Året var 1835 och den unge Manuel María hade varit i Cádiz och sett all det liv och rörelse som var i hamnen. Speciellt var det de ekfat med vin från den berömda Sherry-triangeln, det vill säga Jerez, El Puerto de Santa María och Sanlúcar de Barrameda, som väckte hans intresse. Här hände något och här fanns pengar att tjäna. Han kände vinodlare och han kunde räkna. Han skulle bli mellanhanden mellan odlare och inköpare, han ville bli ”négociant”. När han berättade detta för sin morbror tyckte han att det var en utmärkt idé och lovade sin systerson att hjälpa honom.

För den unge Manuel María (MM) var det mycket att lära och fram för allt, hur man skapar kontakter. En av de viktigaste kontakterna var med England, som var och är den största importören av sherry i världen. Ända sedan Sir Francis Drake 1587 plundrade Cádiz på 3 000 fat sherry och sedan sålde dem i England hade sherry varit engelsmännens favorit. Genom en av MM:s barndomsvänner från Sanlúcar, som hade flyttat till London, fick han kontakt med Robert Blake Byass, en vinhandlare där.      

I början av 1800-talet producerades sherry av två slag, söt och torr. Den söta fanns i en mängd olika sötningsgrader, från en ”Dry Sack” till en ”Pedro Ximénez” med upp till 450 gram socker per liter vin! I den torra stilen gällde antigen ”amontillado” eller ”oloroso”. Men det fanns en tredje torr sherry, en som hade en jästlager över sig. Det vinet räknades som skadat och gavs bort till arbetarna på vingårdarna.

En dag råkade MM gå förbi sin morbrors hus och där satt han med sina vänner. De hade ett kasserat ekfat med skadat vin i mitten av rummet och en av männen stack ner ett bamburör i fatet. Flinkt drog han upp röret och hällde upp vinet i ett glas utan att spilla en droppe. Drycken var väldigt ljus, nästan ofärgad, men med lite sediment i glaset.

”Du kan sälja den övriga sherryn till utlänningar. Detta är den vi dricker. Den lever under det jästtak som skyddar den från oxidering.Vi kallar den för ”Fino”. Lätt, torrt och underbart gott. Den passar som en aperitif, men går också lika bra till mat. Om du lyckas filtrera den och få den så hållbar att du kan skicka den så har du en vinnare,” sa hans morbror. ”Tío Pepe, jag är säker på att du har funnit något för mig att satsa på!”

Ungefär så berättades historien om ”Tío Pepe” och världens första fino för oss när vi besökte Gonzalez Byass. MM köpte in en mängd fat med fino från olika vinbönder och la upp i en ”Solera” efter de allra senaste rönen. Solera-systemet hade just introducerats i Jerez och går ut på att få ett så jämn kvalitet som möjligt. Det vin man säljer kommer från det understa fatet, men man får aldrig ta mer än en tredjedel av innehållet. Det understa fatet (Solera) fylls på från fatet närmast ovan och så vidare. Han döpte soleran efter sin morbror, Tío Pepe.

När MM 1836 skrev till Robert Blake Byass och berättade om en ny, mycket ljus sherry fick han ett tveksamt svar. Tvivel eller inte, bara 15 år efter att MM besökt Cádiz första gången blev hans Tío Pepe presenterad både i London och New York och gjorde succé. Denna Pepe blev snabbt introducerad till det spanska hovet och en uppskattad kompanjon till Isabella II, vars hov gjorde slut på 600 flaskor om året.

Nu för tiden dricker vi drygt sju miljoner flaskor Tío Pepe varje år. Det är nästan 90 procent av Gonzalez Byass produktion i Jerez. De övriga står för omkring 800 000 flaskor tillsammans.

För ett par år sedan skrevs ett nytt kapitel i sagan om Tío Pepe, ”Tío Pepe en Rama”. Detta är ett ofiltrerad och oklarifierat vin, som tas direkt från fatet. I stort sätt på samma sätt som José Ángel y Vargas och hans vänner drack vinet för många år sedan. Det är mycket aromatiskt och elegant med en stark doft av jästblomma, som har blivit mer markant då vinet inte raffinerats. Årets upplaga släpptes 11 april och bör drickas inom tre månader. Har du inte fått tag på någon flaska ännu så får du bara ställa dig i kön till nästa års upplaga. Ett av världens bästa viner för runt 15 euro. Helt otroligt!

Tre smaskiga viner

Madremia
Toro 2014
Detta vin är gjort på druvan Tinta de Toro, som är en nära släkting till Tempranillo. Det är ett ungt vin som bara har fått några månader i ekfat, inte tillräckligt för att bli en crianza. För mig fungerar det. Ett ungt vin med stor smak. Den skulle passa bra till det vildsvin som figurerar på etiketten. Gärna helstekt som på en argentinsk asado. Runt 11 euro.

Baigorri Blanco
Rioja 2013
Det är typiskt! I förra numret av vinspalten skrev jag om slutet för vita viner från Rioja och nu får jag ta tillbaka det igen. Leif Högberg stack till mig en flaska av Baigorri Blanco för att prova. Vinet har gjorts på äldre druvor, minst 60 år gamla, och fermenterats i franska ekfat. Det har givit vinet en mognad och en fyllighet som gör att att man inte behöver mat till det, utan det kan avnjutas till solnedgången. Runt 13 euro.

Maruja
Manzanilla Pasada
När jag var inne på Casa Santi för att hämta inspiration till min sherry-artikell sade Juan att jag måste prova det här vinet. Samhället Sanlúcar de Barrameda utgör ett av de tre hörnen på sherrytriangeln, men det är bara här som man kan göra manzanilla. Den här är en Pasada där floret i fatet har släppt och vinet har oxiderat lite grann. Det ger den här manzanillan ännu en dimension. Prova den här så blir du lycklig eller olycklig för att inte fler viner smakar som Maruja! Runt 22 euro för 50 cl.