Först de senaste tio åren har det blivit fart på andalusiska bordsviner. Nya bodegor har uppstått som svampar ur jorden. Men det fanns pionjärer.

Det första andalusiska vinet som jag provade och som hade både etikett och namn var Castillo de San Diego, från sherry-bodegan Antonio Barbadillo. Det var i början av 80-talet och gjort på Palomino-druvan, samma druva som de använde till sin sherry. Det var lite ojämnt i kvalitén och kunde vara riktigt gott ibland, men andra buteljer skulle helst ha stannat hemma. Det var i barndomen och vinet har förbättrats med åren, genom bättre teknik och kunnande.

Prinsen pionjär
Nästa andalusiska bordsvin som jag smakade var från Prins Alfonso de Hohenlohe, han som grundade Marbella Club. Prinsen hade startat en bodega utanför Ronda, Cortijo Las Monjas. Han fick hjälp av två vänner, Alex “Sacha” Lichine från Chateuax Prieure-Lichine och Marqués de Griñón, Carlos Falco. De fick honom att plantera franska druvsorter, som cabernet sauvignon, merlot och petit verdot. När jag provade ett av hans viner tyckte jag att det var hyggligt, men det tände inte några stjärnor för mig.

I början av 90-talet pratade jag med Rickard Enkvist om att resa runt i Spanien och prova vin. Rickard var en gammal god vän till mig och väldigt glad i gott vin. Detta var begynnelsen till vara årliga resor, som skulle hålla på i fem år. På en av våra “Vuelta de España” pratade vi med Carlos Falco om vinet i Ronda. Han ansåg med bestämdhet att Ronda och bergen runt där erbjuder ett perfekt klimat för viner av hög kvalitet. Han skrev till och med en introduktion till Prinsen och föreslog att vi skulle besöka honom. Att jag sedan råkade slarva bort brevet är en annan historia...

Markisen väckte idén
Falcos ord tände en glimt hos Rickard och vi pratade om att odla vin i liten skala på hans finca i Gaucín. Jag tänkte dock inte mer på saken och åren gick. En dag ringer Rickard och säger: "Nu är det klart. Vill du komma upp och prova?".
“Vad ska jag komma upp och prova?,” undrade jag.
“Mitt vin, förstås. Jag tycker att det är riktigt bra!” svarade Rickard. Det hade gått tio år sedan vår senaste vinresa.

Jag åkte naturligtvis upp, men mina förväntningar på vinet var inte speciellt stora. Min erfarenhet dittills av Rondaviner som Rickards tendens att överdriva, gjorde att jag var skeptisk.

“Detta är vårt första vin och det är gjort på tempranillo. Jag har knappt tre hektar och det är den enda druva som vi odlar på här,” sade Rickard och sträckte fram ett glas. Den här gången överdrev han inte! Tvärt om. Det var ett kanonvin! Det behövde lite tid att mogna, men var mycket bättre än någon annat bordsvin jag smakat i Andalusien. Om vinerna, som jag dittills hade provat hade 75 till 80 poäng på Parkers skala, så var det här en klar 90-poängare!

Sållat flera druvor
“Terroire,” sade Enkvist med skånsk skorrning på r-en. “Vi brukade skämta om det på våra resor men nu har jag fattat det. Vårt microklimat passar utmärkt för tempranillo. Under de senaste tio åren har jag provat med alla möjliga druvor. Du sa en gång att du trodde att Shiraz skulle passa här, men vi testade och det gick inte alls. Runt Ronda har de lyckats bra med franska druvor, som cabernet sauvignon och chardonnay, men de passar inte heller här." "De druvor som vi kan köpa i Manilva är moscatel. Vi soltorkar dem och det blir ett riktigt gott och naturligt sött vin. Passar utmärkt till gåslever, som en Chateaux d´Yquem!” (Som jag nämnde kan Rickard överdriva något ibland…)

Det har gått åtta år sedan jag provade Rickards vin för första gången och jag har hunnit skriva flera spalter om det. Enkvists viner har vunnit priser, diplom och ära runt om i världen. Andra framgångsrika bodegor i Andalusien är Cortijo Los Aguilares i Ronda och Huerta de Albalá, i Arcos de la Frontera.

Guldvinnare
Los Aguilares ligger fem kilometer från Ronda i riktning Málaga, på 900 meters höjd över havet. Det är en levande bondgård på 800 hektar och 19 av dem är reserverad för vin. Precis som Rickard är lyder de under ursprungsbeteckningen (d.o.) Sierras de Málaga. Los Aguilares odlar, förutom tempranillo även cabernet sauvignon, syran, petig vredet, merlot och pinor nior. Det är just pinor nior som har gjort Los Aguilares känt, en druva som är erkänt svårodlad. I hård konkurrens med över 1 300 viner i den internationella “Världens Bästa Pinot Noir”, erhöll Los Aguilares guldmedalj två år i rad! De övriga fyra viner som de producerar går heller inte av för hackor. Allt från en torr men fruktig rosé till en Reserva med 16 månader på fat och ytterligare år på flaska.

Högpoängare
Till skillnad mot Los Aguilares och Rickards bodegor, som båda ligger på hög höjd i bergen, ligger Huerta de Albalá endast 150 meter över havet. Det är en stor bodega med 75 hektar vinodlingar. Vinden som blåser kommer nästan alltid från Atlanten och är betydligt svalare än vinden från Medelhavet. En annan sak som skiljer dem åt är att Huerta de Albalá inte har d.o. utan är klassad som Vino de Tabla i Cádiz. Det är troligen det högst klassade V.T. som Parker har provat, hela 95 poäng för Tabernes No1!

Årligen producerar de knappt 300 000 flaskor och endast 10 000 är Tabernes No1. Men de andra tre vinerna är inte heller så dumma. Allt från rosén Barbarosa och den unge Barbazul, till den mognare Tabernes.

Samtliga tre bodegor tar emot besökare, men man måste boka i förväg. Lättast är per e-post:

re@enkvistwines.com
bodega@cortijolosaguilares.com
bodega@huertadealbala.com