Nya höghastighetslinjer sammanbinder i dag den spanska huvudstaden med alla stora städer.  Från Madrid till Barcelona tar det till exempel bara 2 timmar och 50 minuter att åka, från Málaga till Madrid 2 timmar och 27 minuter och från Madrid till Sevilla 2 timmar och 20 minuter.

De nya snabbtågen har revolutionerat resandet i Spanien. Sedan flera år tillbaka väljer jag alltid tåget när jag måste åka från Madrid ut i landet för jobb. Det går snabbare än flyget. Jag slipper de jobbiga transporterna till och från flygplatserna och köerna vid incheckning samt säkerhetskontroller.

I stället för att stressa kan jag i lugn och ro sitta i min fåtölj och arbeta medan jag transporteras från centrum till centrum. Om jag är ute i tid med min bokning, då biljettpriserna är låga, brukar jag försöka nypa en plats i Preferente (första klass) där man får tidningar, drycker och även en trerätters lunch inkluderad i priset.

De spanska höghastighetstågen heter AVE, som är en förkortning av Alta Velocidad Española, men ordet ”ave” betyder också fågel på spanska. Den första AVE-linjen invigdes 1992 och går mellan Madrid och Sevilla. Därefter har linjenätet fortsatt att byggas ut.

I stället för att välja ”den svenska lösningen” där de gamla järnvägsspåren från 1800-talet fortfarande utnyttjas men rustas upp, bygger spanjorerna alltså helt nytt. Investeringen är enorm. Det totala värdet på AVE-satsningen uppgår hittills till den hissnande summan av 350 miljarder kronor.

Enligt beslut ska landets alla storstäder vara sammanbundna med höghastighetslinjer år 2020. Senaste stad var Alicante som anslöts i början av sommaren. Till städerna i norra Spanien dröjer det ytterligare några år innan de nya spåren är klara hela vägen. 

Men trots att den spanska järnvägen numera tillhör världens modernaste har det alltså inte, som vi sett, varit möjligt att bygga bort den så kallade mänskliga faktorn. 

Den svaga länken är de höghastighetslinjer som ännu inte är helt klara och som därför trafikeras av tåg av typen Alvia, som kan gå på både höghastighetsspåren och de gamla järnvägarna.

Tågresenärer som till exempel ska till Pamplona i nordost eller till Santiago de Compostela i nordväst åker i dag en del av sträckan på de nya snabba höghastighetsspåren. På första delen av resan kan därmed hastigheten vara mycket hög. Men sedan när tåget kör över på vanliga spår måste hastigheten anpassas och bromsas ner.

Säkerhetssystem finns. Men framför allt är det lokföraren som måste vara med och se till att inbromsningen genomförs. Om inte detta sker kan konsekvenserna bli förödande.

För att kunna komma upp i höga hastigheter har den nya generationens höghastighetståg byggts i material som inte väger så mycket. Tågen har alltså blivit mindre robusta. Vid en urspårning pressas vagnarna ihop.
Vid olyckan i sommar hade inte en anpassning till spårbytet skett. Hastigheten vid olycksplatsen var dubbelt så hög som den tillåtna, vilket ledde till urspårningen. Eftersom hastigheten var hög klämdes passagerarna ihjäl när vagnarna trycktes ihop.

Efter olyckan har Renfe genomfört en genomgång och uppgradering av säkerhetssystemen för att hindra att en liknande olycka händer igen. Trots det har många ändå blivit rädda för att åka tåg i Spanien.

Rädsla är ingen logisk känsla. Trots olyckan är det farligaste sättet att resa i Spanien inte att åka tåg. Tvärtom. Det farligaste man kan göra om man ska åka långt är att åka bil på de smala, hårt trafikerade riksvägarna. Speciellt under storhelger när trafiken är extra hård och många ovana förare är ute. Under alla storhelger dör dussintals bilister på de spanska vägarna.