Liksom dominobrickor har händelserna kring den katalanska självständighetsprocessen automatiskt fallit. Precis som med uppställda dominobrickor kan man förutse hela dragkampen mellan anhängare och motståndare till katalansk självständighet.

Allt startade för drygt två år sedan, när miljontals katalaner drog ut på gatorna i Barcelona 11 september och efterlyste "rätten till självbestämmande". Den redan då svage Artur Mas tyckte att han såg sin chans, gjorde självständighetsivrarnas sak till sin egen och utlyste nyval efter bara två år, i tron att han skulle öka CiU:s representation i regionalparlamentet. Tji fick han och istället var det republikanska ERC, som politiskt ligger i andra änden av skalan från CiU, som mest gynnades av valresultatet.

CiU tvingas sedan dess förlita sig på ERC:s stöd för att kunna regera. Resultatet har varit att självständighetsprocessen accelererats. Processen har tänjts allt längre, främst för att kunna påvisa hur förtryckt Katalonien är av Spanien, när förutsägbara motåtgärder vidtagits av parlamentet och Författningsdomstolen.

Frågan i nuläget är hur långt dominobrickorna kommer att falla. Många menar att slutmålet för Mas inte alls är ett självständigt Katalonien, utan en betydligt större finansiell (läs: skattemässig) makt. Det förefaller i vilket fall som om en av brickorna som förr eller senare faller är Mas själv, då han målat in sig i ett hörn från vilket han knappast kan ta sig ut helskinnad.