Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 37652
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Bröderna Miguel och Jaime startade vinodling i Villafranca del Penedès redan 1870. Bodegan ligger fortfarande kvar på samma plats. Inriktningen var redan från början export av vin så koncernen har spridit sig till många andra regioner och länder, bland annat Priorat, Chile och USA. Torres är faktiskt de enda i branschen som har eget importbolag i Sverige, Miguel Torres Sweden AB. Tillsammans med dom har jag arrangerat flera vinprovningar inom Munskänkarna.

Med inriktningen export blev det naturligt för Torres att bli en av pionjärerna i Spanien med att använda ”franska” druvor. Flera av dessa viner gjorda på druvorna cabernet sauvignon respektive chardonnay har uppnått kultstatus. Mas La Plana och Milmanda är de mest kända. Av Mas La Plana 2007 har jag en låda som jag tar en flaska ifrån då och då och avnjuter vid högtidliga tillfällen. Vinet är mycket lagringsbart och är efter sexton år fortfarande spänstigt och smakrikt. 

På åttiotalet började Torres experimentera med äldre lokala druvor som querol och garró. I en cuvée tillsammans med monastrell, cariñena och garnacha skapades vinet Grans Muralles. Druvstockarna växer i en granitfylld jord, vilket skapar ett mycket komplext och elegant vin som kostar cirka 150 euro.

Genom mitt engagemang centralt inom Munskänkarna kom det sig att jag kom i kontakt med Marimar Torres. När hennes storebror Miguel utsågs till att sköta koncernen efter faderns död revolterade hon genom att flytta till Kalifornien. Där studerade hon oenologi vid Davis University. 

Efter en kort karriär som export-direktör inom Torres-koncernen skaffade hon både make och vingård i Sonoma. Marimar menar själv att det amerikanska äktenskapet var från början ett misslyckande så efter ett tag blev det skilsmässa. Vingården i Russian River Valley blev däremot en desto större framgång. Den döptes till Don Miguel efter hennes far. 

I det stundtals kyliga klimatet odlas chardonnay och pinot noir. Odlingen görs mer i europeisk än amerikansk stil, för att få mer karaktär på vinerna. Bland annat så planteras vinstockarna tätare, vilket gör att rötterna söker sig längre ner i marken. Själva vingården är byggd helt i katalansk stil och möblemanget är hämtat från Spanien. Efter några år startade hon en vinodling till, men nu i Freestone Valley. Den döptes till Doña Margarita, efter hennes mor, och här odlas enbart pinot noir.

Marimar frågade mig om jag kunde hjälpa till med att ordna en vinprovning i Sverige om hon kom dit på besök. Självklart fick hon ett positivt svar från mig och jag började planeringen tillsammans med Torres Sweden dåvarande VD Joan-Ramon Casals. Eftersom jag var medlem i den mycket aktiva Västerås-sektionen inom Munskänkarna så ville jag helst arrangera provningen där. Jag och Joan-Ramon övertygade Marimar att ”Västerås inte låg så långt från Arlanda”, dit hon skulle anlända. 

När det väl blev dags för det stora arrangemanget så tog jag och Joan-Ramon bilen till Arlanda för upphämtning. Marimar kom inte ensam utan hade med sig sin dotter Cristina, som då studerade mode i Paris. Under dotterns skollov hade de båda bevistat den årliga släktträffen i Sitges, där familjen Torres har sitt sommarresidens.

Provningen i Västerås blev väldigt lyckad och samlade 148 deltagare. Vi fick prova sex viner gjorda på chardonnay och pinot noir. Störst intryck fick jag av Marimar Estate Cristina Pinot Noir Barrel Select. Här kombinerades elegansen som man kan hitta i bourgogneviner med kalifornisk spänstighet. En av de bästa pinot noir-viner som jag druckit. Vinet har som ni förstår fått sitt namn efter Marimars dotter. Till maten efter provningen serverades ett sjunde vin som också var mycket gott, La Masía Pinot Noir. 

Marimar insisterade på att deltagarna kostnadsfritt skulle bli bjudna på detta fyrahundrakronors-vin. Generöst och mycket uppskattat av deltagarna. Detta ledde dock till en del problem för Joan-Ramon och mig, som ju levde i ”krångelsverige”. Alkohollagarna tillåter ju inte att man kan skänka bort sådana mängder vin, men vi lyckades till slut hitta en lösning på detta. Det får dock förbli en hemlighet hur vi bar oss åt.

Någon månad efter den lyckade Västerås-provningen blev jag uppringd av Joan-Ramon. Koncernchefen Miguel hade hört talas om lillasyster Marimars stora provning i Sverige och nu ville han komma förbi och göra ett liknande event. Eftersom jag då vistades nere i Marbella kunde jag inte själv vara delaktig, men jag engagerade Munskänkarnas Stockholmsordförande samt dåvarande riksordförande Ylva. 

Provningen i Stockholm blev mycket lyckad även den, dock med något färre deltagare. Tidningen Dagens Industri uppmärksammade händelsen med en helsida i sin lördagsbilaga. När tidningen skulle fotografera den kortväxte Miguel tillsammans med den högresta norrländskan Ylva så blev det dock lite rabalder. Miguel hade bestämda åsikter om hur bilden skulle arrangeras. Men fotografen lyckades lösa problemet på ett elegant sätt genom lite kamera-trolleri.

Vid något tillfälle nämnde jag för Marimar att jag hade ett eget recept på glögg baserat på Torres-drycker. Jag och min familj har ju tillbringat många jular och vintrar i Spanien och vill njuta av denna svenska tradition även här. Marimar visste inte vad glögg var men hävdade att hon under vintrarna i USA ibland drack uppvärmt vin, lite som ”glühwein”. Vad jag vet så kan inte glögg köpas i Spanien så jag har gjort min egen. Ett lättillgängligt och prisvärt rödvin som jag använt är Torres Sangre de Toro. För att spetsa vinet har jag blandat i rejält med Torres tioåriga brandy, även det mycket gott och prisvärt. Resultatet blir en god om än något alkoholstark glögg. 

Marimar tyckte det hela lät spännande och bad om receptet för att få avnjuta glögg framför sin brasa under kyliga kvällar på vingården i Kalifornien. Hon har också lovat att bjuda på paella när jag kommer till Kalifornien.

Några dryckestips:

Björns Torres-glögg
• Blanda lika delar av följande kryddor till en sats på en halv deciliter: Russin, ingefära, kanel, pomeransskal, kardemumma, nejlika.
• Blanda en halv flaska Torres Sangre de Toro med en halv flaska Torres 10 Imperial Brandy.
• Lägg i kryddorna, skaka och låt stå över natten. Kryddorna silas bort efteråt. Blanda i socker efter behag innan du värmer glöggen.
Sangre de Toro kostar cirka sju euro (i Sverige 99 kronor) och brandyn kostar cirka femton euro (239 kronor i Sverige).

Marimar Estate La Masía Pinot Noir
Årgång 2019 har en rätt kraftig smak för att vara gjord på pinot noir. Man kan i doft och smak hitta toner av mogna jordgubbar, kanel och choklad. Eftersmaken är lång och kryddig. 
Vinet kan bland annat köpas i den svenska butiken SPISA för 35 euro. I Sverige kostar det 429 kronor.

Mas la Plana
Mas la Plana är gjord på cabernet sauvignon vid Torres bodega i Penedès. Mycket fruktig doft och mustig smak. Man hittar toner av svarta vinbär, choklad, kaffe, läder, vanilj och rostade ekfat. Eftersmaken är mycket lång och komplex.
Priset varierar mycket beroende på årgång. 2018 kostar cirka 60 euro.

