Låt oss börja i Spanien. Tänkte visa mina gäster från Sverige hur fantastiskt sagolikt det är i Torcal, i de så kallade "Pannkaksbergen". Sagt och gjort - vi körde iväg i strålande sol. Färden gick till Anteguera och sedan upp i bergen. Uppåt och uppåt och in i ett grått ingemansland. Vi försvann in i dimman, molnen hängde som blygrå trasor ända ner på vägen. Att hålla sig på denna väg var ett vådligt vågstycke och jag blundade där jag satt i baksätet. Till sist framskymtade suddigt något som såg ut som en öppen plats och bilen parkerades försiktigt. För säkerhets skull satt jag kvar där inne, medan dom andra steg ur - och försvann. Borta, helt väck! Efter en ängslig timme kom dom framskymtande ur dimman, tack och lov. Av de fantastiska formationerna hade dom sett några otydliga konturer av en och annan lustig stengubbe, men hela panoramat fick avnjutas på vykort.

På återvägen, när vi äntligen kunde SE omvärlden igen, kom vi i alla fall in på fel väg mot Málaga. Vi åkte upp och ner, hit och dit, fram och tillbaks på slingerbultaväg, ända tills det plötsligt blev TVÄRSTOPP. Hela körbanan var blockerad av stora stenbumlingar efter ett ras. Vända - åka tillbaka - leta på ny väg - åka fel igen... Sent på kvällen kom vi hem.

Julresan till Sverige bjöd också den på konstigheter. Hela Europa hade ju snöat in, som alla vet och inte mycket fungerade. Eftersom jag denna gång hade köpt en flygresa med mellanlandning i det kolossalt snödrabbade Frankfurt så visste ingen hur det skulle gå. Den första etappen TILL Frankfurt gick ganska bra trots en timmes försening, men att komma FRÅN Frankfurt var svårare. Problemen var stora med såväl avisningar som avvisningar.

Under en lång oviss tid vandrade jag omkring där på Europas största flygplats, vandrade och vandrade kilometervis. Benen blev trötta, knäna sviktade, handbagaget vägde snabbt flera ton. En liten snutt rullande trottoar fanns här och där. Inte särskilt lång - här var det meningen att man skulle hålla sig vaken och i god form! Men motionen var krävande, och upplysningarna svävande.

Slutligen, vid en disk nånstans i fjärran, fick jag veta att ett SAS-plan KANSKE skulle avgå till Stockholm klockan 23.00. Det hade väntat på marken i fem timmar. Travade trött några kilometer till den uppgivna gaten, ganska uppgiven jag också. Sjönk ner på en stol och VÄNTADE. Tiden gick, personal anlände, omtalande att vi som stod på väntelista eventuellt skulle få komma med. DÅ inträder en julängel i form av en glad tysk markvärd och berättar strålande att vi ALLA ska få följa med upp till himlen. Så kom jag äntligen till ett snövitt Sverige i vinternatten. Som tur var hade jag skrudat mig i tjocka långbyxor, tröjor, mössa och vantar och "förståndigt inunder".

Julen har som alltid varit god och glad, full av familj inklusive bussiga, busiga barnbarn, klappar och alldeles för mycket god mat. Resten av helgerna firas hemma i Spanien - OM jag inte sitter fast i en snödriva nånstans!

Gott Nytt År!