Hundens död har varit föremål för en varierad debatt. Djurskyddsföreningar och bekanta till undersköterskan har rasat över att hunden offrats, utan att ens kontrollera om den var smittad av ebola. Dessutom finns inga bevis för att viruset överförs mellan människor och hundar. Experter menade tvärtom att det var viktigt att hålla Excalibur vid liv, just av forskningsskäl.

Andra har förfasats över den uppmärksamhet som hunden fått, samtidigt som tusentals afrikaner dör i Västafrika utan att västvärlden reagerar. Det är en förståelig jämförelse, men argumentet håller inte.

Det är fullt naturligt att vänner till undersköterskan motsätter sig att deras hund offras. Än mer är det att djurskyddsföreningar reagerar, då det ligger i sakens natur. Ingen kan kräva att de först mobiliserar sig för de döende i Afrika, även om den tragedin utan tvekan är betydligt mer omfattande än en hunds öde.

Incidenten med Excalibur visar på ett sorgligt sätt hur attityden fortfarande är mot hundar i Spanien. När i stort sett alla protokoll felade i samband med Romeros insjuknande var det enda resoluta som Madrids landsting gjorde att avliva hunden.

Spanska språket har ett flertal termer som visar på spanjorernas sjuka förhållande till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. "Es un animal" (Han är ett djur) beskriver någon som är grym och känslolös. "Le trata peor que a un perro" (Han behandlar honom värre än en hund) innebär värsta tänkbara behandling, med utgångspunkten att det är så man uppenbarligen ska behandla hundar.

Tack och lov börjar attityden i Spanien mot djur förändras. Ett exempel på det är inte minst hur det plötsligt börjar upplåtas både parker och stränder för hundar på Costa del Sol. I andra hänseenden sker dock mentalitetsförändringen allt för långsamt, något som Excalibur bittert fått erfara.