            [ingress] => Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen. Själv har jag under åren haft en hel del kontakter med Torres, mest med Marimar som är lillasyster till koncernchefen Miguel.
            [headline] => Torres – anrik spansk vinätt
            [page] => 0
            [modified] => 20230604091011
            [created] => 20230515115234
            [publishStart] => 20230605064600
            [publishStop] => 20231111105259
            [fullArticle] => Torres – anrik spansk vinätt Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen. Själv har jag under åren haft en hel del kontakter med Torres, mest med Marimar som är lillasyster till koncernchefen Miguel. Bröderna Miguel och Jaime startade vinodling i Villafranca del Penedès redan 1870. Bodegan ligger fortfarande kvar på samma plats. Inriktningen var redan från början export av vin så koncernen har spridit sig till många andra regioner och länder, bland annat Priorat, Chile och USA. Torres är faktiskt de enda i branschen som har eget importbolag i Sverige, Miguel Torres Sweden AB. Tillsammans med dom har jag arrangerat flera vinprovningar inom Munskänkarna.

Med inriktningen export blev det naturligt för Torres att bli en av pionjärerna i Spanien med att använda ”franska” druvor. Flera av dessa viner gjorda på druvorna cabernet sauvignon respektive chardonnay har uppnått kultstatus. Mas La Plana och Milmanda är de mest kända. Av Mas La Plana 2007 har jag en låda som jag tar en flaska ifrån då och då och avnjuter vid högtidliga tillfällen. Vinet är mycket lagringsbart och är efter sexton år fortfarande spänstigt och smakrikt. 

På åttiotalet började Torres experimentera med äldre lokala druvor som querol och garró. I en cuvée tillsammans med monastrell, cariñena och garnacha skapades vinet Grans Muralles. Druvstockarna växer i en granitfylld jord, vilket skapar ett mycket komplext och elegant vin som kostar cirka 150 euro.

Genom mitt engagemang centralt inom Munskänkarna kom det sig att jag kom i kontakt med Marimar Torres. När hennes storebror Miguel utsågs till att sköta koncernen efter faderns död revolterade hon genom att flytta till Kalifornien. Där studerade hon oenologi vid Davis University. 

Efter en kort karriär som export-direktör inom Torres-koncernen skaffade hon både make och vingård i Sonoma. Marimar menar själv att det amerikanska äktenskapet var från början ett misslyckande så efter ett tag blev det skilsmässa. Vingården i Russian River Valley blev däremot en desto större framgång. Den döptes till Don Miguel efter hennes far. 

I det stundtals kyliga klimatet odlas chardonnay och pinot noir. Odlingen görs mer i europeisk än amerikansk stil, för att få mer karaktär på vinerna. Bland annat så planteras vinstockarna tätare, vilket gör att rötterna söker sig längre ner i marken. Själva vingården är byggd helt i katalansk stil och möblemanget är hämtat från Spanien. Efter några år startade hon en vinodling till, men nu i Freestone Valley. Den döptes till Doña Margarita, efter hennes mor, och här odlas enbart pinot noir.

Marimar frågade mig om jag kunde hjälpa till med att ordna en vinprovning i Sverige om hon kom dit på besök. Självklart fick hon ett positivt svar från mig och jag började planeringen tillsammans med Torres Sweden dåvarande VD Joan-Ramon Casals. Eftersom jag var medlem i den mycket aktiva Västerås-sektionen inom Munskänkarna så ville jag helst arrangera provningen där. Jag och Joan-Ramon övertygade Marimar att ”Västerås inte låg så långt från Arlanda”, dit hon skulle anlända. 

När det väl blev dags för det stora arrangemanget så tog jag och Joan-Ramon bilen till Arlanda för upphämtning. Marimar kom inte ensam utan hade med sig sin dotter Cristina, som då studerade mode i Paris. Under dotterns skollov hade de båda bevistat den årliga släktträffen i Sitges, där familjen Torres har sitt sommarresidens.

Provningen i Västerås blev väldigt lyckad och samlade 148 deltagare. Vi fick prova sex viner gjorda på chardonnay och pinot noir. Störst intryck fick jag av Marimar Estate Cristina Pinot Noir Barrel Select. Här kombinerades elegansen som man kan hitta i bourgogneviner med kalifornisk spänstighet. En av de bästa pinot noir-viner som jag druckit. Vinet har som ni förstår fått sitt namn efter Marimars dotter. Till maten efter provningen serverades ett sjunde vin som också var mycket gott, La Masía Pinot Noir. 

Marimar insisterade på att deltagarna kostnadsfritt skulle bli bjudna på detta fyrahundrakronors-vin. Generöst och mycket uppskattat av deltagarna. Detta ledde dock till en del problem för Joan-Ramon och mig, som ju levde i ”krångelsverige”. Alkohollagarna tillåter ju inte att man kan skänka bort sådana mängder vin, men vi lyckades till slut hitta en lösning på detta. Det får dock förbli en hemlighet hur vi bar oss åt.

Någon månad efter den lyckade Västerås-provningen blev jag uppringd av Joan-Ramon. Koncernchefen Miguel hade hört talas om lillasyster Marimars stora provning i Sverige och nu ville han komma förbi och göra ett liknande event. Eftersom jag då vistades nere i Marbella kunde jag inte själv vara delaktig, men jag engagerade Munskänkarnas Stockholmsordförande samt dåvarande riksordförande Ylva. 

Provningen i Stockholm blev mycket lyckad även den, dock med något färre deltagare. Tidningen Dagens Industri uppmärksammade händelsen med en helsida i sin lördagsbilaga. När tidningen skulle fotografera den kortväxte Miguel tillsammans med den högresta norrländskan Ylva så blev det dock lite rabalder. Miguel hade bestämda åsikter om hur bilden skulle arrangeras. Men fotografen lyckades lösa problemet på ett elegant sätt genom lite kamera-trolleri.

Vid något tillfälle nämnde jag för Marimar att jag hade ett eget recept på glögg baserat på Torres-drycker. Jag och min familj har ju tillbringat många jular och vintrar i Spanien och vill njuta av denna svenska tradition även här. Marimar visste inte vad glögg var men hävdade att hon under vintrarna i USA ibland drack uppvärmt vin, lite som ”glühwein”. Vad jag vet så kan inte glögg köpas i Spanien så jag har gjort min egen. Ett lättillgängligt och prisvärt rödvin som jag använt är Torres Sangre de Toro. För att spetsa vinet har jag blandat i rejält med Torres tioåriga brandy, även det mycket gott och prisvärt. Resultatet blir en god om än något alkoholstark glögg. 

Marimar tyckte det hela lät spännande och bad om receptet för att få avnjuta glögg framför sin brasa under kyliga kvällar på vingården i Kalifornien. Hon har också lovat att bjuda på paella när jag kommer till Kalifornien.

Några dryckestips:

Björns Torres-glögg
• Blanda lika delar av följande kryddor till en sats på en halv deciliter: Russin, ingefära, kanel, pomeransskal, kardemumma, nejlika.
• Blanda en halv flaska Torres Sangre de Toro med en halv flaska Torres 10 Imperial Brandy.
• Lägg i kryddorna, skaka och låt stå över natten. Kryddorna silas bort efteråt. Blanda i socker efter behag innan du värmer glöggen.
Sangre de Toro kostar cirka sju euro (i Sverige 99 kronor) och brandyn kostar cirka femton euro (239 kronor i Sverige).

