Många spaniensvenskar återvänder till Norden över sommaren. De tar farväl av varandra, De skall på spridda håll över Skandinavien och ett, kanske inte allt för känslomässigt, "vi ses till hösten" blir avskedsorden. Det kan hända mycket över en sommar!

Det påstås att om man varit borta mycket länge, verkar allting betydligt mindre än som man minns det. Det är sant. Jag har själv upplevt det.

Vid ett tillfälle råkade det bli tio år mellan mina Sverigebesök. Det hade hänt mycket under de åren. Nu flög man jetplan och i Sverige hade man bytt till högertrafik. "Mitt" gamla Göteborg fanns inte kvar. Så allt detta som verkade så mycket mindre. Radhuset där jag bott under min skolgång eller sommarstugan där ute på Hjuvik var mycket, mycket mindre. Även avstånden hade minskat. Vägen till skolan, var inte alls så lång och berget med den hiskliga höjden vi störtade oss utför på skidor, var ju bara en lite högre backe. Och så detta att ta spårvagnen på hållplatsen mitt emot än där man alltid stått när man skulle åka hem!

Den senaste upplevelsen av att komma tillbaka upplever jag just nu.

För cirka 27 år sedan flyttade Vingresor, som vi då hette, sitt kontor och verksamhet till Marbella från Torremolinos. All kontakt med företaget var förlagt till Marbella så även våra gästers vistelse på vår kust. Därmed var mina besök i Torremolinos obefintliga. Med de nya vägarna passerade man allt mer sällan genom samhället.

Åren gick och mycket glömdes bort från Torremolinosåren. Med åren såg man dock hur det växte. Hur Torremolinos och Benalmádena Costa växte samman med Benalmádena Pueblo och Arroyo de la Miel. Allt sett från den förbipasserande bussens fönster.

Men så kom det där med att "allt går igen "Reseföretag slogs samman och verksamheten koncentrerades. Plötsligt var vårt kontor åter i Torremolinos. Att bara behöva åka den korta biten med buss mellan Málaga och Torremolinos är nu en Gudagåva. Man hinner precis läsa ut vår lilla dagstidning "Sur". Dock är det värre med "Hola"...

Jag gick en rundvandring i Carihuela och Montemar. De gamla platserna där jag började min bana i resebyråernas värld. Jag minns hur jag tagit taxin från flygplatsen till den adress jag fått och där vårt kontor låg. Jag minns hur jag inte begrep ett ord av vad taxichauffören sade. Jag hade bott i Valencia och lärt mig spanska där och den "djupa" andalusiska dialekten, som var mera ett läte än ett språk i mina kastiljanska öron, var helt enkelt obegriplig.

Min första natt bodde jag på Hotel Los Nidos. Ett bungalowhotell med trevliga små hus i andalusisk stil, som sedan utökades med lite modernare små byggnader. I dag ett minne blott.

Jag stod ett bra tag kvar vid den nu öde tomten. Här hade jag haft mina första servicetider för våra gäster. Här hade jag fått mina första vänner bland hotellets personal. Några har jag kontakt med fortfarande.

På samma gata låg Hotel Tropicana. Där minns jag att jag hade Gösta Bernhard som gäst. Hotellet finns kvar, så även gatans dåvarande stolthet Hotel Pez Espada. 1956, då jag för första gången passerade Torremolinos, var mina föräldrars och min kommentar: vansinnigt att bygga ett så stort hotel härute i ödebygden(!!!). Detta var paradhotellet för Costa del Sol. Här hade jag äran att dricka té med Ingrid Bergman och Lasse Smith samt Anthony Quinn. De filmade i Sevilla och vilade mellan tagningarna på Pez Espada. Hit kom kungar, prinsar och prinsessor. Marbella var bara en liten punkt på kartan, som "det vackra folket" ännu inte upptäckt.

På Hotel Carihuela Palace fanns en mycket trevlig "parilla", där man åt de läckraste måltider och avnjöt de finaste spanska klassiska danser varvat med flamenco framfört av "Eduardo y Elviria". Båda blev mina vänner. Elvira gifte sig i Granada och öppnade sybehörsaffär medan Eduardo dansade vidare och i dag har dansakademi i Madrid.

Mitt emot detta hotel bodde Doña Carlota Alessandri. Originalet,som det borde skrivas en bok om. Hennes dotter Doña Angeles, som kom att bli min teaterchef i tjugo år på ARA Teatern i Málaga, borde det också skrivas en bok om. Nu är markisinnan Doña Carlotas gamla kråkslott borta och flera radhus upptar den historiska tomten där Turistcostadelsol började med Doña Carlotas lilla hostal i hennes före detta lada 1934!

Carihuela och Montemar var som en plats för sig och hu så långt det var in till centrum! Portillobussarna, som på den tiden var i brunt och gult, stönade sig upp för den långa backen medan de passagerare, som inte lyckades få sittplats måste stå i skidåkande ställning eftersom bussarna var så låga att normalt långa inte kunde stå raka.

Genom att vår verksamhet nu återkommit, kan jag allt oftare äta på La Reja, mitt favoritställe. Ännu helspanskt. Varje gång tittar jag på de foton, som är tagna från luften 1962 och som baren är dekorerad med. 1962, just det året i februari då jag började här!

På flygbilderna ser man torget med de höga träden. Man ser "El Mañana", detta populära dansställe där den "levande" orkestern spelade en musik som alla uppskattade .Man kunde dansa och veta vem man dansade med och dessutom kunde man samtala med vederbörande! Det fanns inte ett enda diskotek! El Mañana var "varmt" ombonat i rött på vintern och en vackert upplyst stor trädgård på sommaren. På den platsen står i dag den förfärliga byggnaden "Entre Plazas". Tragiskt men sant!

På Calle San Miguel, som bestod av gamla smala gatan och EN rad hus på ena sidan och EN rad hus på andra, där låg baren med champagnecocktail á tio pesetas glaset!

Där gatan slutade, nere vid det gamla tornet, hade man utsikt över en lång öde strand. Inte ett hotel, inte en apartamento. Ingen strandväg inget Playa Mar. Nej, bara vackert vajande sockerrörsfält. Uppe på höjden låg dock Hotel Las Mercedes där Inga Tidblad hörde till gästerna och Hotel Eden.

Så inte att förglömma järnvägsstationen! Den låg på samma ställe som nu, men över jorden. Ett vackert litet stationshus i rött tegel. Såg likadant ut som den bevarade i Fuengirola. Hur många gånger har jag inte stått där och väntat på det skrangliga och ragliga grönmålade tvåvagnståget! Varje gång tittade jag ut över den stora åkern och tänkte: vad kommer att stå här en gång? I dag vet jag svaret - hela La Nogalera!

Jag har kommit tillbaka men med samma känsla som vid återseendet av Göteborg, "mitt" Torremolinos finns inte kvar. Men i motsats till andra återkomster var nu allt inte mycket mindre, nu var allt mycket större. För stort?

Det är en ny tid, en ny generation, ett nytt Spanien. Det är ett Torremolinos i tiden. Men när jag nu vandrar omkring där kommer minnen fram och som alla vi gamlingar brukar säga: "det var bättre förr..."

Olle Jacobsson