(Publicerad 2016-06-01) Brandmän tillhör de mest ansedda yrkesgrupperna i Spanien. När de som i det här fallet engagerar sig solidariskt upphöjs de närmast till hjältar. Det är dock något som de själva känner sig obekväma med.
– Vi gillar inte att figurera. Detta gör vi inte för att slå oss för bröstet, men om det bidrar till att väcka uppmärksamhet kring krisen är det kanske värt priset, säger Manuel Ladigne Lavernia. Han är den mest erfarne brandmannen av de tre som varit på Lesbos och som låter sig intervjuas av Sydkusten. Manuel är brandman sedan 1991.

Sammanlagt sju av de cirka 80 brandmän som arbetar i Marbella deltog i februari i hjälpprojektet, i två omgångar. Det skedde inom ramen för en aktion, organiserad av kollegor i Sevilla.
– De planerade att bilda en hjälporganisation redan före krisen i Grekland och när flyktingvågen startade påskyndades aktionen, berättar José Pérez, som är brandman sedan 1999.

Hjälporganisationen heter Proem-Aid, som står för Professional Emergency Aid. Den omfattar inte bara brandmän utan även annat fackfolk som sjukvårdspersonal och räddningsarbetare.

Hjälpen grundar sig i att professionella avsätter semestertid till att undsätta flyktingar. De ägnar som regel två veckor var och avlöser varandra. Några veckor före brandmännen från Marbella reste till Lesbos greps tre av deras kollegor från Sevilla av grekiska myndigheter. Detta fick stor uppmärksamhet i massmedia. De anklagades för olaga människosmuggling och släpptes efter två dygn i häkte, mot en borgen på 5 000 euro vardera.
– Samordningen mellan de olika hjälporganisationerna och de grekiska myndigheterna lämnar en hel del övrigt att önska, konstaterar José Pérez. Han har endast varit brandman i 18 månader, men missade inte chansen att deltaga i hjälpprojektet.

Insatsen var helt självfinansierad, liksom större delen av hjälpen på Lesbos och andra grekiska öar. Brandmännen i Marbella erhöll en en motorbåt som skänktes av det svenskägda företaget Marina Marbella, liksom en terrängbil och andra förnödenheter. Transporten landvägen till Lesbos blev mödosam. En färjestrejk i Italien tvingade dem att köra genom Albanien och resan, som skulle ha tagit fem dagar, varade slutligen elva.

På Lesbos fanns inte mindre än 83 olika hjälporganisationer, bland annat från Sverige, Danmark och Tyskland, men även Israel. De spanska brandmännen hade sin bas i sydöstra delen av Lesbos och deras uppgift var att undsätta flyktingar vid deras ankomst till ön.
– Överfarten från Turkiet tar 3-4 timmar och det farligaste ögonblicket är just före båtarna når land, cirka 50 meter från stranden. Vissa skeppare tvingar flyktingarna att hoppa av båten och i andra fall ramlar folk i vattnet av ren nervositet, när de ser land, berättar Alejandro.

Många av flyktingarna är inte simkunniga, men även de som kan simma riskerar livet. På grund av kylan bär de flesta flyktingar flera laget tjocka kläder och om de hamnar i vattnet är det svårt att hålla sig flytande. De minsta barnen är i sin tur många gånger drogade av föräldrarna, för att de ska hålla sig lugna under överfarten.
– Det finns många som utnyttjar situationen för att tjäna pengar. De lurar på flyktingarna hemmagjorda flytvästar som inte fungerar, förklarar Manuel.

Brandmännen gjorde allt de kunde för att flyktingarna skulle nå kusten helskinnade. De hjälpte till med att dela ut filtar och torra kläder, för att undvika nedkylning.

Den europeiska kustbevakningen Frontex patrullerar i sundet och plockar upp flyktingar från ofta undermåliga båtar. Ibland anlände så många båtar samtidigt att flyktingarna fick vänta åtskilliga timmar på fartygets däck innan de fick komma in till land.

Väl i Lesbos fördes flyktingarna till läger som drivs av FN-organet för flyktinghjälp, ACNUR. Där registrerades de, innan de på egen hand tog färjan över till Aten.
– Flyktingarna stannade som regel inte mer än två dygn på Lesbos. De skaffade biljetter och tog sig över till grekiska fastlandet, berättar Alejandro.