Marimar Estate La Masía Pinot Noir
Årgång 2019 har en rätt kraftig smak för att vara gjord på pinot noir. Man kan i doft och smak hitta toner av mogna jordgubbar, kanel och choklad. Eftersmaken är lång och kryddig. 
Vinet kan bland annat köpas i den svenska butiken SPISA för 35 euro. I Sverige kostar det 429 kronor.

Mas la Plana
Mas la Plana är gjord på cabernet sauvignon vid Torres bodega i Penedès. Mycket fruktig doft och mustig smak. Man hittar toner av svarta vinbär, choklad, kaffe, läder, vanilj och rostade ekfat. Eftersmaken är mycket lång och komplex.
Priset varierar mycket beroende på årgång. 2018 kostar cirka 60 euro.
 Familjen Torres har sedan starten 1870 varit en dominerande aktör inom den spanska vinbranschen.  Björn Andersson har hjälpt Torres att arrangera flera provsmakningar i Sverige. Foto: Privat 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 36516
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det var 25 deltagande vinproffs från 17 länder som under tre dagar i Jerez-området övade teori och praktik i ämnet sherrytillverkning. Jag representerade Sydkusten och var den ende från Sverige. De övriga var sommelierer, Masters of Wines, Wine Teachers, vinjournalister med mera. Det var ett internationellt gäng som rest dit från New York, Paris, Tokyo och andra platser. Samlade kring det gemensamma sherry-intresset tillbringade vi många trevliga timmar tillsammans under de här dagarna.

Kursen innehöll förutom en mängd lektioner även besök på flera bodegor med dithörande sherryprovningar. Lustau, Barbadillo, González Byass och Caballero var några av dessa. Sist på agendan var ett examensprov bestående av ett fyrtiotal teorifrågor och en praktisk del där sju olika sherryviner skulle identifieras. 
Consejo Regulador är sherrybranschens officiella myndighet som ska kontrollera produktion och kvalitet samt även upprätthålla skyddet av varumärket sherry. De anordnade en mycket proffsig kurs som leddes av César Saldaña, Presidente del Consejo Regulado. César var själv huvudlärare men vi fick även träffa många andra mycket kompetenta experter.

Ett trevligt inslag bestod i besök på González Byass vingårdar under ledning av Manuel Delgado, deras vingårdschef. Här fick vi bland annat lära oss hur man gör ”aserpias”. För att inte de sällsynta och dyrbara regndropparna ska rinna bort så gör man fåror på tvären i den kalkrika albariza-jorden. Manuel visade också hur man beskär vinrankorna enligt metoden ”vara y pulgar”. Det betyder ”pinne och tumme”. Rankorna beskärs årsvis omväxlande och skördas från den längre grenen ”vara”, medan det sparas en kortare gren ”pulgar” inför nästa års skörd. Det är en besvärlig beskärningsmetod som tar lång tid att behärska, men det ger bättre skördar både vad gäller kvalitet och volym. Vi fick också ta del av hur man arbetar organiskt och använder feromon-fällor (doftampuller) för att lura bort skadeinsekter från plantorna. 

Vinfälten med palominodruvorna till deras storsäljare Tío Pepe är enorma och ligger uppe på Pago de Carrascal. Alldeles bredvid ligger också deras odling av druvan pedro ximénez, PX. González Byass är en av få producenter som har egen odling av denna druva. Annars är det vanligt att man köper PX-must från Montilla-Moriles där klimatet är gynnsammare.

Vi fick självklart också lära oss om de olika stegen i produktionen. Här kompletterades César som lärare även av Sylvia Flores, vice produktionschef på González Byass. En mycket trevlig dam som i praktiken tagit över efter sin far Antonio. Antonio verkar enligt Sylvia vara ovillig att pensionera sig trots att han har åldern inne. Men med ett så trevligt arbete kan man ju förstå honom. Produktionen är indelad i två huvudmoment: vinifiering och crianza. I det första momentet framställs vinmusten, i det andra lagras vinet. Sherry är ju ett av få viner i världen där själva lagringen av vinet har så stor betydelse.

En annan höjdpunkt under kursen var en lektion med tillhörande provning av gamla sherryviner. Om en sherrys ålder blir godkänd av Consejo Regulador kan man få sätta VOS eller VORS på flaskorna, om de bedöms vara 20 respektive 30 år gamla. VOS står för Vinum Optimum Signatum eller Very Old Sherry som man även kallar det. VORS står för Vinum Optimum Rare Signatum. Åldern beräknas matematiskt utifrån hur "soleran" hanteras och det görs även smaktest av en jury. 

En som är med och bedömer är den berömde Beltrán Domecq y Williams. Beltrán var också vår lärare denna förmiddag. Det var hans farfar som var med och grundade Bodegas Williams & Humbert. Han har arbetat på flera av de berömda bodegorna och även varit ansvarig för några av de viner vi fick prova. Bland annat fick vi provsmaka en 20-årig Pedro Ximénez Don Guido från just Williams & Humbert. En mycket speciell och komplex sherry som inte upplevs lika extremt söt som de yngre varianterna. En annan favorit var Álvaro Domecq Palo Cortado 1730 VORS som var mycket elegant och fylligt krämig.

Den sista lektionen innan slutexamen var en Master Class i hur sherry passar ihop med mat. Gastronomiexperten José Ferrer hade här preparerat olika smaker i gel-emulsioner som vi sedan fick prova med olika typer av sherry. Tanken med att använda gel var att man inte skulle störas av synintrycken utan bara uppleva smak och doft i de olika matproverna. Att sherry passar otroligt bra ihop med olika maträtter var ingen nyhet men här fick vi sambanden analyserade på ett mycket vetenskapligt sätt. Musslor och ansjovis passade till exempel ihop med alla sherrytyper, till och med en söt PX. Curry och andra kryddor passade ihop med lite mer smakrik sherry som oloroso och cream. Sist fick vi prova wasabi som behövde mer smak och sötma i sherryn för att kunna matchas. Wasabin var mycket stark och mina smaklökar blev här lite avdomnade, vilket skulle ställa till besvär inför det stundande examensprovet.

På eftermiddagen tredje dagen var det dags för examensprov. Vi fick först en dryg halvtimme på oss att besvara ett fyrtiotal teorifrågor kring det vi hade lärt oss. En del var faktiskt lite knepiga. Under det praktiska provet fick vi blint prova sju olika sherry. Det är faktiskt inte så lätt att skilja på en kraftig amontillado, en oloroso och en halvtorr mediumsherry. Färgen är nästan identisk och att vi strax innan ätit wasabi underlättade som sagt inte det hela. I vild panik stoppade jag i mig massor av de picos, ”sherry-skorpor” som alltid finns tillhanda vid sherryprovningar och sköljde sedan munnen rikligt med vatten. Efter en stund kom mina smaklökar i gång igen och jag kunde notera vad jag trodde att de sju glasen innehöll.

Så samlades vi i Consejo Reguladors stora samlingssal för utdelning av examensdiplom. Alla verkade ha klarat provet men döm om min förvåning när mitt namn ropades upp. Jag var den ende som haft alla rätt på provet och utnämndes till årets ”Top Student”. César Saldaña förärade mig en venencia (”sherry-provtagningcylinder på stång”) som pris för min bragd. De andra kursdeltagarna var mycket imponerade och César, som kände till min bakgrund, menade att han inte var förvånad då jag ju var ”halvandalusier”. En mycket hedrande komplimang.

