Artiklarna brukar vara det traditionella svepskälet av dem som köper utvikningstidningar, men i fallet Interviú är detta varken ett skämt eller en överdrift. Tidningen har stått för flera av de mest grävande reportagen i modern spansk tid och det gör det speciellt ledsamt att förlaget Zeta funnit Interviú, liksom Tiempo, ekonomiskt ohållbara.

Interviú grundades 1976, efter diktatorn Francos död men innan Spanien hade börjat ta sina första vacklande steg mot demokrati. Det utgjorde därför en revolution att efter 40 års hård censur publicera bilder på nakna kvinnor på omslaget. Många av Spaniens mest kända och populära kvinnor de senaste årtiondena har klätt av sig för Interviú, naturligtvis mot ansenlig ersättning. Samlingsutgåvan har ett av sina första och mest uppmärksammade omslag, på skådespelerskan och sångerskan ”Marisol”.

Interviú lämnade ingen oberörd. Tidningen har stått för både det bästa och sämsta av spansk journalistik. Den har drivits av en stor portion sensationalism och förutom bilder på nakna kvinnor har den också ofta visat bilder på döda människor, både från konflikthärdar och olyckor. De filter som idag brukas i mediavärlden fanns inte på 70- och 80-talet. Jag minns speciellt ett reportage om en flygolycka på Gran Canaria, där bilder visade människorester som till och med hängde i träden.

Men Interviú ska som sagt också tillskrivas många meriter, i form av exklusiva avslöjanden om korruption och andra brott, där de inte ens dragit sig för att vädra kungahuset smutsiga byk. Förlaget Zeta lovar att denna anda av grävande journalistik kommer att leva vidare, trots nedläggningen av tidningen. För oss som växt upp med Interviú är det dock en epok som går i graven.