Redan 20 oktober 2011 annonserade ETA att de lade ned sin väpnade kamp definitivt. Tiden kom att styrka att förbindelsen var uppriktigt och den definitiva upplösningen var väntad. De senaste åren har en majoritet av ETA:s vapengömmor i främst Sydfrankrike överlämnats eller lokaliserats av de spanska och franska myndigheterna, som fortsatt det polisiära arbetet med att spåra de brottsmisstänkta ETA-medlemmar som fortfarande varit på fri fot. Den sista officiella ETA-ledaren, Mikel Irastorza, greps i Sydfrankrike i november 2016.

ETA grundades som en väpnad motståndsrörelse mot den rådande Francoregimen och hade som huvudmål att uppnå ett självständigt Baskien. Det första offret var en guardiacivilpolis, José Antonio Pardines Arcay, som mördades i Guipúzcoa i juni 1968. Det sista offret skördades i mars 2010 och var en fransk polisman som sköts i Sydfrankrike. Mellan dessa två attentat har mer än 850 liv släckts av terroristorganisationen, bland dem mer än 20 barns.

Den så kallade väpnade konflikten i Baskien har dock omfattat mycket mer än attentaten mot poliser, militärer, jurister, politiker, journalister och företagare. Den har grundat sig i ett skräckvälde där terroristorganisationen finansierat sig genom utpressning av företagare, kidnappningar och ett allmänt förtryck av alla basker som inte öppet stöttat självständighetskampen. Tusentals basker, många av dem företagare, flydde från Baskien och ännu fler har tvingats leva med livvakt under årtionden.

Under diktaturen hade ETA ett brett stöd i Baskien. Den väpnade kampen fortsatte dock efter Francos död och trappades även upp kraftigt. I slutet av 70-talet och början på 80-talet skördade ETA dödsoffer närmast varje vecka. Det var under dessa år som den underjordiska, statligt finansierade motterrorismen startade. Medlemmar av den spanska statsapparaten, ledda av inrikesdepartementet, skapade täckmanteln GAL (Grupo Antiterrorista Liberal) under vilken de bekämpade ETA med terroristernas egna metoder. Misstänkta ETA-medlemmar och sympatisörer kidnappades, torterades och mördades. Många år senare skulle den tidigare socialistiske inrikesministern José Barrionuevo och statssekreteraren Rafael Vera dömas till fängelse för inblandning.

Hatet mot ETA var så stort i Spanien att GAL hyste många sympatier. Dess medlemmar var dock allt utom professionella och de begick ett flertal misstag där oskyldiga personer både kidnappades och mördades. Sammanlagt mördade GAL ett 50-tal personer och gav ETA och deras anhängare argument för att fortsätta den väpnade kampen.

ETA:s nederlag är en historia i flera kapitel. Den startar med det första stora tillslaget mot terroristledningen, i det franska samhället Bidart 1992. En avgörande vändning kom när de franska myndigheterna övergick från att behandla ETA-medlemmar som politiska exilierade till att aktivt samarbeta med de spanska myndigheterna.

Vid sidan av de polisiära framgångarna har ETA bidragit till att gräva sin egen grav, genom aktioner som väckt avsky även hos de mest känslolösa försvararna av ett självständigt Baskien. För många är början på slutet för terroristorganisationen när de 12 juli 1997 kidnappade PP-ledamoten Miguel Ángel Blanco i samhället Ermua och ställde ett ultimatum på 48 timmar för att ETA-fångar skulle förflyttas till anstalter i Baskien.

Det spanska samhället mobiliserade sig som aldrig förr mot terrorismen och miljontals människor demonstrerade dessa två dygn runt om i Spanien för frigivningen av Blanco. Regeringen gav ej vika för utpressningen och PP-ledamoten hittades 14 juli skjuten i huvudet vid en dikeskant. Miguel Ángel Blanco var fortfarande vid liv, men avled samma eftermiddag på sjukhus.

Den så kallade ”Ermua-andan” fick många basker att definitivt ta avstånd från ETA. Attentaten skulle visserligen fortsätta drygt tio år till, men efter dådet på Miguel Angel Blanco kom ETA att verka i total motvind.

En annan avgörande händelse var jihadistdådet vid Atocha i Madrid 11 mars 2004. Sprängningarna av flera pendeltåg skördade 191 dödsoffer, medan mer än 1 800 människor skadades. Aznar-regeringen försökte till en början beskylla ETA för dåden, men det framkom snart att Spaniens stöd till invasionen av Irak motiverat en aktion av Al Quaida-sympatisörer.

Dådet i Madrid, den hittills värsta terroristorganisationen i Europa, verkade vara för magstark för ETA-medlemmarna själva. Det var som om ETA insåg att deras aktioner efter Atocha helt enkelt skulle vara för mycket och terroristorganisationen dröjde länge innan den gav sig tillkänna på nytt. Samtal mellan Zapateroregeringen och ETA-ombud föranledde en långvarig vapenvila, som bryskt bröts av terroristorganisationen genom sprängattentatet vid Madrids flygplats Barajas 30 december 2006. Två människor dödades och slutet på den väpnade kampen sköts upp ytterligare några år.

Den spanska och franska polisens allt mer effektiva samarbete försvagade successivt ETA till den punkt att terroristorganisationen förlorade nästan hela sin operativa struktur. Deras definitiva eldupphör 20 oktober 2011 grundade sig varken i uppnådda mål eller ändrad strategi. ETA hade helt enkelt besegrats.

Ett par veckor före den väntade kommunikén 4 maj där ETA bekräftade sin egen upplösning, publicerade terroristorganisationen även ett öppet brev, där de för första gången medgav att deras kamp orsakat stort lidande och inte tjänat något konkret syfte. Det var ett erkännande som nog få hade väntat sig, men som för många av terrorismens offer och deras anhöriga fortfarande är otillräckligt.

Samma sak gäller den spanska regeringens ställningstagande, som firar ETA:s försvinnande men som inte velat ge deras avsked och argument större betydelse än nödvändigt. Inrikesministern Juan Ignacio Zoido påminner om att 400 av ETA:s attentat fortfarande är ouppklarade, bland dem 150 mord.

Det enda som återstår av ETA i dagsläget är cirka 250 fångar som tjänar fängelsestraff i spanska anstalter och ytterligare ett 50-tal i franska fängelser. Debatten om hur dessa fångar ska behandlas har oundvikligen tagit ny fart och allt fler menar att det nu är hög tid att upphöra med att straffa ETA-medlemmar speciellt genom att placera dem i fängelser långt från Baskien. Argumentet är att det i slutänden inte är de straffade fångarna som får lida mest, utan deras anhöriga som tvingas till dyra och mödosamma resor.