Några av vinerna som provades under kursen:

Palo Cortado Leonor 12 Years, González Byass 
En palo cortado som lagrats drygt tolv år. Den får egentligen bara ha en restsockerhalt på maximalt fyra gram per liter. Leonor har sex gram. Drycker äldre än tolv år är däremot undantagna från denna regel, fick vi lära oss av Sylvia Flores. Efter doft av blommor och läder får man en smak av nötter och choklad samt en lång mjuk och lite kryddig eftersmak. En helflaska Leonor kostar cirka 28 euro.

Amontillado Antique, Fernando de Castilla
Fernando de Castilla ägs sedan drygt tjugo år av den trevliga norrmannen Jan Pettersen, som jag haft nöjet att nyligen träffa. Beltrán Domecq Williams använde under kursen detta vin som ett exempel på en äldre sherry som inte fått godkänt att kallas VOS (Very Old Sherry), det vill säga att den lagrats 20 år, trots att den faktiskt gjort det. Amontilladon är mycket god och man får här toner av nötter, torkad frukt och lite bittermandel. Medellång eftersmak med en frisk syra. En halvlitersflaska kostar mellan 35 och 40 euro.

Oloroso Tradición VORS 30 Years
Sista kursdagen besöktes Bodegas Tradición. Vill man uppleva de kanske allra bästa sherryvinerna som måste denna bodega uppsökas. Till lunchen, som bland annat bestod av långkokt ibérico-gris, fick vi oss serverade deras trettioåriga oloroso. Det är nog den bästa i sitt slag som jag druckit. En stor doft av torkad frukt, russin, nötter och choklad. En eldig, mycket lång och komplex eftersmak avslutar upplevelsen av denna fantastiska sherry. En helflaska Oloroso Tradición kostar cirka 70 euro. Den går även att beställa i Sverige på Systembolaget.
            [ingress] => Efter flera års väntan, på grund av pandemin och andra hinder, blev jag till slut antagen till Consejo Reguladors Sherry Academy. Mina kunskaper i ämnet sherry är sedan tidigare rätt goda. Jag har hållit i många sherryprovningar och även skrivit en hel del artiklar i ämnet. Men denna utbildning gav mig en möjlighet till ytterligare fördjupning i ämnet samt en möjlighet att bli ”certifierad sherryexpert”, eller ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” som det officiellt heter.
            [headline] => Hedrande för en halvandalusier
            [page] => 0
            [modified] => 20221204101059
            [created] => 20221113113726
            [publishStart] => 20221205064600
            [publishStop] => 20230512123759
            [fullArticle] => Hedrande för en halvandalusier Efter flera års väntan, på grund av pandemin och andra hinder, blev jag till slut antagen till Consejo Reguladors Sherry Academy. Mina kunskaper i ämnet sherry är sedan tidigare rätt goda. Jag har hållit i många sherryprovningar och även skrivit en hel del artiklar i ämnet. Men denna utbildning gav mig en möjlighet till ytterligare fördjupning i ämnet samt en möjlighet att bli ”certifierad sherryexpert”, eller ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” som det officiellt heter. Det var 25 deltagande vinproffs från 17 länder som under tre dagar i Jerez-området övade teori och praktik i ämnet sherrytillverkning. Jag representerade Sydkusten och var den ende från Sverige. De övriga var sommelierer, Masters of Wines, Wine Teachers, vinjournalister med mera. Det var ett internationellt gäng som rest dit från New York, Paris, Tokyo och andra platser. Samlade kring det gemensamma sherry-intresset tillbringade vi många trevliga timmar tillsammans under de här dagarna.

Kursen innehöll förutom en mängd lektioner även besök på flera bodegor med dithörande sherryprovningar. Lustau, Barbadillo, González Byass och Caballero var några av dessa. Sist på agendan var ett examensprov bestående av ett fyrtiotal teorifrågor och en praktisk del där sju olika sherryviner skulle identifieras. 
Consejo Regulador är sherrybranschens officiella myndighet som ska kontrollera produktion och kvalitet samt även upprätthålla skyddet av varumärket sherry. De anordnade en mycket proffsig kurs som leddes av César Saldaña, Presidente del Consejo Regulado. César var själv huvudlärare men vi fick även träffa många andra mycket kompetenta experter.

Ett trevligt inslag bestod i besök på González Byass vingårdar under ledning av Manuel Delgado, deras vingårdschef. Här fick vi bland annat lära oss hur man gör ”aserpias”. För att inte de sällsynta och dyrbara regndropparna ska rinna bort så gör man fåror på tvären i den kalkrika albariza-jorden. Manuel visade också hur man beskär vinrankorna enligt metoden ”vara y pulgar”. Det betyder ”pinne och tumme”. Rankorna beskärs årsvis omväxlande och skördas från den längre grenen ”vara”, medan det sparas en kortare gren ”pulgar” inför nästa års skörd. Det är en besvärlig beskärningsmetod som tar lång tid att behärska, men det ger bättre skördar både vad gäller kvalitet och volym. Vi fick också ta del av hur man arbetar organiskt och använder feromon-fällor (doftampuller) för att lura bort skadeinsekter från plantorna. 

Vinfälten med palominodruvorna till deras storsäljare Tío Pepe är enorma och ligger uppe på Pago de Carrascal. Alldeles bredvid ligger också deras odling av druvan pedro ximénez, PX. González Byass är en av få producenter som har egen odling av denna druva. Annars är det vanligt att man köper PX-must från Montilla-Moriles där klimatet är gynnsammare.

Vi fick självklart också lära oss om de olika stegen i produktionen. Här kompletterades César som lärare även av Sylvia Flores, vice produktionschef på González Byass. En mycket trevlig dam som i praktiken tagit över efter sin far Antonio. Antonio verkar enligt Sylvia vara ovillig att pensionera sig trots att han har åldern inne. Men med ett så trevligt arbete kan man ju förstå honom. Produktionen är indelad i två huvudmoment: vinifiering och crianza. I det första momentet framställs vinmusten, i det andra lagras vinet. Sherry är ju ett av få viner i världen där själva lagringen av vinet har så stor betydelse.

En annan höjdpunkt under kursen var en lektion med tillhörande provning av gamla sherryviner. Om en sherrys ålder blir godkänd av Consejo Regulador kan man få sätta VOS eller VORS på flaskorna, om de bedöms vara 20 respektive 30 år gamla. VOS står för Vinum Optimum Signatum eller Very Old Sherry som man även kallar det. VORS står för Vinum Optimum Rare Signatum. Åldern beräknas matematiskt utifrån hur "soleran" hanteras och det görs även smaktest av en jury. 

En som är med och bedömer är den berömde Beltrán Domecq y Williams. Beltrán var också vår lärare denna förmiddag. Det var hans farfar som var med och grundade Bodegas Williams & Humbert. Han har arbetat på flera av de berömda bodegorna och även varit ansvarig för några av de viner vi fick prova. Bland annat fick vi provsmaka en 20-årig Pedro Ximénez Don Guido från just Williams & Humbert. En mycket speciell och komplex sherry som inte upplevs lika extremt söt som de yngre varianterna. En annan favorit var Álvaro Domecq Palo Cortado 1730 VORS som var mycket elegant och fylligt krämig.

