Sedan fick vi veta att några av dessa hundar bär på den dödliga sjukdomen Leishmania vilket säkert är sant. Men när man sedan, i äktsvensk anda, reser farhågor att denna sjukdom kan komma att drabba människor i Sverige är jag däremot mycket skeptisk.

Jag och min fru har talat med två veterinärer och anlitat en kvinna som arbetat som tolk på den stora vårdcentralen i Fuengirola. Tolken har sedan talat med ett par erfarna läkare som i likhet med henne själv aldrig mött en mänsklig Leishmaniapatient.

För tre år sedan dog en av våra S:t Bernhardshundar i just Leishmania. Sedan veterinär ställt diagnosen tog vi hem den. Vi låg på golvet och kelade med vår 90-kiloshund i fyra månader innan vi lät avliva honom.

Leishmania i olika former orsakar globalt 55.000 dödsfall årligen bland människor i 88 länder. Värst drabbat är Indien, Bangladesh, Brasilien, Nepal och Sudan. Smittämnet består av encelliga urdjur, protozoer som sprids via värddjur till människor och hundar. Detta värddjur är en 2-3 millimeter stor sandmygga av släktet Phlebotomus. Protozoerna utvecklas i myggans tarm och överförs vid stick. Smittämnet kan inte överföras från hund till hund eller från hund till människa utan sandmyggan som mellanvärd. När det gäller människan så fordras det att hon är undernärd med mycket dåligt immunförsvar för att hon skall insjukna. Bland Spaniens drygt 40 miljoner människor smittas tre till fyra personer om året sedan de stungits av myggan. Det rör sig om individer med en viss hudsjukdom och vars immunförsvar brutits ner av undernäring.

Vår veterinär berättade för oss om en undersökning som man genomförde på en hel by i närheten av Granada. Man tog blodprov på drygt 300 personer. 13 av dem bar på antikroppar mot Leishmania vilket innebär att de varit smittade men att deras immunförsvar klarat av det hela utan att de själva ens märkt någonting.

I Uppdrag granskning utfrågades två svenska medborgare som båda drabbats av sjukdomen och jag tvivlar inte det minsta på deras uppgifter. I det ena fallet rörde det sig om en dam i 30-årsåldern som smittades som spädbarn här i Andalusien, i det andra fallet om en man som insjuknade som soldat i Afganistan. Jag vet bara att det är två mycket sällsynta fall..

Att sjukdomen skulle drabba någon i Sverige är uteslutet. För femton år sedan läste jag att Sandmyggan, som krävs som mellanvärd, inte finns norr om staden Lyon. Sedan dess har den spridit lite österut då man nu funnit enstaka exemplar i södra Tyskland. Om klimatet förändras så att sandmyggan invandrar till Sverige så krävs det också att svenska medborgares immunförsvar försämras katastrofalt. Det är då större risk att drabbas av Malaria för det värddjuret, Anofelesmyggan, finns åtminstone i Sverige.

Om man nu, i trygghetsnarkomanernas land, skall varna för att sjukdomen Leishmania skall drabba svenska medborgare så finns det mycket större anledning att avråda svenskar från att någonsin resa till södra Tyskland eller längre söderut. Jag beundrar den modiga och dödsföraktande reporter som vid två tillfällen vågat besöka hundgården där reportaget gjordes ty där finns såväl sjuka hundar som sandmyggor och smittämne.

Bengt Sändh
Campo Mijas
Spanien