Inom loppet av ett och ett halvt år förlorade Malin Widén båda sina föräldrar. Sorgen var gränslös.
– Den kastade omkull allt i mitt liv. Plötsligt finns det ingen återvändo, döden är så definitiv. Jag trodde jag visste vad döden var, men när den drabbade mig, slogs mitt liv i spillror. Det var på riktigt. Någon jag älskade var borta. En del av mig dog med mina föräldrar och jag förlorade mig själv i sorgen.

Plötsligt hade flera månader passerat och det var som om alla förväntade sig att jag hade sörjt färdigt. Men jag var inte färdig med min sorg, jag behövde få vara ifred säger Malin.

Sommaren 2008 köpte Malin sig ett par vandrarkängor, lämnade Sverige och påbörjade den långa pilgrimsleden, Camino de Santiago, med början i San Juan Pied de Pont, Frankrike och med slutdestination Santiago de Compostela, Spanien. Pilgrimsvandringen kom att vara i en månad och Malin lade nästan 800 km under sina fötter. Genom höga berg och djupa dalar, genom äng och skog gick färden och det som verkligen fanns var tiden.

De första två veckorna tillät Malin sig själv att vara ifred och isolerade sig från andra pilgrimer. Hon sörjde fullt ut och grät öppet under sin vandring.

– Jag vägrade kämpa emot gråten och lät den komma som den ville. Jag kände in den istället för att förskjuta den. Då skedde en förändring långt inne i själ och hjärta. Ett frö av livslust tog plats. Energin kom tillbaka och intresset för andra pilgrimer växte.

– Jag började lyssna på deras historier och många av dem handlade om olika slag av livskriser. Jag var inte ensam, utan fullt normal! Lättnaden var stor.
Jag blev nyförälskad i livet och insåg att tiden var här och nu och att det var så jag skulle leva. I nuet, uppriktigt och ärligt.
– Det finns inga garantier. Det hade jag fått erfara med döden. Jag började rannsaka mitt inre, vilket ledde till omvälvande beslut.


Under caminons senare del träffade Malin holländske David. De samtalade djupt och innerligt och kom senare att leva sina liv tillsammans.

Idag bor Malin och David alldeles i närheten av caminon, i den lilla sömniga byn Lucillo, vid foten av ett berg, i den spanska regionen Castilla y León. Naturen är storslagen och man känner sig ödmjuk inför livet.
Malin försörjer sig genom att utfodra och ta hand om åsnor, hästar, får och hundar. Hon skapar fantastisk musik och sjunger med en alldeles särskild klang sina visor.

Enligt svenska mått lever hon och David väldigt enkelt. De har solenergi för några lampor, eldar i vedspis, inget rinnande vatten inomhus och toalett i ett skjul utanför. Malin påpekar att glömmer man elden blir det isandes kallt. Man blir varje dag påmind om hur viktigt det är att vara närvarande, såväl i det praktiska som själsliga.

Malins liv ter sig annorlunda mot förr, men hon känner sig trygg med livet.
– Förut var tryggheten bara en illusion för mig. Jag trodde den hörde ihop med en stabil inkomst och en bra pension. Men det är inte så enkelt. För mig ligger idag den största tryggheten i att klara av att möta livet så som det är.
– Jag har mindre ägodelar, pengar och komfort än förut men jag är i harmoni med livet och kan gå hand i hand med sorgen som innan tyngde ner mig så. Lusten till livet är stor och min relation till allt levande har djupnat. Kreativiteten flödar på ett helt annat sätt och jag är modigare att kasta mig ut i nya sammanhang och möjligheter. Jag vågar leva livet.

Malins lilla hus är fyllt av värme, glädje, kärlek och harmoni.
– Jag är för evigt tacksam för mina insnöade dagar hos denna ovanligt visa och godhjärtade kvinna.

Text & foto: Sofia Holgersson