Den sista lektionen innan slutexamen var en Master Class i hur sherry passar ihop med mat. Gastronomiexperten José Ferrer hade här preparerat olika smaker i gel-emulsioner som vi sedan fick prova med olika typer av sherry. Tanken med att använda gel var att man inte skulle störas av synintrycken utan bara uppleva smak och doft i de olika matproverna. Att sherry passar otroligt bra ihop med olika maträtter var ingen nyhet men här fick vi sambanden analyserade på ett mycket vetenskapligt sätt. Musslor och ansjovis passade till exempel ihop med alla sherrytyper, till och med en söt PX. Curry och andra kryddor passade ihop med lite mer smakrik sherry som oloroso och cream. Sist fick vi prova wasabi som behövde mer smak och sötma i sherryn för att kunna matchas. Wasabin var mycket stark och mina smaklökar blev här lite avdomnade, vilket skulle ställa till besvär inför det stundande examensprovet.

På eftermiddagen tredje dagen var det dags för examensprov. Vi fick först en dryg halvtimme på oss att besvara ett fyrtiotal teorifrågor kring det vi hade lärt oss. En del var faktiskt lite knepiga. Under det praktiska provet fick vi blint prova sju olika sherry. Det är faktiskt inte så lätt att skilja på en kraftig amontillado, en oloroso och en halvtorr mediumsherry. Färgen är nästan identisk och att vi strax innan ätit wasabi underlättade som sagt inte det hela. I vild panik stoppade jag i mig massor av de picos, ”sherry-skorpor” som alltid finns tillhanda vid sherryprovningar och sköljde sedan munnen rikligt med vatten. Efter en stund kom mina smaklökar i gång igen och jag kunde notera vad jag trodde att de sju glasen innehöll.

Så samlades vi i Consejo Reguladors stora samlingssal för utdelning av examensdiplom. Alla verkade ha klarat provet men döm om min förvåning när mitt namn ropades upp. Jag var den ende som haft alla rätt på provet och utnämndes till årets ”Top Student”. César Saldaña förärade mig en venencia (”sherry-provtagningcylinder på stång”) som pris för min bragd. De andra kursdeltagarna var mycket imponerade och César, som kände till min bakgrund, menade att han inte var förvånad då jag ju var ”halvandalusier”. En mycket hedrande komplimang.

Några av vinerna som provades under kursen:

Palo Cortado Leonor 12 Years, González Byass 
En palo cortado som lagrats drygt tolv år. Den får egentligen bara ha en restsockerhalt på maximalt fyra gram per liter. Leonor har sex gram. Drycker äldre än tolv år är däremot undantagna från denna regel, fick vi lära oss av Sylvia Flores. Efter doft av blommor och läder får man en smak av nötter och choklad samt en lång mjuk och lite kryddig eftersmak. En helflaska Leonor kostar cirka 28 euro.

Amontillado Antique, Fernando de Castilla
Fernando de Castilla ägs sedan drygt tjugo år av den trevliga norrmannen Jan Pettersen, som jag haft nöjet att nyligen träffa. Beltrán Domecq Williams använde under kursen detta vin som ett exempel på en äldre sherry som inte fått godkänt att kallas VOS (Very Old Sherry), det vill säga att den lagrats 20 år, trots att den faktiskt gjort det. Amontilladon är mycket god och man får här toner av nötter, torkad frukt och lite bittermandel. Medellång eftersmak med en frisk syra. En halvlitersflaska kostar mellan 35 och 40 euro.

Oloroso Tradición VORS 30 Years
Sista kursdagen besöktes Bodegas Tradición. Vill man uppleva de kanske allra bästa sherryvinerna som måste denna bodega uppsökas. Till lunchen, som bland annat bestod av långkokt ibérico-gris, fick vi oss serverade deras trettioåriga oloroso. Det är nog den bästa i sitt slag som jag druckit. En stor doft av torkad frukt, russin, nötter och choklad. En eldig, mycket lång och komplex eftersmak avslutar upplevelsen av denna fantastiska sherry. En helflaska Oloroso Tradición kostar cirka 70 euro. Den går även att beställa i Sverige på Systembolaget. Sydkustens egen vinskribent Björn Andersson kan nu titulera sig ”Formador Homologado en Vinos de Jerez” och han var dessutom den ende som fick alla rätt på examen i sherrykursen. Artikelförfattaren hedrades med titeln ”Top Student” bland en rad vinexperter. Manuel Delgado, vingårdschef på González Byass, visar odlingar av pedro ximénez. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 35970
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Consejo Regulador sätter stort värde vid att Jerez blivit utnämnd till årets vinort i Sverige. De menar att de behöver all uppmärksamhet som går att uppbringa, även om sherryintresset faktiskt börjat stiga i graderna en del under senare år. Sherry är en komplicerad produkt att producera och det är svårt att ta ett rättvist pris för dessa fantastiska viner. Engelsmännen är förstås de som köper mest, men Sverige ses också som en viktig marknad.

Consejo Regulador kungjorde några nyheter som kommer att införas framöver. Nuvarande regel att man bara får göra fino i Jerez, men både fino och manzanilla i Sanlúcar, kommer att ändras. Det nya förslaget är nu att fino görs enbart i Jerez och manzanilla enbart i Sanlúcar, oavsett luftfuktighet och tjocklek på jästfloret i ekfaten. 

Vidare kommer det att vara möjligt att använda benämningen ”sherry” även i de omkringliggande produktionsområdena runt Jerez-triangeln. Hittills har man ju enbart fått etikettera ett vin som sherry i de tre huvudorterna. Det kommer även vara tillåtet att använda vissa andra äldre druvsorter än palomino, pedro ximenez och moscatel i produktionen. Förslaget är klart från Consejos sida, men det måste antas i högre instanser som Junta de Andalucia, nationella myndigheter i Madrid samt i Bryssel. Så det kan ta ett tag innan det är helt färdigt.

I samband med invigningen fick vi på munskänkarna tillfälle till en rad besök hos producenter i området. Dessvärre rådde en kraftig och varm Levante-vind, som ställer till det för producenterna. När jag besökte några vinfält var temperaturen uppemot fyrtio grader. Den svalare havsvinden Poniente, som främjar en bra tillväxt av flor i ekfaten, uppskattas mer av såväl sherry-producenterna som mig själv. Som tur är arrangerades det samtidigt en manzanilla-feria i Sanlúcar de Barrameda, där man kunde få lite svalka vid havet.

BESÖKSTIPS

Som en liten guide för den som vill besöka området kommer här några tips på bodegor att besöka.

Gonzalez-Byass har ju bland annat världsberömda Fino Tío Pepe i sitt sortiment. Besöker man de pampiga lokalerna i närheten av Alcazár de Jerez får man en djupare inblick i deras breda och spännande sortiment. Bland annat har de Amontillado Del Duque VORS, som lagrats i 30 år. Mycket komplex och trevlig. Speciella är också deras sherryviner i serien ”Palmas”, som lagrats extra länge. Tio Pepe Cuatro Palmas är lagrad i hela 54 år och har en otrolig komplexitet.

Grupo Estévez har under åren köpt på sig flera olika sherrybodegor, så här får besökaren en bra och bred bild över olika sherryfabrikat. De ligger i västra utkanten av Jerez och inom samma yta hittar man Valdespino, La Guita, Tio Mateo och Real Tesoro.

Valdespino är en anrik bodega med många trevliga produkter, alltifrån den tioåriga Fino Inocente till den supersöta El Candado PX. Speciellt ska man försöka få prova deras Don Gonzalo Oloroso VOS, som lagrats i 25 år. Det är en upplevelse.

Real Tesoro har en rad trevliga viner. Här ska nämnas Amontillado del Príncipe som lagrats i 15 år.

