Det var endast en tidsfråga innan självständighetsprocessen i Katalonien åter skulle komma upp på tapeten. Vem hade dock kunnat drömma om att jag nästan skulle se fram mot att få skriva om den katalanska separatismen, som ett avbräck från alla pandeminyheter. På många sätt är det som om konflikten endast legat i frysboxen och nu har justitieministern Juan Carlos Campo tagit fram en blåslampa, när han annonserat en behandling av nådeansökningarna. Det har sedan tagit en nanosekund för högeroppositionen att i sin tur ta fram eldkastare.

Det blir garanterat tillfällen att återkoppla till konflikten i Katalonien och de många förvecklingarna, men denna gång ska jag ta bort alla filter (inte munskyddet dock..!) och dela min alldeles personliga uppfattning om situationen. Så de som går i taket för att jag har en blogg där jag vädrar personliga åsikter, kan sluta läsa här.

Som jag framhävt vid tidigare tillfällen är den katalanska självständigheten ett luftslott som saknar all verklighetsförankring, något som som separatistledarna själva är medvetna om och vid olika tillfällen medgivit. Det har dock inte hindrat dem från att ställa sig på barrikaderna, av egenintresse. Det skedde inledningsvis, om vi ska räkna från och med 11 september 2012, för att skyla över den jättelika korruptionsskandal som skakar det mångåriga regeringspartiet i Katalonien Convergència och familjen Pujol.

Konflikten gick in i en spiral som inte ens de mest fanatiska separatistanhägarna kunde drömma om, gödd både från katalanskt håll och från den styrande PP-regeringen. Kulmen nåddes 2017, med den olagligförklarade folkomröstningen 1 oktober och självständighetsförklaringen några veckor senare. Det ledde i sin tur till till att en majoritet av de styrande i Katalonien häktades, medan andra flydde landet, inkluderat tidigare regionalpresidenten Carles Puigdemont.

Förra året dömde så Högsta domstolen en majoritet av de åtalade till straff på mellan nio och tolv års fängelse. Inte för revolt, som åtalet yrkat på och som skulle ha lett till dubbelt så långa straff, men väl för trots. De dömda hade då redan varit frihetsberövade i nästan två år.

Så nu till min egen åsikt i ärendet. Det som inträffade i Katalonien 2017 var ytterst allvarligt och en flagrant överträdelse av både gällande lagar och demokratiska regler. Det var dock och förblir symboliska handlingar som utfördes av separatistledarna. Inga blodsbrott begicks och det som högern kommit att kalla för en statskupp, var i verkligheten en deklaration i regionalparlamentet, efter vilken de inbladade gick hem och åt middag. Inga barrikader uppfördes på Barcelonas gator och inga statliga myndighetspersoner släpades ut från sina kontor för att slängas i arrest. Det var helt enkelt ett jippo. Ett allvarligt sådant, men likväl ett spel för galleriet.

Att det mot bakgrund av detta finns många som menar att mellan nio och tolv års fängelse vardera för de ansvariga skulle vara på tok för lindriga straff, övergår mitt förstånd. De ansvariga gjorde sig skyldiga till allvarliga överträdelser av sina befogenheter och borde för det straffas exemplariskt rent administrativt, med långvarigt (livstids?) ämbetsförbud. Däremot menar jag att fängelse inte bara är oproportionerligt, utan dessutom kontraproduktivt om syftet på något sätt varit att bromsa självständighetsrörelsen.

Nu står som sagt högeroppositionen, med Partido Popular i spetsen, åter på sina egna barrikader och presenterar situationen som att vänsterregeringen närmast gladeligen viker sig för separatisterna. Det som dock inte håller är PP:s tvärsäkra utspel om hur konflikten i Katalonien ska skötas. Det räcker med att konstatera att självständighetskrisen både föddes och nådde sin kulmen med Mariano Rajoy vid makten. PP-regeringen fungerade som separatisternas önskemotståndare, som gång efter annan gav dem vatten på deras kvarn när de ville åberopa ett påstått förtryck av Katalonien. Kulmen av idioti var att skicka in kravallpoliser mot passiva civila i olika vallokaler.

Det är ingen tillfällighet att konflikten avsevärt svalnat sedan PSOE kom till makten och det har föga med eftergifter eller coronapandemin att göra. Den enkla sanningen är att om man inte bemöter separatisterna från barrikaderna, så faller deras argument som korthus.