I Málagas städer och byar har man arbetat med förberedelserna under hela året. Påskveckan börjar med det glädjefyllda intåget i Jerusalem under palmsöndagen, för att sedan anta en allvarligare ton när hela händelseförloppet representeras i processionerna. Allra mäktigast blir upplevelsen i Málaga stad, med 49 processioner under sju dagar, där tronerna väger flera ton och några har upp till 270 bärare.

Värdefulla troner
Traditionen är från 1500-talet, då landet hade återerövrats från morerna och de religiösa festligheterna blomstrade. Men det var i slutet av 1600-talet, som en reaktion mot protestantismens utbredning i Europa, då de mäktigaste tronerna kom till. Många förstördes senare helt eller delvis under inbördeskriget, men restaurerades efteråt.

Varje processionståg har som regel två troner; den första representerar Jesus i olika scener ur berättelsen. Efter följer en större tron med jungru Maria, dekorerad med blommor och levande ljus. Jungfruskulpturen har broderade kläder med släp, som kan vara mycket dyrbara. La Virgen de la Trinidad i Málaga har ett åtta meter långt sammetssläp, broderat med guldtråd i 24 karat.

Betydligt enklare är la Virgen de las Penas, som tillverkades under de fattiga efterkrigsåren. Brödraskapet hade inte råd med brodyr, utan dekorerade med blommor. Men med tiden blev tronen den som väcker mest förväntan, varje år täcks nämligen skulpturen av en helt ny blomsterbädd. En total kontrast mot de färgsprakande tronerna är la Virgen del Rocío, som är helt vit.

Populärast av alla är tronen som representerar den tillfångatagne Jesus, El Cautivo. Skulpturen står på ett hav av röda nejlikor och dess vita tunika fladdrar i vinden, vilket ger ett nästan levande intryck.

Mytomspunna figurer
Runt tronerna finns fantasieggande legender. En av de mest spännande handlar om rövaren Zamarilla, som satte skräck i befolkningen med sina räder i Rondabergen och kustbyarna runt mitten av 1800-talet. Efter ett inbrott i Málaga flydde han till ett litet kapell och gömde sig i all hast bakom släpet på jungfruskulpturen. Trots att vakterna letade genom hela kapellet lyckades de inte upptäcka gömstället. När Zamarilla senare kröp fram, ville han visa sin tacksamhet mot jungfrun genom att sticka en dolk med en vit ros i hennes bröst. Förskräckt såg han då hur blomman färgades blodröd. Han blev så tagen av händelsen att han ångrade sina dåd och blev istället munk i närmaste kloster. Jungfrun var la Virgen de la Amargura, men kallas sedan dess för Zamarilla och bär en röd ros vid bröstet.

Benådar fånge
Nästan helt sann är historien bakom Jesús El Rico, som går tillbaka till 1756, då staden var hårt drabbad av pesten. Procesionerna ställdes in på grund av smittorisken, men fångarna i stadens fängelse erbjöd sig att bära en tron. När de fick avslag gjorde de myteri, rymde och bar runt Jesustronen hela natten. De vände sedan tillbaka till sina celler. Ett par dagar senare var pesten borta. När kung Carlos III fick höra talas om händelsen, beslöt han att en fånge i Málagas fängelse skulle benådas varje år. Traditionen har bestått sedan dess. När Jesus El Rico passerar Plaza de la Aduana, på onsdagen, friges en fånge som sedan går med i tåget. Ett känslofyllt ögonblick som ofta föregås av mycket nervositet, särskilt om det är dåligt väder. Tronerna bärs nämligen inte ut om det regnar och fången kan bara friges av El Rico. Några år med duggregn har man löst problemet genom att täcka tronen med ett skynke.

Språngmarsch med tron
Byarna i provinsen har sina egna traditioner. I Antequera, 50 kilometer norr om Málaga, har bärarna egenheten att ta sats och rusa upp för en brant backe med tronerna under torsdagens och fredagens processioner. En spektakulär syn, som samlar stora folkmassor på de smala trottoarerna. Traditionen kallas “correr la vega” och syftar på den bördiga slätten staden ligger på. På detta sätt välsignade man marken och garanterade goda skördar kommande år.

I Álora har man en lika originell tradition: under långfredagens procession möts Jesus och Marias troner på byns torg och bärarna går ner på knä upprepade gånger, med tronernas hela tyngd på sina axlar. Momentet kallas “La Despedía” (avskedet) och drar tusentals besökare.