La Guita är ju en klassisk manzanilla, men försök att även prova deras En Rama. Den ofiltrerade versionen har en lite mer intressant och komplex smak.

Lustau har på senare år blivit en högt ansedd bodega som har många produkter som även kan köpas i Sverige. Bodegan ligger centralt i Jerez, efter flytten till Harveys gamla lokaler 1998 och är lätt att nå till fots från centrum. De är kanske mest kända för sina Almacenista-sherry. De kommer från små lagringsproducenter och administreras samt buteljeras av Lustau. Emilio Lustau började för övrigt själv som almacenista en gång i tiden. Utöver dessa specialviner finns det många andra trevliga sherry att prova och här kan bland annat nämnas deras Oloroso Emperatriz Eugenia, som lagrats i 15 år. Mycket fyllig och spännande.

Barbadillo är den största producenten i Sanlúcar de Barrameda och bör besökas. Bodegan ligger på höjden i utkanten av staden. Deras manzanilla Solear anses som enkel, men den är faktiskt lagrad i en solera med hela tolv criaderas. Vill man ha en ännu större smakupplevelse rekommenderas varianten som heter Pastora Pasada En Rama. Den är ofiltrerad och lagrad i ytterligare två år för att ge en djupare ton i smakbilden. En av deras allra bästa sherry är Amontillado Principe VORS, som är lagrad i 30 år. Det är kanske den mest ultimata amontillado som man kan få tag på. 

Själv tycker jag att Williams & Hubert är speciellt intressanta. De har kanske fått ett oförtjänt dåligt rykte med produkter som den halvsöta Dry Sack och sina brandys. Dry Sack Medium är egentligen en ganska komplex sherry där amontillado, oloroso och pedro ximenez lagras länge i separata soleras innan de blandas till den slutliga produkten. 

Williams & Hubert har i sin gigantiska nybyggda bodega sydväst om staden en hel del annat spännande att erbjuda. Utöver sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna och en del andra kändisar har de även lite ovanliga årgångssherry, ”Añada”. Här får sherryn ligga orörd i samma sigill-plomberade ekfat under hela lagringstiden. Jag fick bland annat tillfälle att prova en amontillado från 2001 som hade en komplex, kryddig och fantastiskt lång eftersmak.

Utöver dessa kända bodegor finns det mer än 50 bodegor till, varav en del är riktigt små och har många unika sherryviner som man kan få uppleva. Vamos!

Några av Williams & Humberts viner:

Don Zoilo Amontillado 15 Años
Denna sherry har lagrats i femton år och är tappad En Rama, alltså ofiltrerad. Ett torrt vin med gyllengul färg och fantastisk smak av nötter, choklad och en härlig syra. Kostar strax under tio euro.

Dos Cortados Solera Especial 20 Años
En palo cortado lagrad i tjugo år med beteckningen VOS (Very Old Sherry eller Vinum Optimum Signatum). En relativt torr gyllene sherry med en mycket fyllig och komplex smak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 30 euro.

Jalifa Amontillado Solera Especial 30 Años
Detta är en VORS (Very Old Rare Sherry) lagrad i trettio år. En bärnstensfärgad mycket god amontillado med en mjuk elegant syra och komplex lång eftersmak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 35 euro.
            [ingress] => Munskänkarna korade tidigare Jerez till att bli Årets Vinort. På grund av pandemin blev invigningen dock uppskjuten och höll så när på att spolieras av Covid även denna gång. Både Munskänkarnas riksordförande och ordföranden för spanska Consejo Regulador insjuknade ett par dagar innan i en lindrigare form av covid. Som tur var kunde Munskänkarnas vice ordförande Nina Berggård och vice ordföranden i Consejo Regulador Ricardo Rebuelta rycka in. Den svenska delegationen blev dessutom mottagen av den sympatiske och mycket kände tidigare ordföranden Beltrán Domecq.
            [headline] => Årets Vinort slutligen invigd
            [page] => 0
            [modified] => 20220904082052
            [created] => 20220805155148
            [publishStart] => 20220905064800
            [publishStop] => 20230201145159
            [fullArticle] => Årets Vinort slutligen invigd Munskänkarna korade tidigare Jerez till att bli Årets Vinort. På grund av pandemin blev invigningen dock uppskjuten och höll så när på att spolieras av Covid även denna gång. Både Munskänkarnas riksordförande och ordföranden för spanska Consejo Regulador insjuknade ett par dagar innan i en lindrigare form av covid. Som tur var kunde Munskänkarnas vice ordförande Nina Berggård och vice ordföranden i Consejo Regulador Ricardo Rebuelta rycka in. Den svenska delegationen blev dessutom mottagen av den sympatiske och mycket kände tidigare ordföranden Beltrán Domecq. Consejo Regulador sätter stort värde vid att Jerez blivit utnämnd till årets vinort i Sverige. De menar att de behöver all uppmärksamhet som går att uppbringa, även om sherryintresset faktiskt börjat stiga i graderna en del under senare år. Sherry är en komplicerad produkt att producera och det är svårt att ta ett rättvist pris för dessa fantastiska viner. Engelsmännen är förstås de som köper mest, men Sverige ses också som en viktig marknad.

Consejo Regulador kungjorde några nyheter som kommer att införas framöver. Nuvarande regel att man bara får göra fino i Jerez, men både fino och manzanilla i Sanlúcar, kommer att ändras. Det nya förslaget är nu att fino görs enbart i Jerez och manzanilla enbart i Sanlúcar, oavsett luftfuktighet och tjocklek på jästfloret i ekfaten. 

Vidare kommer det att vara möjligt att använda benämningen ”sherry” även i de omkringliggande produktionsområdena runt Jerez-triangeln. Hittills har man ju enbart fått etikettera ett vin som sherry i de tre huvudorterna. Det kommer även vara tillåtet att använda vissa andra äldre druvsorter än palomino, pedro ximenez och moscatel i produktionen. Förslaget är klart från Consejos sida, men det måste antas i högre instanser som Junta de Andalucia, nationella myndigheter i Madrid samt i Bryssel. Så det kan ta ett tag innan det är helt färdigt.

I samband med invigningen fick vi på munskänkarna tillfälle till en rad besök hos producenter i området. Dessvärre rådde en kraftig och varm Levante-vind, som ställer till det för producenterna. När jag besökte några vinfält var temperaturen uppemot fyrtio grader. Den svalare havsvinden Poniente, som främjar en bra tillväxt av flor i ekfaten, uppskattas mer av såväl sherry-producenterna som mig själv. Som tur är arrangerades det samtidigt en manzanilla-feria i Sanlúcar de Barrameda, där man kunde få lite svalka vid havet.

BESÖKSTIPS

Som en liten guide för den som vill besöka området kommer här några tips på bodegor att besöka.

Gonzalez-Byass har ju bland annat världsberömda Fino Tío Pepe i sitt sortiment. Besöker man de pampiga lokalerna i närheten av Alcazár de Jerez får man en djupare inblick i deras breda och spännande sortiment. Bland annat har de Amontillado Del Duque VORS, som lagrats i 30 år. Mycket komplex och trevlig. Speciella är också deras sherryviner i serien ”Palmas”, som lagrats extra länge. Tio Pepe Cuatro Palmas är lagrad i hela 54 år och har en otrolig komplexitet.

Grupo Estévez har under åren köpt på sig flera olika sherrybodegor, så här får besökaren en bra och bred bild över olika sherryfabrikat. De ligger i västra utkanten av Jerez och inom samma yta hittar man Valdespino, La Guita, Tio Mateo och Real Tesoro.