När brandmännen från Marbella anlände till Lesbos fanns omkring 3 500 flyktingar på ön. De lärde sig snabbt att skilja på dem.
– Det är stor skillnad på dem som kommer från Syrien, som de flesta tillhör medelklassen och exempelvis flyktingar från Pakistan och Afghanistan. Medan många syrier är högutbildade är flyktingarna från de två senare länderna betydligt fattigare och de som tvingas göra överfarten i de farligaste båtarna, förklarar José.

Ofta är det storfamiljer med medlemmar av alla åldrar som anländer. Där finns både kvinnor och barn, åldringar, handikappade samt stympade från kriget. Många av syrierna talar engelska.

Arbetet på Lesbos var i många bemärkelser frustrerande, inte minst på grund av den bristande samordningen.
– Det är tydligt att krisen tagit Grekland på sängen. De lokala myndigheterna har ytterst få resurser samtidigt som EU tvår sina händer, konstaterar Manuel kritiskt.

Trycket var enormt. Deras mest intensiva dag anlände 1 500 flyktingar i 35 olika båtar. Några öar med endast 300 innevånarna fick stundtals ta emot tusen flyktingar.

Det är de privata frivilligorganisationerna som fått ta det största ansvaret för att undsätta flyktingarna. Bristen på samordning med myndigheterna föranledde dem även att organisera egna veckomöten, för att koordinera arbetet.

Manuel Ladigne är upprörd över EU:s bristande engagemang. Han menar att politikerna kallt konstaterar att flyktingmottagning kan kosta dem röster. Han ifrågasätter också varför inte mer görs för att stoppa kriget i Syrien.
– Det är skandal att Spanien knappt tagit emot några flyktingar ännu. Det finns hur många spanska byar som helst som är närmast övergivna och som skulle återupplivas genom inflyttning.

Alejandro kritiserar att alla flyktingar dras över en kam och stämplas som terrorister.
– Medan länder som Kanada tagit emot stora mängder flyktingar står den spanska regeringen med armarna i kors. Här har vi bara tagit emot den syrier som fälldes genom krokben av en ungersk reporter och som blev uppmärksammad i tv.

Manuel har varit frestad att ta med en flyktingfamilj med sig hem, men vet av erfarenhet vilka påfrestningar det innebär.
– Jag har tidigare haft en flykting från Ukraina hemma. Om jag kommer dragandes med en hel flyktingfamilj är det stor risk att min fru lämnar mig.

Även om den spanska regeringen varit anmärkningsvärt passiv i krisen är solidariteten bland befolkningen stor. Det fick brandmännen i Marbella erfara när de gick ut med ett upprop.
– Vi fick i egen person uppleva den stora bristen på förnödenheter på Lesbos. Därför arrangerade vi en insamling som fick enorm respons, berättar Alejandro.

Insamlingen organiserades med brådskade varsel och allmänheten uppmanades lämna in speciellt vuxenskor på brandstationen. På knappt två veckor fick de in 5 000 par skor, 40 000 par strumpor, 70 rullstolar liksom ett stort antal barnselar, läppbalsam och kläder. Allt fylldes i en tolv meter lång container som transporterades med båt till Lesbos. Transporten kostade 3 000 euro och bekostades av köpcentret La Cañada.

För José är det ett bevis på den stora medmänsklighet som existerar. Han beklagar att många medier ofta föredrar att vara sensationalistiska och visa upp en överdrivet svart bild av flyktingsituationen.

José värdesätter den insats de gjort på Lesbos och skulle kunna tänka sig att resa dit igen, eller där hjälpen för tillfället är som störst. Han betonar samtidigt att deras jobb är mer av en punktinsats och att den största uppoffringen görs av dem som tar emot flyktingarna mer permanent.

Tillfredsställelsen av att ha gjort en viktig insats blandas med oron och ilskan över att inte mer görs för flyktingarna. De ser hur problemet flyttats från Lesbos och andra grekiska öar till exempelvis Idomeni, där flyktingarna anhopas vid den grekiska gränsen.
– EU bryter mot internationell rätt när de nekar flyktingarna hjälp. Beslutet att skicka tillbaka dem till Turkiet är särskilt skandalöst, då de där hålls i militärläger och utsetts för allehanda övergrepp, säger Manuel.

José lägger till:
– Som européer får vi inte tillåta att det här sker.