Jag skriver detta blogginlägg mot bättre vetande. Krisen i kyrkan har sedan länge en bitter eftersmak och allt som publiceras i ärendet ger fritt utlopp för de mest avskyvärda påhopp på sociala nätverk. I ena eller andra riktningen. Även om en del tror att vi som media finner något slags nöje i att informera om en så infekterad konflikt ska jag tala om att det sedan länge endast varit ren journalistisk plikt, som gjort att vi fortsatt att skriva om bråket.

Anledningen till att jag trots detta gör ett nytt, denna gång personligt, inlägg i debatten är att jag med häpnad ser hur det inte verkar sjunka in hos de inblandade vilken djup skada de orsakar det som åtminstone har varit en mycket viktig institution inom svenskkolonin. Svenska kyrkan på Costa del Sol har utgjort en trygghet för mängder av kustbor och fyllt både en mer lättsam social funktion, men också en livsviktig sådan i kristider. Dock inte denna gång.

Med personalen i Sverige och lokalerna i Fuengirola igenbommade kan man tycka att samtliga inblandade parter vid det här laget borde ligga lågt och skämmas. Men icke. Den infekterade konflikten tar sig nu uttryck i en debatt om stadgar och ömsesidiga anklagelser om illvilligt förfarande. Dessutom sker detta ej i kulisserna, utan korrespondensen vädras öppet på sociala nätverk i vad som förefaller vara ett intresse att jaga upp de egna följarna ytterligare, mot den gemensamma fienden.

Hur viktigt är det att öppet diskutera statuter eller vem-sa-vad-till-vem-och-på vilket-sätt, när vi i Spanien sitter inlåsta i våra hem och räknar hundratals nya döda varje dag? Kunde kyrkan inte istället ha lagt ned den energin på att erbjuda människor i nöd hjälp, i någon form?

Själv hyser jag ingen religiös tro, men har djup respekt för de som lever efter fromma ideal. Därför är det för mig svårförståeligt att de som utger sig för att vara guds barn, så till de milda grad går emot de mest grundläggande kristna idealen. Vad i hela fridens namn blev det av att ”vända andra kinden till”?

Det förefaller som om vi just nu bevittnar ett skyttegravskrig, med siktet inställt på den extraordinära stämma som annonserats till september för att utse en ny kyrkostyrelse. Om de inblandade parterna dock ej tar sin förnuft tillfånga, kommer det tills dess endast finnas spillror kvar av det som en gång var en välmående församling. De enda som kommer sluta upp till kallelsen är de som just nu står högst på barrikaderna och dit verkar inte ens Kristus ord nå upp.

Tänk efter. Ingen är fri från synd, så sluta kasta stenar.