Precis som korruptionsskandalerna har spionskandalen spridit sig lavinartat, sedan det första avslöjandet. Det handlade om ett möte mellan PP-ledaren i Katalonien Alicia Sánchez-Camacho och den dumpade flickvännen till sonen till tidigare regionalpresidenten i regionen Jordi Puyol. De avlyssnades av en detektivbyrå på en restaurang och det är i dagsläget oklart vem som beställt jobbet, om det är regerande CiU eller eventuellt de katalanska socialisterna.

Det tog bara några dagar tills det blev känt att de två damerna inte är de enda som fått sin intimitet skändad. Det visar sig att detektivbyrån Método 3 har en lång lista kunder, som omfattar flera av de ledande partierna i Katalonien. De har på uppdrag spionerat på ett flertal ledande politiker, liksom domare och idrottsmän.

Det anmärkningsvärda med dessa nya skandaler är att de faktiskt inte är olagliga. Så länge en person vistas på öppen plats kan han eller hon både bli fotograferad och avlyssnad. Det är trots allt detta detektivbyråerna livnär sig på.

En sak är dock den juridiska aspekten och en annan den moraliska. Mycket återstår att reda ut beträffande spioneriet i Katalonien men det är tydligt att det inte är en företeelse som enbart omfattar en partigrupp. I Madrid anlitade regionalmyndigheterna egna agenter för att spionera på PP-representanter i kommunen, alltså på sina egna partikamrater. PSOE-ledaren Alfredo Pérez Rubalcába anklagades också under sin tid som inrikesminister för att ha utnyttjat säkerhetstjänsten för att spionera på Partido Popular.

Denna iver att ta reda på vad motståndaren sysslar med grundar sig i de spanska politikernas närmast sjukliga kontrollbehov. Det har varit uppenbart länge genom hur samtliga partier försöker styra informationsflödet i offentliga medier. Den senaste spionskandalen är en förgrening av detta kontrollbehov och ytterligare en plump hos det politiska etablissemanget.