Jag har tvingats bevaka konflikten och informera nordbor i Spanien dagligen i flera månader nu. Men jag har också hållit flera föredrag om den katalanska krisen och för detta har jag fått dokumentera mig även historiskt. Ju mer man läser på om den katalanska historien, desto mer surrealistisk framstår den.

Den första tillstymmelsen till en katalansk identitet uppstår på 900-talet, när det bildas ett hertigskap i samband med att morerna trycks tillbaka under La Reconquista. På 1100-talet gifter sig den dåvarande hertigen med kronprinsessan i kungadömet Aragonien och på så vis kommer Katalonien att införlivas i kungariket.

Kungadömet Aragonien upplever sin storhetstid på 1200 och 1300-talet, då det omfattade inte bara en stor del av östra Iberiska halvön, utan även Balearerna, Sardinien, Sicilien, södra Italien samt delar av Grekland.

Genom giftermålet av Ferdinand av Aragonien och Isabel av Kastilien (de katolska kungarna) 1477, enas hela det katolska Spanien och 1492 kastas den siste moriske härskaren Boabdil ut från Granada.

Det är först 1640 som de första tecknen på missnöje uppstår i Katalonien. Ett uppror startar mot den växande centralstyrningen av kung Felipe IV:s försteminister Conde Duque de Olivares. Upproret leds av de katalanska jordbrukarna ”Els segadors”, som dödar ett dussintal av kungens män i Barcelona. Upproret slås ned, men Els Segadors förvandlas till sådana folkhjältar att Kataloniens nationalhymn idag bär deras namn och hyllar deras aktion genom att bland annat sjunga ”slipa era verktyg!”…

Året efter försöker Katalonien följa Portugals exempel och frigöra sig från Spanien, genom att söka om den franske kungens beskydd, men hamnar ur askan i elden. Utbrytningsförsöket slås ned av Spanien 1653. I det senare tronföljdskriget 1700 ställer sig katalanerna åter på förlorarnas sida, när de försvarar Carlos III av Habsburg.

Tronföljdskriget varar flera år och slås ned blodigt i Katalonien 11 september 1714. Detta är idag Kataloniens officiella ”nationaldag” och katalanerna torde vara ett av få folk i världen som har sin stora högtidsdag till minne av sitt främsta nederlag.

Även 1800-talet kantas av flera misslyckade uppror i Katalonien och 1931 utnyttjar den katalanske ledaren Francesc Maciá utropandet av republik i Spanien till att kräva särskild autonom status för Katalonien.

Inte nöjd med detta utropar den nye katalanske ledaren Lluys Companys en självständig katalansk republik 6 oktober 1934. Companys fängslas inom bara några timmar och upproret slås ned. (Känns mönstret igen?)

Den andra republiken i Spanien 1936 beviljar Companys amnesti. När inbördeskriget bryter ut 18 juli samma år strider Katalonien på republikanernas sida mot de fascistiska upprorsstyrkorna. Än en gång förlorar katalanerna striden och Companys avrättas senare.

Nutidshistorien känner de flesta till. Under Franco fråntas Katalonien allt självbestämmande och till och med det katalanska språket förbjuds. Efter Francos död antas en ny författning 1978, som gäller än idag och där både Katalonien och Baskien tilldelas den högsta grad av självbestämmande som någon region i världen äger.

Den katalanska terroristorganisationen Tierra Lliure vill dock ha mer och strider under flera år för ett självständigt Katalonien. Andelen katalaner som vill ha en egen nation är dock vid denna tid blygsam.

Först med krisen i Spanien 2008, ogiltigförklarandet av de nya katalanska statuterna samt Partido Populars valseger i november 2011 exploderar självständighetsyttringarna i Katalonien. Demonstrationen på Kataloniens dag 11 september 2012, där 1,5 miljoner människor tågar i Barcelona för självständighet, blir startskottet för den spiral som har lett oss till dagens situation.

Kataloniens historia genomsyras alltså av konstanta uppror mot Spanien, som alla slagits ned mer eller mindre handgripligt. Den katalanska identiteten, åtminstone separatisternas, verkar vara avhängig av en motpart i den spanska staten i rollen som som den store förtryckaren. Om inte, hur ska man då förklara att ett folk firar sitt största nederlag som nationaldag och har en nationshymn som lovordar ett blodigt uppror som också slogs ned..?

En sista jämförelse. I Portugal brukade man höra i fotbollslandskamper mot Spanien hur en del av publiken skalderade ”Aljubarrota” och åberopade andan från den historiska segern 1385 över en överlägsen spansk armé. I Barcelonas stadion Camp Nou hörs å sin sida fortfarande i alla hemmamatcher hur en stor del av publiken, när tidräknaren visar 17.14, börjar skaldera ”Independencia” (självständighet) till minne av ett nederlag för mer än 300 år sedan. Nog är det anmärkningsvärt!