Jag kunde inte misstaga mig; det värsta som kunde hända var så gott som ett givet faktum; Ninni skulle dö. Vissheten, känslan av ödets obetvinglighet liksom återskänkte mig kraft, och i samråd med Walders, började jag ordna med åtgivande, som måste förekomma vid dödsfallet, ty lagen i Södern bestämmer jordfästning 24 timmar efter döden.

Denna dag brann det ljus i katedralen för hennes själ och det uppsändes böner från både katoliker och protestanter. Waldner berättade att nymånen var i antågande och den brukade ha inflytande på sjukdomar.

Måndagen blev en förhoppningsfull dag. Hon var faktiskt bättre. O, under! Var det bönernas eller nymånens läkande kraft, som stått upp för henne. Alla gratulerade mig. Nu var krisen definitivt över och inom 14 dagar hade jag min lilla fästmö på benen igen. Bekymmer och sorger voro som bortblåsta den eftermiddagen. Försynen hade hört våra hjärtans rop. Ack, nej. Det var endast ett sken. Naturen älskar att gäcka oss.

När nästa dag ingick voro också alla fåfängliga förhoppningar borta. Dödsarbetet hade börjat, och doktorn anförtrodde mig på middagen, själv uppskakad att ingenting återstod. Döden kunde komma inom några timmar. Jag rusade till Waldurs och bad dem komma och sedan hem igen.

Ensam med systern satt jag vid Ninnis sida och läste i de kära dragen huru den lilla lågan flämtade... - En sista gång vilar hennes ögon på mig - hon känner igen mig och ler - med detta stilla leende som spred sig över hela ansiktet, gled hon för evigt ur mitt liv in i det okända. Ninni var död!

Detta hände tisdagen den 23 maj kl 5.30 e.m. Redan påföljande natt fördes hon till gravkapellet ute vid kyrkogården.

Det var en liten procession, som lämnade hotellet kl. 3 på natten. I täten gingo fackelbärare, så kommo 6 man med den vita kistan, som jag fyllde med vita rosor och jasmin. Sedan kommo jag, Waldurs och ett par till från hotellet. Vandringen utmed Darro över bron, där hon målade sin sista duk och upp igenom passet, som skiljer Alhambra och Generalife åt, såväl längs den tysta långa vägen ut till grafplatsen, var mycket stämningsfull.

Facklornas sken, männens taktfasta steg, den mörka stilla natten, de lindrande stjärnorna, dofterna från trädgårdarna allt förenade sig till en oförglömlig stund. Inga ord byttes; var och en hade nog av sina tankar. Det var frid på jorden.

Sedan vi fullgjort vårt värf återvände vi hem. Solen var i uppgående; i Alamedan stämde sångfåglarna upp sina körer bebådande en ny dag. Det blev den första natt på länge utan sömnpulver.

Samma dags afton kl. 6 e.m. förrättades jordfästningen av tyska konsulatagenten Moe, en hjärtlig och god människa. Utom vi tre landsmän närvaro några unga tyska målare, som lågo därnere. Allt gick lugnt och värdigt tillväga, och av den sista mängden av blommor kom också en del Sandels grav tillgodo.

Så var hon då borta ur de levandes led; mänskligt sett menlöst; bortryckt i sin starkaste ungdom - ännu en sista gång tog jag avsked av henne och reste ett enkelt svart träkors med träplatta, varpå stod:

Ninni Billing - född i Göteborg 1888 - död i Granada 1922.

Granada, Granada! Du blir för mig endast en gravkulle. Allt det andra är ingenting.

Efter några dagar lämnade jag staden i sällskap med Waldur. Vi foro till Sevilla; Don Juans Figaros och Carmens stad.

Jag gick som en sömngångare från kyrka till kyrka, från museum till museum; vi travade runt, runt; endast som i ett dunkelt själsfrånvarande tillstånd, erinrar jag mig att vi sågo det gamla moriska Alcazar, den från operan Carmen berömda Tobachofabriken, hospital de la Caridad och andra ting.

Han var så hygglig som gjorde denna uppoffring för mig. Jag ville så gärna tacka honom ånyo. Sedan foro vi mot norr. I Cordova skildes vi och jag fortsatte ensam till Madrid. Det var att taga denna via Dolorosa i små etapper.

I Madrid fick jag vila ett par dagar, och sedan var det att fortsätta igen till nästa etapp som blev San Sebastian. Uppehållet där vid havet gjorde mig gott.

Om dagarna satt jag nere vid plazan och lät solen tina upp kylan i det inre. Utifrån Biscayabukten kommo dyningarna rullande; måsarna skreko. Jag började återvända till livet.

Hade havet, den store läkaren, ärrat såren, så brötos de upp den dag jag återkom till Paris och inträdde i ateljen... minnena, saknaden, tomheten överföllo mig.

Resan till Södern var ändad.

(Stort tack till Thomas Jernmark, sonson till Sigge Jernmarks bror, som skrivit ned kapitlet om Granada från den handskrivna reseskildringen.)