Precis som Don Quijote förefaller det allt tydligare att Isabel Díaz Ayuso har en skev bild av verkligheten. Om man försöker följa regionalstyrets version av konflikten så har regeringen sedan nödläget upphörde gjort avkall på allt ansvar och när smittspridningen steg lavinartat i huvudstaden, smutskastade den regionalstyret och drog in som en elefant i en porslinsfabrik.

Sedan det teatraliska ”toppmötet” mellan regeringschefen Pedro Sánchez och Isabel Díaz Ayuso 22 september har konfrontationen inte gjort annat än eskalerat. Det ligger nära till hands att uppge att den nådde sin kulmen genom det utlysta nödläget 9 oktober för att driva igenom regeringens restriktioner i Madrid, men konflikten har växt ytterligare efter det.

De som av förståeliga skäl är trötta på alla konflikter, under den värsta pandemin på mer än hundra år, faller lätt i fällan att dra alla makthavare över en kam och likställa ansvaret mellan de olika instanserna. Bevisen är dock överväldigande för att Díaz Ayuso i det här fallet bär den övervägande delen av skulden.

Det blir ett väl långt blogginlägg om jag ska rada upp alla egendomligheter som Díaz Ayuso begått sedan hon kom till makten förra året, med stöd av Ciudadanos och Vox. Det räcker dock att uppmärksamma några saker sedan pandemin startade.

Närmast från dag ett i krisen har Madrids regionalpresident varit regeringens hårdaste kritiker. När nedtrappningen sedan startade protesterade hon högljutt mot att Madridregionen, som toppade både smittfallen och dödstalen i landet, inte tilläts häva restriktionerna lika snabbt som andra områden. Hon hävdade att Madrid uppfyllde alla kriterier, men hennes egen högsta vårdchef avgick när hon vägrade skriva under på detta.

Hälsovårdsdepartementet påvisade under nedtrappningen flera brister i Madrids beredskap, bland annat avsaknad av tillräcklig vårdpersonal i primärvården samt av smittspårare. Detta förnekades ihärdigt av Díaz Ayuso, som dock senare i ett desperat försök att finna smittspårare bad medicinstudenter att arbeta gratis.

När den andra vågen slog till visade det sig snabbt att de påvisade bristerna i Madridregionen på inget sätt åtgärdats. Överbelastade vårdcentraler, mer än en veckas väntan på PCR-resultat och obefintlig smittspårning ledde till en snabb och okontrollerad smittspridning i huvudstaden. Madridstyret, som haft alla kompetenser sedan nödläget upphörde, gjorde inledningsvis ingenting för att bromsa utvecklingen.

Först när vissa områden överstigit tusen smittfall per 100 000 innevånare, sände vice regionalpresidenten från Ciudadanos Ignacio Aguado ut ett nödrop till regeringen. Budskapet var tydligt: ”vi klarar inte att lösa detta på egen hand”. Díaz Ayuso stod dock fast vid sin linje att situationen inte var så allvarlig och betonade att de inte behövde ”hjälp”, utan ”samarbete”.

Motvilligt annonserade regionalstyret slutligen restriktioner och rörelsefrihet, men endast i några utvalda arbetarkvarter. Mer förmögna områden, som i flera fall hade lika hög eller till och med högre smittfrekvens, slapp däremot restriktioner. Pressad om detta sa Díaz Ayuso själv i en radiointervju att det var ologiskt att barer tvingades stänga tidigt i ett område och inte i ett annat, trots att det var hon själv som beslutat om det. Hon rättade inte heller till situationen genom att utöka restriktionerna.

Därefter blev konfrontationen med hälsovårdsdepartementet total, när de brådskande åtgärderna som krävdes för att bromsa epidemin ställdes åt sidan för att måla upp en bild av att regeringen körde över Madridstyret. Detta trots att den enda skillnaden i kriterierna var att de åtgärder som redan vidtagits av regionalstyret borde utökas till betydligt fler områden. Notera här att Madrid alltså låg på mellan 750 och mer än tusen smittfall i genomsnitt, när alla andra länder i Europa drar i nödbromsen redan från och med 50 fall.

Isabel Díaz Ayuso har upprepade gånger visat att hon får panik bara vid tanken på att hämma ekonomin och har själv likställt nödläge med ”döden”. Detta trots att nationellt nödläge endast är en juridisk ram som förenklar restriktioner för att bekämpa pandemin.

Vidare är Díaz Ayuso allt mer isolerad. Hennes inkompetens är så uppenbar att både parti- och styrelsekollegor tagit tydligt avstånd från henne. De andra PP-styrda regionerna tillämpar egna restriktioner långt under de siffror som Madrid presenterar och inte minst PP:s koalitionspartner i Madrid Ciudadanos vet snart inte vart de ska ta vägen. Vice regeringschefen Ignacio Aguado har slagit både en och två knutar på sig själv den senaste tiden, när han tvingats försvara regionalstyrets linje och förneka risken för en regeringskris. Samtidigt som det är uppenbart att Aguado inte delar för ett ögonblick regionalpresidentens konfrontationspolitik med regeringen och närmast sjukliga ovilja att vidta resoluta åtgärder mot pandemin.

Díaz Ayuso är allt mer ensam i sin fiktionsvärd. Nu på sistone har hon fått brådskande uppbackning av borgmästaren och partikollegan José Luís Martínez Almeida, som likt Sancho Panza (båda är ungefär lika korta) spelar med när mästaren ger sig i kamp med väderkvarnar.

Don Quijote beskrivs ofta som en idealist som mot bättre vetande strider för en högre rättvisa. I Diaz Ayusos fall är liknelsen dessvärre att båda inte är riktigt från vettet.