Min personliga utmattning har nog sin förklaring i att jag ägnade hela söndagen åt att skriva om händelserna i Katalonien och svara på läsarnas frågor. Det är tillräckligt krävande att skriva ett 25-tal notiser och göra ett 50-tal publiceringar på Twitter på bara en dag, men blir mångdubbelt jobbigt när jag för länge sedan blivit less på allt som har med den katalanska självständighetsprocessen att göra.

Det som stör mig mest är att konflikten göds av en stor mängd medelmåttor, både på den statliga och den katalanska sidan. Varken Mariano Rajoy eller Carles Puigdemont är guds mest begåvade barn och det är tragiskt att de går i täten för de två läger som i dagsläget drar Spanien och Katalonien allt längre från varandra.

Puigdemont blev fullständigt avklädd av journalisten Jordi Évole i en tv-intervju en vecka före omröstningen i Katalonien. De katalaner som såg den intervjun med öppna ögon borde först ha tagit sig för huvudet och sedan gjort allt för att hålla sig på behörigt avstånd från regionalregeringen och deras självständighetsdille.

Men på en motsatta sidan har vi desvärre en lika enfaldig aktör, i regeringschefen Mariano Rajoy. Det är ingen överdrift att säga att han och Partido Popular till minst 90 procent bär skulden för att situationen i Katalonien är som den är idag. Rikspolisens nedslag 1 oktober på fredliga demonstranter var lika idiotisk som onödig och bara den senaste i en lång lista av klantiga ageranden från Partido Populars sida.

Pseudo-omröstningen i Katalonien var redan ogitigförklarad och hade obefintligt stöd både i övriga Spanien och internationellt. Precis som 9 november 2014 kunde regeringen ha låtit separatisterna ha sin lekstuga och sedan i lugn och ro i efterhand låta rättsväsendet agera mot dem som trotsat lagen.

Av en för mig outgrundlig anledning beordrades dock kravallpoliser gå lös i olika vallokaler och bilderna var inte sena att visas runt hela jordklotet. PP-regeringen spelade separatisterna i händerna och Rajoy hade på kvällen inte ens vett att ta avstånd från våldet. Precis som de spanska riksmedierna låtsades han som att ingenting hänt.

Det största misstaget Rajoy och Partido Popular begått är att bespara de katalanska separatisterna en konkret debatt kring vad det verkligen innebär om Katalonien bryter sig ur Spanien. Genom att konsekvent säga nej till en dialog har Rajoy bäddat för separatisterna, som kunnat åberopa ”rätten till självbestämmande” utan att behöva gå in på några som helst detaljer om vad det i praktiken innebär.

En övervägande majoritet av de katalaner som 1 oktober drog ut på gatorna för att rösta gjorde det av ren magkänsla. De gjorde det för att ge Rajoy och hans kumpaner en knäpp på näsan, men jag är övertygad om att ytterst få verkligen begrundat vad deras ja till självständighet innebär. Anledningen till det är den totala avsaknaden av en debatt, där idéer ställs mot varandra. Den enda diskussion som förekommit är om katalanerna har rätt att rösta i ärendet eller ej.

Skulden ligger naturligtvis också hos den katalanska regionalregeringen, som utger sig för att agera i demokratins namn samtidigt som den arrangerar en omröstning där bara den ena sidan fört kampanj och där samma sida skött genomförandet och sammanräkningen. Är det demokrati?

Det som gör mig extra trött är vissheten om att omröstningen igår inte markerar slutet på konflikten, utan snarare förvärrar den ytterligare. Och det innebär i sin tur att vi kommer att behöva följa det tjatiga temat länge till.