Galicien har fem olika Denominación de Origen, D.O.: Monterrei, Rias Baixas, Ribeira Sacra, Ribeiro och Valdeorras. Den absolut mest kända är Rias Baixas och den har i sin tur fem undergrupper från gränsen mot Portugal upp till Santiago. Den lilla staden Cambados kallas för Albariños huvudstad, och ligger i Val de Salinas, den största av undergrupperna.

Albariño är en grön, liten tuff druva, som har styrkan att stå emot det hårda galiciska vädret. Med 100 regndagar om året och vindar från Atlanten är det inte undra på att den har skaffat sig ett tjockt skal. Det gör det krävs mer Albariño-druvor för att göra vin, än andra. I runda tal behöver man ett kilo Tempranillo-druvor för att producera en 75 cl flaska vin. För att göra det med Albariño behövs nästan det dubbla och kilopriset är ungefär samma. Det är därför som man ser så många villor i Rias Baixas med en liten odling av vindruvor, som de säljer till bodegorna. Enligt Wikipedia finns inte mindre än 20 000 Albariño-odlingar!

Enologen på Mar de Frades är en kvinna, Paula Fandiño och hon visade mig runt i bodegan. MdF ägs av bodegan Ramón Bilbao i Rioja, som köpte den 2003 och Paula började arbeta där 2007. När de köpte bodegan var produktionen runt 200 000 flaskor om året. Nu har de kommit upp i 600 000 flaskor och här är största delen egna odlade druvor.

Efter rundvandringen kom vi till det provsmakarrum där Paula hade arbetat när jag kom och störde. Vi började med att prova det mousserade vinet som jag skrivit om, Mar de Frades Espumoso Brut Nature. Jo, det doftade Albariño med litchi-, ananas- och citrusaromer. Små, nätta bubblor, en smak av saltade mandlar och finalen är snustorr. För mig är den perfekt som en aperitif.

Nästa vin är den Mar de Frades 2015 som fick den engelska vintidningen Decanters panel att bli lyriska och ge vinet 95 poäng av 100. En i panelen skrev: ”Elegant, ren och med sälta. Aromatisk och fin, fylld med generösa vita frukter, ljuvlig balans och lättillgänglig.” Jag kan bara hålla med.

Tyvärr fick Paula nu gå tillbaka till sitt jobb och mitt besök på MdF var slut. Hon höll på att blanda 2016 års skörd, så att den skulle bli lika bra som 2015. Men det kändes lite snopet och jag fick inte prova deras Finca Valiñas. De är ett vin som har fermenterats och legat på ekfat i sex månader och fått mycket lovord i pressen.

På söndagen nämnde jag detta när vi satt på en tapasbar i Villagarcia. Då sa Jorge att han känner mannen som startade Mar de Frades och som kan berätta allt. ”Ring honom imorgon och hälsa från mig så lovar jag att han ställer upp.” Sagt och gjort, måndag klockan tolv var jag på Adega Familiar Eladio Piñero. Eladio hade sagt att han kunde ägna mig en timme av sin tid. Jag kom därifrån strax efter fyra.

Eladio berättade att han startade Mar de Frades redan 1983, långt innan Rias Baixas hade fått ett D.O. Det kom först 1987. Han visste att hans vin måste synas i hyllorna och han tog fram en blå flaska från Tjeckoslovakien. Färgen var för att skydda vinet mot stark solljus och gjorde hans vin känt. Det här var innan Solán de Cabras kom med sitt vatten i blå flaska. En annan idé han hade var att sätta på en etikett som är känslig för temperaturer. I etiketten finns en bild av en båt, men den syns bara när temperaturen är mellan åtta och tio grader. Den perfekta temperaturen för en Albariño.

”När min hustru blev sjuk sålde jag Mar de Frades till Licor 43, som äger Ramón Bilbao och jag fick lova att inte öppnas en ny bodega på tre år. Jag fick också lova att aldrig göra en Albariño i blå flaska. Min fru är bra nu och efter tre år startade jag den här bodegan. eller adega, som vi säger i Galicien. Den kommer aldrig vara stor som Mar de Frades, men den kommer att vara bra”, säger Eladio med ett leende.

Vi provar hans två nya viner. Den yngre heter Envidia Cochina och både namn och etikett skojar om synden avundsjuka. Men i flaskan, som är mörkt grön, skojar man inte. Detta är ett seriöst vin, som efter fermentationen legat ”sur lie” i sex månader. Det är ett balanserat, komplext vin och mycket läckert.

Den andra heter Frore de Carme 2012 och är i en nästan svart butelj. Efter fermentationen har den legat två gånger i ”sur lie” under drygt ett år och sedan lagrats på ekfat i 15 månader. Jag har aldrig tidigare druckit en sådan god Albariño och med så lång eftersmak.

När Eladio ställde upp i Fiesta del Albariño, den årliga tävling om vem som gjort den bästa Rias Baixas, så vann Envidiacochina guldmedalj och Frore de Carme blev ”Best in Show”.

Två röda och en rosé:

El Castro de Valtuille
Menzia Joven 2015, Bierzo

Det här är berömde vinmakaren Raúl Pérez fädernesgård, men nu har han flyttat och öppnat eget. På Castro de Valtuille fortsätter de i hans spår och det gör de rätt i. Det här är ett unikt vin som har blandat Mencia joven med fatlagrad Mencia och på så sätt fått fram ett vin med komplexa smaker. Parker gillar den och jag med. Han ger den 90 poäng. Runt sex euro.

Museum Reserva
Tinta del País 2012, Cigales

Cigales är ett D.O. som ligger strax norr om Valladolid, med riktigt gamla odlingar. Till Museum Reserva har man använt druvor som kommer från nära 100-åriga plantor. Jag har alltid gillat det här vinet och ofta kan jag hitta det på exempelvis Hipercor, till under nio euro flaskan. Samma klass vin från Ribera del Duero, som ligger mindre än 20 kilometer bort, skulle kosta minst det dubbla. Utan rabatt kostar den runt tolv euro.

Care Solidarity Rosé
Tempranillo 2015, Carinena

Vi var på en kinesisk restaurant och jag blev övertalad att prova det här vinet. Jag blev positivt överraskad. Man smakar att det är vin man dricker. Torrt och fräscht och inget sötslisk. Sedan när jag kollade upp vinet såg jag att förtjänsten av det här vinet går till cancerforskningen. En win/win situation tycker jag. Runt fem euro.