Det spanska historiska minnet är ofta skrämmande kort, vilket lämnar utrymme för förvanskningar. Om du frågar en spansk yngling när inbördeskriget inträffade tror jag att mindre än hälften svarar rätt (1936-1939) och ännu färre skulle kunna redogöra vad det verkligen handlade om.

Många kritiserar lagen om det historiska minnet med argumentet att det inte tjänar något till att gräva upp gamla sår och att det handlar om en period som Spanien lämnat bakom sig. Det stämmer dock inte riktigt. Historien skrivs nämligen som bekant av dem som går ut som segrare och fortfarande finns en hel del att rätta till i historieböckerna.

För att föregå dem som får lust att åberopa att det begicks övergrepp av båda sidor i konflikten, vill jag säga att det knappast är någon som förnekar detta. Lagen om det historiska-, och snart demokratiska minnet handlar inte om att vända på steken och utmåla fascisterna som de enda bovarna i konflikten. Det handlar om att balansera skildringen av det som skedde. När det sedan gäller att ge offren återupprättelse så finns det en tydlig icke ideologisk anledning till att man mest talar om de republikanska offren. De nationalistiska (Francosidan) har nämligen fått återupprättelse med råge under 40 års tid.

För att kunna gå över till demokrati, efter diktatorns död, var man tvungen att undvika reta de befintliga Francoanhängarna mer än nödvändigt. Det medförde både den nu omdiskuterade amnestilagen samt att den existerande historiebeskrivningen till stor del behölls. Och den har inte uppdaterats fullt ut ännu.

Den som protesterar mot att Spaniens nutidshistoria ses över, vill i grunden att regimens version fortsatt ska genomsyra skildringarna. Det är inte sunt, oavsett om det handlar om händelser som inträffade för mer än 45 år sedan. Ett bevis är att grupper som Vox idag förskönar Francotiden och åberopar påstådda ideal som har väldigt lite med verkligheten att göra.

Nyligen förkunnade ledaren för Vox Santiago Abascal i parlamentet att den nuvarande Sánchezregeringen är ”den värsta i Spanien på 80 år”. Han upprepade sitt påstående och liknelsen hade det tydliga syftet att åberopa att det var bättre på Francos tid. Den som tillåter sig påstå något liknande och det faktum att en stor mäng anhängare håller med, visar hur viktigt det är att vi verkligen kan vår historia.

Den republikanska sidan begick en rad fruktanssvärda övergrepp under kriget och det är inget som ska skylas undan. Men det fråntar inte det faktum att Franco kom till makten på bekostnad av hundratusentals liv, att förtrycket fortsatte i en mängd olika former även efter kriget och att ”El Caudillo” tyckte att det var helt ok att han behöll makten tills sin död. Den som åberopar att detta var bättre än den nuvarande regeringen i Spanien behöver kvarsittning i historieklassen. Och kanske även bör fråntas sin pistol..!