissa livsbokslut och lite omvärdering/omprioritering i tillvaron. Kanske har det därför funnits en mening med dessa märkliga möten. 
I början av juli fick jag besök av en väninna från Nya Zeeland. Vi hade inte setts på elva år (och heller inte hörts särskilt mycket) och hennes vana trogen hörde hon av sig ett par dagar innan hon skulle dyka upp. Då jag väntade på det anländande tåget i Torreblanca slog hjärtat många extra slag och nervösa fjärilar slog volter i magen. Återseendet blev helt fantastiskt och jag skrattade mig igenom fem soliga dagar men framförallt gav det mig en stark påminnelse av att det finns så många andra världar än just min.

Tanya, en stolt maorikvinna med stark utstrålning, flöt tillbaka in i mitt liv med en sådan självklarhet att det var som om tiden stått still. Min väninna hade hört av någon som sagt till någon att jag nuförtiden levde som en form av missionär i Spanien och hade uppfattningen om att jag och maken var de enda svenskarna i ett helspanskt samhälle. Vi skrattade så vi grät och hennes fascination visste inga gränser när jag berättade om vår rätt välordnade värld med svenska jobb, svensk skola, svensk tandläkare, svensk bankman etc etc. Då dottern envisades med att tala spanska med Tanya så blev det ändå ett litet tecken på påbörjad integration. Samma kväll som Tanya reste vidare satt jag och maken och pratade om hur livet verkligen kan betraktas som en bok. Vissa personer skrivs in i en eller ett par kapitel för att påverka huvudpersonens riktning, sedan försvinner de igen. I detta fall hade Tanya varit en stor del i vilken riktning mitt liv tog sig för många år sedan och denna gång kom hon in i mitt sommarkapitel för att få mig att lyfta blicken från en rätt tuff vår. Spännande!


Så blev det därefter dags att packa väskorna för årets Sverigeresa. Som en utlandssvensk med mycket begränsade resor till hemlandet blir mötet med Sommarsverige mer intressant för varje år. Under en dag for vi till en semesterort utanför Halmstad, jag spenderade mina barn- och tonårssomrar där, för att hälsa på goda vänner. Tillsammans gick vi ner till havet och placerade våra handdukar med lagom avstånd till övriga sällskap. Runt om oss var stranden full av människor i vår egen ålder, barn som byggde sandslott och några ungdomar som kastade boll. Tanken slog mig genast, just såhär satt mina föräldrar när jag var liten, just såhär satt deras föräldrar när de var små. Runt omkring mig fanns många människor med bekanta ansikten, gamla lekkamrater, nu med egna barn. Det hade varit så spännande att få läsa ett antal kapitel i deras livsböcker för att se vilka de blivit, finns jag omnämnd hos några av dem? Efter dessa tankar började jag mer fundera kring avsaknaden av parasoll, strandtält, mat och dryck, den äldre generationen och varför folk lämnade stranden kring 16-tiden. Det spanska strandlivet skiljer sig lite från det svenska.

Vi for vidare till Skåne och Malmö. Vi hade förväntat oss en stad i förfall då både traditionell och social media beskrivit hur systemen kollapsat. Istället för att hitta systemkollapsen (som säkerligen gömt sig i de svenska byråkratiska institutionerna som utan flexibilitet påverkar människors liv) hittade jag en oväntad längtan efter den svenska tryggheten. Helt plötsligt infann sig en enorm dragning till att bo på skånska landsbygden, spatsera på Malmös gator och lära barnen plocka svamp i skogen. Vänta du, sa en vän, snart kommer regnet, men eftersom vi alltid har fint väder på våra Sverigebesök kändes regnet långt borta. Jag tror att jag drabbades av en nyfikenhet att få läsa hur min livsbok hade blivit om jag gjort ett eller två andra val. Inte alls för att jag är missnöjd med hur det blev och är, utan för att det ibland till synes är så lite som gör de stora skillnaderna. Ett enkelt meddelande på en datingsajt och man hittar sin framtida make, ett tips om ett jobb och man befinner sig plötsligt hundratals mil från sitt hemland, ett oväntat möte med en okänd som blir din bästa vän. Nåja, regnet kom och när jag satte foten på spansk mark upplöstes alla tankar på den skånska stugan och jag kände mig helt och fullkomligt hemma. Tack och lov för alla underbara människor, för solen, för havet och för de skuggande parasollen på beachen. 


Om livet nu består av ett antal kapitel och stycken kan det vara viktigt att komma ihåg att varje människa har en hel historia bakom var och ett av dessa kapitel. Kanske kommer du in i kapitel sju? Kanske vet du inte om de tidigare kapitlen? Nu startar höststycket i min bok, levnadsår 38. Det ska bli så spännande att se vad sidorna fylls av och jag tänker påverka det jag kan genom att eftersträva djup och yta, skratt och gråt, goda vänner och härliga nya bekantskaper. God läsning!