(Publicerad 2007-12-07) Salvador har hunnit bli 77 år. Han har lite svårt att krypa in under stålställningen som håller uppe landskapet kring julkrubban. Hela bordet är 2,2 gånger 2,4 meter stort, underlaget är uppdelat i olika sektioner. Salvador börjar inifrån och jobbar sig sedan utåt, 60 centimeter i taget. Den lilla julbyn omges av kork som sonen José Manuel fyller med mossa för att det ska se autentiskt ut, han hjälper också till med att måla. Taket och väggarna har klätts i ett mörkblått tyg, dekorerat med glimmande stjärnor.

Börjar i oktober
Salvador börjar arbeta i oktober, ungefär en och en halv månad innan krubban ska stå klar, helst till 8 december. Ibland blir det lite senare.
– Det är svårt att beräkna, säger han. Om jag jobbade hela dagarna och hade en medhjälpare skulle det kanske ta två veckor.
Men så är det inte. Ibland går han upp sju på morgonen med lust att sätta igång, men får lugnt vänta åtminstone till nio för att inte störa familjen och grannarna.

Även under de intensiva veckorna går han ut ibland för att träffa vänner och barnbarn. Och så måste han göra inköpen, plötsligt behövs något från järnhandeln, Salvador uppehålls av butiksbiträdet som vill snacka bort en stund.
– Och så har det gått en och en halv timmer utan att jag fått något gjort!

Hjälpte pappa
Salvador minns hur han hjälpte sin pappa med familjens julkrubba åren innan inbördeskriget. Då var han bara fyra, fem år gammal och de bodde i ett stort hus med gott om plats för faderns kreativitet. Som utan tvekan gått i arv.

De allra flesta katolska medelklasshem i Spanien har en julkrubba, tror Salvador och María Victoria. Men knappast så stor som deras.
– Vi började också med en liten i ett hörn i hallen, men jag hade alltid lust att bygga ut den, säger Salvador. Så blev det när vi väl fick plats.

Hårt arbete
Minsta lilla detalj är genomtänkt, från små kryddkärl till lejonen i bur. Varje hus har en egen liten glödlampa. Muren bestående av 600 småbitar. Vattenrännan som leds i en aluminiumform och får liv med hjälp av en liten motor under bordet. Små romerska kolumner. En konstgjord liten sjö som glittrar. Salvador gör allt han kan med sina egna händer.
– Det är inte bara en viktig katolsk tradition, jag njuter också av jobbet.

Men det är hårt och tär på krafterna. Salvador säger att sedan han fyllde 77 år har han lite svårare att röra sig under krubban, där elen och vattnet ska dras.

Grannarna kommer
Krubban står kvar till mitten av januari.
– Det värsta är att plocka ned den, säger Salvador. Korken ska plockas isär och göras rent och de flera hundra olika delarna sparas i lådor till nästa år.

Han berättar hur han på kvällarna kan lägga sig så utmattad, med sådan värk i kroppen att han känner för att gråta. Men i oktober är lusten tillbaka och det är dags att sätta igång igen. Förväntan är stor, inte bara inom familjen.
– Vi får besök av hela kvarteret, säger María Victoria. Grannbarn, vänner, bekanta. Många, särskilt de gånger vi haft utländska gäster, blir alldeles stumma eller skriker högt av förtjusning när de ser vår ”Belén”.

Fisk på julbordet
När krubban väl är klar pyntar Victoria resten av huset. De viktigaste dagarna är julafton, juldagen, nyårsafton, nyårsdagen samt ”Los Reyes Magos”, 5 och 6 januari, då julklapparna delas ut. Salvador och María Victoria har tre barn och fyra barnbarn som de träffar under julens högtidsdagar.
– Här i Málaga äter vi framför allt fisk och skaldjur, berättar María Victoria. Vi börjar med en varm soppa, skinka, korv och räkor. Sedan kommer fisken och därefter köttet; oxkött eller lamm. Till det dricker vi rött eller vitt vin, öl, cava till efterrätten och så anís och konjak förstås.

Absolut viktigast på julbordet är dock de spanska småkakorna ”mantecados”, ”polvorones”, ”roscos de vino” och nougaten, ”turrón”.
– Dem kan vi inte vara utan. Och så äter vi ”borrachuelos” som finns i många olika varianter.

Maria Victoria berättar om hur de när hon var liten alltid gjorde dem 22 december, som är hennes födelsedag och dagen för jullotteriet.

Hjälptes åt
Nu kan man köpa de klassiska julkakorna nästan hela året.
– Det fina var när man gjorde dem hemma, säger Salvador. Familjerna hjälptes åt, någon tog med oljan, en annan vetemjölet.

Familjen har bott i huset sedan 1973 och Salvador minns hur grannarna på den tiden möttes klockan två på morgonen för att gemensamt gå till bageriet där de fick sina kakor gräddade i den stora ugnen. Han tänker ännu längre tillbaka, till sin egen ungdom, hungeråren efter kriget, och skrattande berättar han hur barnen då kunde äta 30 kakor i ett svep utan att bli sjuka.
– Vi hade inte ett gram fett på kroppen och åt inte socker på hela året. Du visste att det var en lyx som bara fanns till jul och du åt tills du fick ont i magen.

Hungerår eller ej, mat och kakor fanns det alltid till jul.
– Alla hjälptes åt, om det var någon som inte hade skänkte vännerna och grannarna. Ingen fick sakna något.

Sjunger julsånger
Efter maten är det dags att sjunga julsånger, ”villancicos”.
– Vi försöker i alla fall, säger Salvador. Oftast är det någon som glömt texten och alla börjar skratta.

Men i byarna finns folk som fortfarande minns. Salvador tar fram en flaska anís och visar hur man gnider med en flasköppnare för att spela mot den buckliga ytan. María Victoria fyller i hur grupper från kyrkan förr vandrade gatorna och sjöng in julen. Musiken ackompanjerades av doften från bagerierna.
– Då visste man att det snart var jul!