Men, plötsligt bryter rena helvetet ut. En jättevåg drar med all kraft in över land. Vågen krossar varenda solstol, varenda strandbar. Sveper omkull bilar och slår undan fötterna på alla som finns i dess närhet. Jättevågen sveper vidare upp mot Kyrktorget och Bussgatan och krossar allt i sin väg. Fortsätter längs Avenida de Mijas och Camino de Coín och skonar inget eller ingen.
Kan vi föreställa oss det här scenariot? Handen på hjärtat, så tror jag inte det. Nej, vi vägrar. Och tur är det. Det är därför vi uthärdar. Men föreställa oss hur det var för de drabbade i Sydostasien, det kan vi. Och lika tur är det. Det är därför vi är människor. Vi kan visa empati, medkänsla.

För ett ögonblick erinrar jag mig kristallklart ETA-sprängningen i Fuengirola på midsommarafton 2002 när en bilbomb blåste ut den japanska restaurangen på bottenvåningen av hotell Pirámides. Visst var det, just då, en jättelik katastrof, även om ingen människa behövde sätta livet till. Jag var själv på plats kort efter smällen (eftersom jag bor i närheten), och förstörelsen och uppståndelsen var enorm. Men plötsligt uppstår denna händelse som rena fjuttet.

När Mijasbergen stog i lågor året innan kändes det som om just vi befann oss i katastrofens centrum. Inte heller nu skördades något människoliv. Och omfattningen av det hela framstår i dag snarast som en ren vardagshändelse. Även om jag har bekanta som förlorade allt i samband med den här branden.

Då Avenida de Mijas plötsligt spolades bort efter ett skyfall i mitten på 1990-talet, var detta med dådagens ögon sett, varken mer eller mindre rena katastrofen. Men allt är när allt kommer omkring, och det får vi i dessa dagar med en kuslig känsla i maggropen lära oss, trots allt relativt. Jo, jag har vänner från Fuengirola som var i Thailand under dessa ohyggliga timmar på Annandagens morgon. Alla klarade sig dock helt utan skador. De befann sig på ostsidan eller längre norrut, och därför utanför riskzonen.

Kommer jag så att tänka på filosofen Séneca. En man, som faktiskt föddes i Cordoba (!) några år strax innan vår tideräkning, men som blivit betydligt mer känd som romersk stoiker. Som alla stoiker var han anhängare av strikt fatalism, typ: det som händer det händer… och det kan vi inte göra mycket åt… Men, och här kommer poängen i det här sammanhanget (!) eller ska vi kalla det trösten (?), Séneca predikade självförverkligandets ideal. Den som äger visdom äger också lycka, medan den dåraktige skräms av livet. Han formulerade sig ungefär så här: ”Livet är några korta och oroliga ögonblick för de, som ingenting minns eller vet om det förflutna. De försummar det närvarande och går i fruktan för vad som komma skall. När de står inför slutet, då först inser de, men för sent, att de under ett helt liv ingenting uträttat eftersom de jämt haft alltför mycket att göra.”

Kunde man alltså i sällskap med Séneca även i år med gott samvete i goda vänners lag på Kyrktorget i Fuengirola skåla in det nya året med spansk cava och de traditionella tolv vindruvorna. Livet måste trots allt gå vidare. Hur jävligt det än kan vara.

Med den här ansatsen kunde det kanske förefalla lätt att ägna några rader åt de hårt arbetande svenskföreningarnas aktiviteter här i trakten, åt vissa motsättningar på Svenska Skolan eller åt svenska konstnärers utställningar. Men, handen på hjärtat, jättevågens konsekvenser i Sydostasien har ännu inte planat ut. Vi får återkomma till vardagen här i Fuengirola/Mijas i nästa kolumn.

Carpe diem!