Valdespino är en anrik bodega med många trevliga produkter, alltifrån den tioåriga Fino Inocente till den supersöta El Candado PX. Speciellt ska man försöka få prova deras Don Gonzalo Oloroso VOS, som lagrats i 25 år. Det är en upplevelse.

Real Tesoro har en rad trevliga viner. Här ska nämnas Amontillado del Príncipe som lagrats i 15 år.

La Guita är ju en klassisk manzanilla, men försök att även prova deras En Rama. Den ofiltrerade versionen har en lite mer intressant och komplex smak.

Lustau har på senare år blivit en högt ansedd bodega som har många produkter som även kan köpas i Sverige. Bodegan ligger centralt i Jerez, efter flytten till Harveys gamla lokaler 1998 och är lätt att nå till fots från centrum. De är kanske mest kända för sina Almacenista-sherry. De kommer från små lagringsproducenter och administreras samt buteljeras av Lustau. Emilio Lustau började för övrigt själv som almacenista en gång i tiden. Utöver dessa specialviner finns det många andra trevliga sherry att prova och här kan bland annat nämnas deras Oloroso Emperatriz Eugenia, som lagrats i 15 år. Mycket fyllig och spännande.

Barbadillo är den största producenten i Sanlúcar de Barrameda och bör besökas. Bodegan ligger på höjden i utkanten av staden. Deras manzanilla Solear anses som enkel, men den är faktiskt lagrad i en solera med hela tolv criaderas. Vill man ha en ännu större smakupplevelse rekommenderas varianten som heter Pastora Pasada En Rama. Den är ofiltrerad och lagrad i ytterligare två år för att ge en djupare ton i smakbilden. En av deras allra bästa sherry är Amontillado Principe VORS, som är lagrad i 30 år. Det är kanske den mest ultimata amontillado som man kan få tag på. 

Själv tycker jag att Williams & Hubert är speciellt intressanta. De har kanske fått ett oförtjänt dåligt rykte med produkter som den halvsöta Dry Sack och sina brandys. Dry Sack Medium är egentligen en ganska komplex sherry där amontillado, oloroso och pedro ximenez lagras länge i separata soleras innan de blandas till den slutliga produkten. 

Williams & Hubert har i sin gigantiska nybyggda bodega sydväst om staden en hel del annat spännande att erbjuda. Utöver sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna och en del andra kändisar har de även lite ovanliga årgångssherry, ”Añada”. Här får sherryn ligga orörd i samma sigill-plomberade ekfat under hela lagringstiden. Jag fick bland annat tillfälle att prova en amontillado från 2001 som hade en komplex, kryddig och fantastiskt lång eftersmak.

Utöver dessa kända bodegor finns det mer än 50 bodegor till, varav en del är riktigt små och har många unika sherryviner som man kan få uppleva. Vamos!

Några av Williams & Humberts viner:

Don Zoilo Amontillado 15 Años
Denna sherry har lagrats i femton år och är tappad En Rama, alltså ofiltrerad. Ett torrt vin med gyllengul färg och fantastisk smak av nötter, choklad och en härlig syra. Kostar strax under tio euro.

Dos Cortados Solera Especial 20 Años
En palo cortado lagrad i tjugo år med beteckningen VOS (Very Old Sherry eller Vinum Optimum Signatum). En relativt torr gyllene sherry med en mycket fyllig och komplex smak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 30 euro.

Jalifa Amontillado Solera Especial 30 Años
Detta är en VORS (Very Old Rare Sherry) lagrad i trettio år. En bärnstensfärgad mycket god amontillado med en mjuk elegant syra och komplex lång eftersmak. En femtio centiliters flaska kostar cirka 35 euro. William & Humberts bodega i Jerez de la Frontera inhyser några av de mest intressanta sherryvinerna, enligt Björn Anderssons uppfattning. Foto: Björn Andersson På grund av Covid fick de respektive vice ordförandena Nina Berggård och Ricardo Rebuelta rycka in. Foto: Björn Andersson Munskänkarna har fått prova en rad sherryviner, under sitt besök. Foto: Björn Andersson Hos Williams & Humbert finns sherryfat signerade av alla de fyra Beatlarna. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 33243
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Spaniens nordöstligaste vindistrikt är Empordà, även kallat Ampurdán eller Empordà-Costa Brava. Det ligger nära gränsen mot Frankrike, vilket har influerat vinproduktionen här vad gäller druvor och produktionsmetoder. Det sägs att här planterades de första vinrankorna på den iberiska halvön. Vinområdet är relativt litet och totalt finns runt 22 bodegor med en total odlingsareal på cirka 2.500 hektar, så det produceras inte så mycket vin här. 

Många av bodegorna ligger på en höjd av 200 meter över havet. Kvaliteten på vinerna är dock generellt hög. Kombinationen av medelhavsklimat och mycket kalksten i jorden ger goda förutsättningar för vinodling. Utöver traditionella viner görs här även ”vin doux naturel” på samma sätt som vid den franska grannen Banyuls. Det görs genom att druvorna soltorkas innan jäsningen. Denna avbryts sedan genom tillsats av vinsprit, vilket ger både mycket sötma och hög alkoholhalt.

Efter att ha lyssnat runt lite om vem som gör de ”bästa” och mest intressanta vinerna i Empordà föll valet av vingårdsbesök på Celler Can Sais. Vingården ligger vackert vid bergskanten, precis ovanför byn Vall-Llobrega. Gården drivs av Marta Arenas, som bor där med sin familj. Produktionen är enbart 2.000 buteljer per år, så övriga familjen får livnära sig på andra sysslor. Marta är en mycket livlig och entusiastisk kvinna som arbetar hårt i vingården. Av förståeliga själ är resurserna små så det mesta görs manuellt, men hon bemödar sig om att verkligen göra allt grundligt. Till och med en liten halvautomatisk buteljeringsmaskin har införskaffats för att själv kunna producera färdiga flaskor. 

Produktionen är ekologisk och inga bekämpningsmedel används. Inte ens svavel tillsätts i toppvinerna. Hon håller noga reda på stjärnornas läge för att avgöra när och vad som ska göras i vingården. Så visst finns det en dragning åt det biodynamiska hållet vad gäller produktionen. Biodynamisk vinodling bygger ju på principen att hela vingården är en levande organism och att man ser den som ett självförsörjande kretslopp. 

En del i detta bygger också på astrologi. Som en extra udd erbjuds besökare vidare vinterapi på gården. Man blir insmord med olika vinprodukter och får terapibehandlingar av en sjukgymnast. Detta fick dock anstå den här gången, nu var det full koncentration på vinerna. 

Det är mest de traditionella katalanska druvorna som odlas. Garnatxa, Cariñena, Ull de Llebre (Tempranillo), Malvasia, Xarel-lo och även lite Merlot, Cabernet Franc och Syrah växer på de små lotterna, som ligger vackert vid bergets kant i fint söderläge. Jordmånen är skiffer och lera. Närheten till havet en knapp mil bort skapar ett bra mikroklimat med lagom nederbörd, värme och svala nätter. Svala nätter är ju en helt avgörande faktor för att få fräscha viner med en fin syra. 

För att bara vara en liten vingård görs en mängd olika vintyper: vitt, rosé, röda, söta och även mousserande, på en garnatxa-klon som lokalt kallas Lledoner. En slags katalansk variant av ”blanc de noir” således. Topprodukterna får dock anses vara rödvinerna. Selecció som är elegant och komplext, samt Expressió som är en riktig smakbomb med lång eftersmak. Av det senare vinet fick vi testa årgång 2011 från en testflaska utan etikett. Gott redan nu, men med en ännu större lagringspotential. Efteråt fick vi även prova en 2008 som styrkte detta antagande. 

