Tarifa är surfarnas paradis och vi måste bara ringa en av de yngre sönerna i Sverige och berätta att alla hans polare är här, långhåriga och skitiga med rejält häng på brallorna.

Våra två äldsta barn är med oss nu, och barnbarnet Elsa. Då för länge sen när vår förstfödde vid namn Kalle var ett halvår gammal passerade vi Gibraltar sund ombord på m/s Pingvin. Besättningen hade vi lärt känna på sjömanskyrkan i Port de Bouc och, eftersom vi skulle till Sverige, erbjöds vi lift till Malmö. Mässkallen hade rymt i Valencia, så barnflickan fick hans hytt. Bilen, en vit Renault 16, kördes ombord på två plankor, smordes in ordentligt med fett och surrades på backen.

Kanske beseglades Kalles öde redan då, kanske var det hans första år på sjömanskyrkorna med förstärkning av uppväxten på en skärgårdsö. Han blev i alla fall sjöman och har faktiskt seglat med en matros som minns honom som en liten ljuslockig kille från sina besök i Port de Bouc.

Det är nog lite speciellt att växa upp som prästbarn, inte minst i Utlandskyrkan med en ständig genomströmning av folk. Men det ger ett öppet sinne.
Prästbarn får också lära sig att en planerad resa måste ställas in om någon kallar på prästen. Tidigt väcks deras sociala ansvar, nästan så det överträffar föräldrarnas. Mängder av kompisar som mådde lite dåligt har bott i våra prästgårdar under längre och kortare perioder. Kanske fick våra barn ibland lite för stort ansvar.

Men det hade också sina fördelar att vara prästbarn. Snälla tanter och farbröder som månade om dem. Särskilt lyckliga blev de när de kom hem från skolan och upptäckte att det var begravningskaffe i församlingshemmet. Jo, för det innebar överbliven tårta eller, ännu bättre, halvsmält glass.

Nu finns ytterligare en generation, Ingrid och Elsa. De har hälsat på oss ute i världen. Elsa, två år, är här i Fuengirola sedan ett par veckor. Hon har konstaterat att hennes morfar har klänning när han jobbar; och så sjunger han. För övrigt deltar hon glatt i kyrkans barnverksamhet och knyter nya kontakter.

Vi har tillbringat natten på ett litet fint hostal här i Tarifa. Den sympatiske ägaren har bott större delen av sitt liv i Casablanca. Kanske ska vi ta katamaranen till Tanger. Det tar inte längre tid än att åka från Styrsö till Göteborg. Men stranden lockar mer. Oktobersolen smeker oss vänligt. Elsa möter modigt vågorna från de två haven.

Kerstin och Olle Franzén