Spanien är landet där allt är möjligt, det finns jobb till alla. Ett arbete betyder ett hem, en bil, ett liv. Maffian säljer löftet om en bättre framtid till fattiga marockaner som inte kan försörja sin familj, till centralafrikaner som flyr väpnade konflikter och oroligheter.
– Flyktingströmmar är inget nytt fenomen, säger Manuel. Vi människor har alltid haft behov av att söka efter en ljusare tillvaro. Så länge det finns rika och fattiga länder, så länge folk svälter och hotas till livet, kommer det att finnas människor på flykt.

Mellan januari och mitten av oktober tog Barbate emot 32 så kallade ”pateras”, flyktingbåtar. Det är det största antalet sedan de började komma i slutet av 1990-talet.

Maffians lögn
Marocko och Spanien. Afrika och Europa. Två olika världar så nära varandra. På natten kan du se ljusen från husen på andra sidan vattnet.
– Tänk dig att du lever på existensminimum, säger Manuel. När du tittar ut genom fönstret, där på andra sidan sundet, hägringen, drömmen om ett värdigt liv och en möjlighet att försörja din familj.

Men utan uppehållstillstånd inget arbete, inte i Spanien och inte i något annat EU-land heller. Men det säger maffian inget om. Marockanerna är tillbaka efter ett dygn eller två, om möjligt ännu fattigare och förnedrade. Flyktingarna kommer från i stort sett hela den afrikanska kontinenten. Ett otal tar sig till Kanarieöarna, men allt fler söker sig till spanska fastlandet. För de allra flesta väntar en byråkratisk process som slutar i att de skickas tillbaka till hemlandet. Misslyckandet är så stort att många aldrig vågar återvända till sin familj.

Medel från regeringen
Till Barbate började båtflyktingarna anlända 1999. De första åren var det frivilliga från Röda Korset som med de medel som stod till buds, gjorde vad de kunde för att hjälpa till. Sedan 2003 finns en överenskommelse med spanska inrikesdepartementet som bland annat ger Röda Korset resurser att på ett organiserat sätt ta emot flyktingarna. De kallas ERIE (Equipos de Respuesta Inmediata en Emergencias) och finns längs med Spaniens södra kust i Barbate, Tarifa, Málaga, Motril och Almería. De flesta flyktingar anländer till Barbate, på grund av naturparkerna.
– De letar efter en plats där de inte upptäcks, utan kan gå iland och försvinna, säger Manuel.

Farlig kust
Men Barbates kust är förrädisk, full av rev och vindarna är ofta kraftiga. Båtarna anländer i mörkret, en del slås sönder mot klipporna. Många av passagerarna kan inte simma och det händer att de drunknar bara två meter från land.

Manuel minns sin första ”patera”. Det var i oktober 2003, i Rota, norr om Cádiz. Han blev uppringd mitt i natten. Det var ett förfärligt oväder och han och de andra volontärerna fick veta att en båt hade sjunkit utanför kusten. 37 personer drunknade.
– Hela natten var en konstant kamp för att söka efter folk, med hoppet att kunna rädda ytterligare en. De som klarade sig var verkligen illa däran.

För Manuel var det en kulmen av känslor. Det värsta var att leta efter förolyckade, det glömmer han aldrig. Men han såg också polismän som tog av sig sina jackor för att värma immigranterna.
– Och vi räddade liv, det är ett faktum som hjälper dig i sorgen.
Aurora Hernández, Röda Korsets sjuksköterska i Barbate, fyller i:
– Du anpassar dig på sätt och vis, men vänjer dig aldrig. Det får vi inte heller, varje gång det kommer nya flyktingar måste vi vara kapabla att ge dem vår kärlek.

Röda Korset agerar först
Oftast upptäcks båtarna av kustbevakningen, Guardia Civil. De aktiverar sedan en rad funktioner, Röda Korsets team är en av dem. Deras ansvar är att evakuera och att ta hand om människorna, både sanitärt och humanitärt. Direkt på stranden gör sjukvårdspersonalen en första genomgång för att avgöra vem som är i störst behov av vård. En del har varit på resande fot i tre år, de har korsat den afrikanska kontinenten, jobbat sig fram och sparat vartenda öre för att betala båtresan över Gibraltar sund. En resa som i sig kan ta dagar, eller till och med veckor.

Båtarna är så fulla att de knappt går att manövrera. När immigranterna når land är de nedkylda, utsvultna och har problem med muskelsammandragningar efter att ha suttit lång tid i fosterställning. Dessutom har många svåra brännskador som uppstår av en kemisk reaktion mellan den svavelhaltiga bensinen och det salta havsvattnet.

Nedkylningen värst
Röda Korsets installationer i Barbate är enkla; en barack med två rum, ett för kvinnor och barn, en för männen. Här finns duschar, ett stort kylskåp som alltid är preparerat med mjölk och andra basvaror, hyllor med barnkläder och leksaker, längs med väggarna står madrasser staplade och pappkartonger med ankomstpaket innehållande det nödvändigaste; en uppsättning hygienartiklar och ett ombyte med kläder.

Det viktigaste är att snabbt åtgärda nedkylningen, tidigare tog det uppåt tre kvart att få upp kroppstemperaturen till normal nivå. Aurora berättar att hon tagit hand om personer med en temperatur på 34,5 grader. De får dropp med ett serum som värmer upp kroppen inifrån. Det väsentliga är de inre organen och för det hjälper inga filtar. Tack vare en uppfinning som Manuel är pappa till, kan de nu höja temperaturen på bara tio, femton minuter. Det är en bår omgiven av en metallställning med lampor som avger infravärme. Ställningen har döpts till Fénix.
– Fénix har än så länge räddat sex liv, berättar Manuel stolt. Och nu ska man börja tillverka fler till övriga Röda Korset.

Fler båtar än någonsin
Aurora ger flyktingarna den nödvändiga vården, men många gånger är en kram det de behöver allra mest. Och någon som lyssnar. De får duscha, serveras varm mjölk eller te, och mat när de klarar det. För Manuel och Aurora är det en stor tillfredsställelse att kunna hjälpa, att se att de kan göra livet åtminstone något drägligare för dessa olyckliga människor.
– Flyktingströmmen existerar, jag kan inte göra något åt fenomenet, säger Aurora. Men när de väl är här kan jag ge dem ett bemötande de förtjänar, om det så bara består av torra kläder och lite mat.

Sedan 2004 har det kommit nästan hundra flyktingbåtar med långt över tusen flyktingar till Barbate. Antalet båtar är i år fler än någonsin, de anländer numera oavsett väder och årstid. Varje gång en ny ”patera” når kusten, går ryktet i den lilla staden. Invånarna rusar till undsättning och frågar vad de kan göra för att hjälpa.
– Här finns ingen rasism eller främlingsfientlighet, säger Manuel. Barbate är en väldigt solidarisk stad. Efter varje operation anmäler sig nya volontärer. Nu är vi 140 stycken mellan 16 och 71 år.

Läs mer på http://www.cruzroja.es