Genuint skådespel
Riktigt levande blir historien i Riogordo. Där spelas Jesu lidande upp som teater under långfredagen och påskdagen, med den andalusiska naturen som dramatisk bakgrund. Rötterna går tillbaka till 1600-talet, men 1951 togs traditionen upp igen och blir populärare för vart år. Hela 500 skådespelare gestaltar med inlevelse de olika scenerna och arrangörerna har breddat en stor esplanad för att göra plats för de tusentals åskådarna. Den naturtrogna iscensättningen lockar besökare från hela Europa. Sedan några år tillbaka finns dessutom ett tjugotal utlänningar med i rollistan, främst britter, tyskar och sydamerikaner som bor i byn.

Utlänningar välkomna
Inger Rönneru och Lars Bjur i Fuengirola deltar gärna i det spanska firandet.
– Bäst tycker vi om palmsöndagen här i staden, då man kan hämta sin egen palmkvist och gå med i tåget. Jag minns att Bosse präst var hänförd över detta: äntligen fick han en äkta palmkvist! Ett annat vackert moment är på påskdagen, då Jesus är uppstånden och tronen bärs ut ur kyrkan vid elvatiden på förmiddagen. Folk applåderar vilt. Ett mäktigt ögonblick!

Man behöver inte vara kristen för att uppskatta påsken i Spanien, tycker Inger. Dramatiken och de vackra tronerna är en upplevelse i sig.
– Vi åker in till Málaga också, berättar Lars, eftersom jag är förtjust i Mena, legionärernas procession. De anländer med båt till Málagas hamn redan på förmiddagen och marscherar genom staden. Processionen är sedan en upplevelse med musik, sång och en del lustiga inslag, som baggen de har som maskot. Det värsta är att det är otroligt mycket folk!

Hittat smultronställe
Deras absoluta favorit är skådespelet i Carratraca.
– Det liknar iscensättningen i Riogordo, dit vi har åkt med Svenska Kyrkan, berättar Inger. Men en norsk granne rekommenderade spelet i Carratraca istället, en mindre by där det inte var så mycket folk. Vi åkte dit första gången 1993, då var vi de enda utlänningarna där. Spelet hålls i en gammal tjurfäktningsarena med bänkar i sten. Det blir en intimare och mysigare upplevelse.
– Vackrast är en av slutscenerna, korsfästelsen, tycker hon. Korsen ställs upp på muren och med bergen i bakgrunden får man känslan av att det var så det såg ut på riktigt.
– Hela byn är väldigt välkomnande, med gemytliga familjerestauranger som serverar spansk husmanskost. Det kan behövas, för själva skådespelet tar drygt två timmar.

Engagerade bybor
María José Román på byns kulturella förening, berättar att spelet i år firar femtioårsjubileum.
– En grupp ungdomar på sextiotalet ville göra påsken mer levande och beslutade sig för att spela upp historien, berättar hon. Det blev så populärt att man rustade upp den gamla tjurfäktningsarenan, som då var i ruiner. Nu har det vuxit och engagerar hela byn, minst 200 personer deltar i förberedelserna och runt 100 är med i teatern.
– Vi jobbar hela året för dessa två dagar, skrattar hon. Varje liten detalj i kläder och rekvisita är viktig.

Upptäckarglädje
Lars och Inger har nu lockat med flertalet vänner, som i sin tur tar med andra. De är inte längre de enda utlänningarna, men har lätt för att hitta nya smultronställen.
– Vi åker på utflykter med både svenskar och spanjorer, men det mesta ordnar vi själva, säger Lars.
– Lite fel blir det ju ibland. En gång var jag snabb att boka plats på en “tempranilloresa” och hade tänkt mig vinprovning. Men El Tempranillo visade sig vara en känd rövare! Det blev en överraskande resa, vi lärde oss massor.
– Naturligvis blev det vin också, slutar Lars med glimten i ögat. Men det gäller att göra slag i saken och ge sig ut. Påskveckan kan vara rätt tillfälle att börja.

Fotnot:
Spelen i Carratraca och Riogordo börjar klockan 16 långfredag och påskafton.
Tidsplan för Malagas processioner “itinerario” kan hämtas i turistbyråer.

Mer information:
http://www.elpasoderiogordo.es
http://www.lapasiondecarratraca.com