Dubbelt så gott

VINSPALTEN Det är märkligt hur maten från ett ställe passar så bra med vinet från samma ort. Ta till exempel den lilla sömniga staden Sanlúcar de Barrameda. Den har tre saker som talar för den – långa, vita stränder, langostinos från Guadalquivirflodens mynning och Manzanilla. Denna Manzanilla ska inte blandas ihop med kamomillte, som också heter Manzanilla på spanska, utan vi talar om den andra sherryn.

Vad som gör Manzanilla så speciell är närheten till havet. I Sanlúcar ligger vinhusen i rad med kortsidan mot havet. När det blåser från havet öppnar man dörrarna så man får in den saltstänkta vinden. Detta ger Manzanillan den särpräglade salta smak som kännetecknar en riktig Manzanilla de Sanlúcar de Barrameda.

Lika berömd som Manzanilla är den langostino (tigerräka), som dras upp från Guadalquivir mellan Sanlúcar och Coto de Doñana, det stora naturreservatet. På de förstklassiga restaurangerna i Madrid står det på matsedeln om langostinerna kommer från Sanlúcar. Det är en garanti för att det skall vara riktigt fina och söta skaldjur. Och det är just den kontrasten mellan sött och salt som är grejen bakom Sanlúcars två stora delikatesser.

En annan kontrast mellan fast och flytande föda är priset. Lika dyrt som havets frukter är, lika billigt är Manzanillan. I Guía Peñin hittar man flera som inte kommer upp i fem euro per flaska. En av dem som är riktigt bra är La Gitana för cirka 4,50. Från samma bodega kommer Manzanilla Pasada Pastrana för cirka elva euro. Det är den bästa Manzanilla som jag har provat. Den är betydligt fylligare i smaken, men har fortfarande den mjuka sältan. Väl värd sitt pris.

Björn af Geijerstam