Veronica har cyklat från Höreda till Paris och jobbat på sillfabrik i Norge. Nyligen skaffade hon sig en mountainbike ”för att det är ett trevligt sätt att komma ut och se sig om”. Går och tränar ett par gånger i veckan ”därför att det gäller att hålla kroppen i trim också”. Hon föddes i Stockholm för snart 31 år sedan, men flyttade till Höreda redan som 4-åring och ”räknar därför Stockholmstiden bara som en förhistoria”.

Sydkusten träffade Veronica (Hultgren i efternamn) veckan efter att hon gjort stor succé med två helt olika framträdanden i samband med kyrkans jubileumsfirande på Palacio de la Paz i Fuengirola. Där kulade hon en sång i första halvlek innan det blev dags för ett par jazzstandards i andra. Det här med kulandet kom hon i kontakt med under sin tid på Musikhögskolan i Piteå.

—Jag har alltid varit intresserad av folkmusik. På skolan träffade jag så en kompis från Jämtland som på somrarna hjälpte till på de jämtländska fäbodsvallarna. Hon kunde kula. Därför gick jag ut i skogen en dag och provade, och sedan dess har jag fortsatt med kulandet under mina promenader ute på landet. Jag har väl ingen större koll på om jag gör rätt eller fel, men det känns rätt så bra så då får det bli som det blir.”

Kantor Veronica räknar sig som en äkta Höredabo (samhället ligger mellan Eksjö och Vetlanda), och hon berättar med stolthet att Höreda faktiskt har en egen flagga. Det är en tjur med röd utstucken tunga och med tre linblommor i ett fält ovanför (Höreda lär ha något med lintillverkning att göra). Sina första pianolektioner tog hon för mamma Yvohn redan som 7-åring men bytte lärare redan efter ett år.

—Det blev väl för nära med mamma så därför bytte jag till Barbro Hammarin som jag faktiskt hade som lärare i piano, blockflöjt och körsång ända tills jag gick ut gymnasiet. Hon är förresten här nere och hälsar på just nu.

Efter gymnasiet blev det Folkhögskola i Oskarshamn och där tog hon sin kantorsexamen 1995. Gjorde därefter ”en liten resa under ett halvår”. Det var då hon cyklade till Paris, flög från Paris till Tanzania och åkte tillbaka med bil hem till Höreda. Fortsatte sedan på Musikhögskolan i Piteå i tre år där hon specialstuderade körledning, arrangemang och komposition.

Efter Piteå hade hon en kantorstjänst i hemtrakten Mellby under ett år innan det blev ett halvår på sillfabrik i Norge. Kom så till Spanien, ”slappade och spelade tennis under några månader tills sillpengarna var slut”. Flyttade till Uppsala och en halvtidstjänst som kantor i Domkyrkoförsamlingen samtidigt som hon läste musikvetenskap och litteratur vid Uppsala Universitet i tre terminer. Tillträdde sin kantorstjänst i Fuengirola strax efter jul i fjol, och vet i dagsläget ännu inte om hon bli kvar ytterligare ett år eller ej.

—Jag tackade nämligen först nej till en förlängning, men ångrade mig och vill nu stanna kvar. Men jag vet inte om kyrkan redan hunnit skaffa en ersättare…

Det här med säckpipan då?
—Jo, vid en ekumenisk gudstjänst på El Rosario träffade jag en argentinare som egentligen är lika mycket skotte, och han kan spela säckpipa. Därför började jag ta lektioner för honom, men jag vet inte hur det kommer att gå. Det är minst sagt jobbigt att blåsa säckpipa.

Innan vi skiljs åt så ställer jag frågan om det finns något om Veronica som hon tror att ingen hittills känner till om henne? Då skrattar hon till och börjar fundera, och efter en stund kommer svaret: ”Jag tycker inte om Ravels Bolero. En gång hörde jag stycket spelas på dubbelpiano och det var en fasansfull upplevelse. Tänk dig själv, samma tema som upprepas gång efter gång, men bara högre och högre… Nej, inget för mig, konstaterar hon bestämt, men tillägger snabbt: ”Däremot gillar jag faktiskt Frank Zappas Boleroversion.”

Mamma Yvohn, som vid intervjutillfället var på besök i Fuengirola, är annars kantor i Rumskulla och Pelarne församlingar. Men även om Yvohn spelat och sjungit i hela sitt liv tog hon sin kantorsexamen långt efter Veronica, nämligen först år 2001. En helt annan historia är att mamma Yvohn numera bor i Katthult, inte långt från Rumskullaeken, en av Europas äldsta ekar. Den lär vara drygt tusen år gammal, men som sagt är detta en helt annan historia…

Fotnot: Titlarna på de jazzlåtar Veronica sjöng på Fredspalatset passar för övrigt (av en ren slump?) mycket bra in som beskrivning av kantor Veronica: ” I am all smiles” och ”What are you doing the rest of your life?”.