Det spanska uttrycket “tener enchufes” är i grunden ett negativt uttryck som syftar på att man fuskar sig till något man egentligen inte är förtjänt av. Man använder sig av sina kontakter för att skaffa favörer eller få tillgång till en gräddfil. I dagligt tal har det dock kommit att få en bredare betydelse och även om gränserna kan vara luddiga gällande vad som är okej eller ej, så används det ofta mer skämtsamt och inte enbart i negativ bemärkelse.

Egentligen ska den här kolumnen inte handla om själva uttrycket, det får Mats Björkman analysera i sin fredagsblogg under rubriken Spanska uttryck. Nej, min intention var att jämföra hur olika spanjorer och svenskar ser på just att be sina kontakter fungera som dörröppnare för att underlätta en första kontakt med en okänd.

Att dra nytta av sina kontakter, eller en närståendes sådana, anses nästan vara lite fult i Sverige. Det är att ta en genväg, att inte göra sin läxa på egen hand. Jag har funderat på detta fenomen och skillnaderna mellan mina båda länder flera gånger genom åren, men insåg nyligen att jag har bott i Spanien så länge nu att jag faktiskt tappat det svenska synsättet helt.

Jag upptäckte att jag tagit för givet att Sverige numera är mer “europeiskt” och att det skulle vara vanligare nu för tiden att helt enkelt ta den enklaste vägen. Att “själv är bäste dräng” och “inte ska väl jag…” blivit mindre påtagligt och att allt nätverkande på sociala medier, där ju svenskarna alltid varit pionjärer, öppnat upp för en mer praktisk och generösare inställning där man vågar “störa” varandra mer.

Men jag är inte helt säker på att det är så.

Efter ett samtal med en spansk släkting som ska etablera ett nytt varumärke i Sverige, ville jag försöka hjälpa till och lovade dra i några trådar. Jag ringde några samtal, fick några ingångar och gick utan att skämmas på dem. Jag möttes inte med kalla handen, men dock med vad jag uppfattade som viss förvåning. Jag fick hjälp och vi får hoppas att det leder till att någon dörr öppnas!

Men man gör kanske inte riktigt så i Sverige ens anno 2022. Eller vad säger ni?

Det märkligaste är just att svenskar generellt är ett så effektivt folk, så varför då inte ta den snabbaste vägen? Å andra sidan är det definitivt så att kontakter inte är av lika stor vikt i Sverige. Det är mycket lättare - folk är i regel mycket mer tillgängliga och bättre på att svara - att få kontakt den officiella vägen utan någon först bereder vägen. Det är besvärligare i Spanien där det nästan förutsätts att någon på insidan först öppnar dörren åt en (bildligt talat) eller att en gemensam bekant sköter introduktionen.

Sannolikt är det behoven som styr och eftersom kravet på “enchufes” i Spanien är stort är det inte lika uppseendeväckande eller känsligt. Det är till och med så att folk skulle bli förnärmade om de i efterhand fick veta att man inte nyttjat den hjälp som fanns att få. Framförallt skulle det uppfattas som lite korkat.

Det är kanske inte riktigt samma sak, men jag minns när mitt ex som varit flygkapten alltid uppmanade mig att säga hej till piloten när jag skulle flyga någonstans, för att tala om vem jag var så att jag eventuellt kunde få några fördelar. Jag gjorde aldrig det och mitt ex tyckte bara att jag var dum. Han förstod verkligen inte problemet.

I takt med att man lär känna fler människor, öppnas allt fler dörrar. Jag har lärt mig att ta mig fram på ett mer spanskt vis och skulle aldrig låta bli att nyttja mina kontakter i de fall det underlättar saken. Dock inte om det innebär att jag samtidigt trampar på någon annan!

I frågan om “enchufes” är jag alltså 100% Team España så länge det inte handlar om att fuska på riktigt. Detta ämne skulle kunna övergå i ett samtal om korruption och är inte alls det jag syftar på här. Låt oss dock hjälpa varandra, dela med oss, vara generösa och våga be om tjänster. Allt blir så mycket härligare när vi knyter band med varandra världen över, även utanför datorernas värld.