Jämte dramatiska dödstal och en svår ekonomisk kris har coronapandemin i Spanien präglats av total brist på politisk konsensus. Det har gällt från dag ett och de enorma svårigheter som landet genomlidit har på inget sätt bidragit till att minska konfrontationerna - tvärtom. Det politiska kriget har förvärrats av den spanska modellen med autonoma regioner, med 17 olika lokala administrationer av skild politisk färg, som dragit i olika riktningar. En har som bekant gått helt sin egen väg.

Regionalstyret i Madrid har varit på konstant kollisionskurs med regeringen. När det så kallades till nyval 4 maj kunde det av allt att döma bara bli värre - och det blev det. Regionalpresidenten Isabel Díaz Ayuso drev en kampanj baserad på mottot ”Libertad” (Frihet), som gick rakt in i Madridbornas hjärtan. Idén att huvudstadsborna skulle vara unika för att de föredrar att kunna gå ut och ta en öl, framför att upprätthålla strikta restriktioner, gick hem och Ayuso vann stort. Problemet är att det är en extremt simpel bild av verkligheten, som dessutom spridits till andra delar av Spanien.

Denna ”frihetsvåg” kunde knappast ha kommit mer olägligt. Mindre än en vecka efter regionalvalet upphörde det nationella nödläget och mitt i frihetsruset gick tusentals innevånare ut på gatan och firade, som om det var pandemin som upphört. Inte bara i Madrid ska sägas, men helt klart smittade av frihetskampanjen som drivits i huvudstaden.

Trött på alla påhopp från oppositionen under pandemin och tydligt skakad också av valnederlaget i Madrid, ser regeringschefen Pedro Sánchez ut att åtminstone delvis ha tappat modet. Han framhäver visserligen vikten av vaccinationsprogrammet och spår flockimmunitet till slutet av sommaren, men har samtidigt avstått från ytterligare regleringar och restriktioner från centralt håll. Bollen har kastats över till regionalstyrelserna, som många tvår sina händer och beskyller regeringen för det juridiska kaos som uppstått.

Resultatet är att Spanien går in i den avgörande slutspurten i pandemin med väsentligt färre restriktioner och där allmänheten istället uppmanas till självansvar. Den allmänna pandemitröttheten och den fiktiva frihetskampanjen väcker dock stora farhågor om att självdisciplinen till stor del kommer att lysa med sin frånvaro.

Det är alltså en tid av förhoppningar för att vaccinationerna ska återge oss vår vardag och samtidigt av oro för att allt för många väljer att ta ut friheten i förskott. Det senare kan förlänga pandemin betydligt mer än nödvändigt och konsekvenserna är vi smärtsamt medvetna om.