Med den valda framställningsmetoden får man anse det nästan som ett naturvin. Detta understryks till och med av etiketten som är gjord av naturkork! Mycket elegant och miljövänligt. Vinerna kan vara svåra att få tag på, men vill man krydda sin resa med ett välsmakande och intressant vingårdsbesök så ligger Celler Can Sais bara drygt femton minuters bilfärd från Girona! 

Mina favoriter från Celler Can Sais:

2018 CanSais Mestral
Ett ljusgult, fruktigt vin med lite mineral och sälta och där smaken avslutas med en torr syra. Gjort på Malvasia, Xarel-lo och Garnatxa Blanca. Kostar cirka tio euro.

2012 CanSais Selecció
Doftar källare, läder och multna löv. Har en kraftig kryddig smak med långa mjuka tanniner. Håller 15 procent alkohol och är lagrat ett år på gamla franska ekfat. Druvor: Merlot, Garnatxa Negra och Ull de Llebre. Kostar cirka 13 euro.

2018 CanSais Migjorn
Stor doft av mörka bär. God smak med balanserad syra, frukt och mjuka tanniner. Gjord på en cuvée av Garnatxa Negra, Merlot och Ull de Llebre. Ett lite lättare vin än ovanstående och kostar cirka tio euro. 
            [ingress] => Jag har lite svårt att överhuvudtaget resa någonstans utan att göra ett lokalt vingårdsbesök. Så också denna gång då jag med några vänner skulle tillbringa några dagar för golfspel på PGA Catalunya, nordost om Barcelona.
            [headline] => Ekologisk familjeodling i Empordà
            [page] => 0
            [modified] => 20210904095930
            [created] => 20210704111035
            [publishStart] => 20210906064400
            [publishStop] => 20211231101059
            [fullArticle] => Ekologisk familjeodling i Empordà Jag har lite svårt att överhuvudtaget resa någonstans utan att göra ett lokalt vingårdsbesök. Så också denna gång då jag med några vänner skulle tillbringa några dagar för golfspel på PGA Catalunya, nordost om Barcelona. Spaniens nordöstligaste vindistrikt är Empordà, även kallat Ampurdán eller Empordà-Costa Brava. Det ligger nära gränsen mot Frankrike, vilket har influerat vinproduktionen här vad gäller druvor och produktionsmetoder. Det sägs att här planterades de första vinrankorna på den iberiska halvön. Vinområdet är relativt litet och totalt finns runt 22 bodegor med en total odlingsareal på cirka 2.500 hektar, så det produceras inte så mycket vin här. 

Många av bodegorna ligger på en höjd av 200 meter över havet. Kvaliteten på vinerna är dock generellt hög. Kombinationen av medelhavsklimat och mycket kalksten i jorden ger goda förutsättningar för vinodling. Utöver traditionella viner görs här även ”vin doux naturel” på samma sätt som vid den franska grannen Banyuls. Det görs genom att druvorna soltorkas innan jäsningen. Denna avbryts sedan genom tillsats av vinsprit, vilket ger både mycket sötma och hög alkoholhalt.

Efter att ha lyssnat runt lite om vem som gör de ”bästa” och mest intressanta vinerna i Empordà föll valet av vingårdsbesök på Celler Can Sais. Vingården ligger vackert vid bergskanten, precis ovanför byn Vall-Llobrega. Gården drivs av Marta Arenas, som bor där med sin familj. Produktionen är enbart 2.000 buteljer per år, så övriga familjen får livnära sig på andra sysslor. Marta är en mycket livlig och entusiastisk kvinna som arbetar hårt i vingården. Av förståeliga själ är resurserna små så det mesta görs manuellt, men hon bemödar sig om att verkligen göra allt grundligt. Till och med en liten halvautomatisk buteljeringsmaskin har införskaffats för att själv kunna producera färdiga flaskor. 

Produktionen är ekologisk och inga bekämpningsmedel används. Inte ens svavel tillsätts i toppvinerna. Hon håller noga reda på stjärnornas läge för att avgöra när och vad som ska göras i vingården. Så visst finns det en dragning åt det biodynamiska hållet vad gäller produktionen. Biodynamisk vinodling bygger ju på principen att hela vingården är en levande organism och att man ser den som ett självförsörjande kretslopp. 

En del i detta bygger också på astrologi. Som en extra udd erbjuds besökare vidare vinterapi på gården. Man blir insmord med olika vinprodukter och får terapibehandlingar av en sjukgymnast. Detta fick dock anstå den här gången, nu var det full koncentration på vinerna. 

Det är mest de traditionella katalanska druvorna som odlas. Garnatxa, Cariñena, Ull de Llebre (Tempranillo), Malvasia, Xarel-lo och även lite Merlot, Cabernet Franc och Syrah växer på de små lotterna, som ligger vackert vid bergets kant i fint söderläge. Jordmånen är skiffer och lera. Närheten till havet en knapp mil bort skapar ett bra mikroklimat med lagom nederbörd, värme och svala nätter. Svala nätter är ju en helt avgörande faktor för att få fräscha viner med en fin syra. 

För att bara vara en liten vingård görs en mängd olika vintyper: vitt, rosé, röda, söta och även mousserande, på en garnatxa-klon som lokalt kallas Lledoner. En slags katalansk variant av ”blanc de noir” således. Topprodukterna får dock anses vara rödvinerna. Selecció som är elegant och komplext, samt Expressió som är en riktig smakbomb med lång eftersmak. Av det senare vinet fick vi testa årgång 2011 från en testflaska utan etikett. Gott redan nu, men med en ännu större lagringspotential. Efteråt fick vi även prova en 2008 som styrkte detta antagande. 

Med den valda framställningsmetoden får man anse det nästan som ett naturvin. Detta understryks till och med av etiketten som är gjord av naturkork! Mycket elegant och miljövänligt. Vinerna kan vara svåra att få tag på, men vill man krydda sin resa med ett välsmakande och intressant vingårdsbesök så ligger Celler Can Sais bara drygt femton minuters bilfärd från Girona! 

Mina favoriter från Celler Can Sais:

2018 CanSais Mestral
Ett ljusgult, fruktigt vin med lite mineral och sälta och där smaken avslutas med en torr syra. Gjort på Malvasia, Xarel-lo och Garnatxa Blanca. Kostar cirka tio euro.

2012 CanSais Selecció
Doftar källare, läder och multna löv. Har en kraftig kryddig smak med långa mjuka tanniner. Håller 15 procent alkohol och är lagrat ett år på gamla franska ekfat. Druvor: Merlot, Garnatxa Negra och Ull de Llebre. Kostar cirka 13 euro.

2018 CanSais Migjorn
Stor doft av mörka bär. God smak med balanserad syra, frukt och mjuka tanniner. Gjord på en cuvée av Garnatxa Negra, Merlot och Ull de Llebre. Ett lite lättare vin än ovanstående och kostar cirka tio euro.  Marta Arenas sköter allt i gården Celler Can Sais själv, från vinodling till guidning. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 32383
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Släkten Schatz har sin bakgrund i vintillverkningen i Trentino i Sydtyrolen, men har bott i södra Tyskland på senare tid. Sonen Friedrich har ända sedan ungdomsåren haft en vision om att hitta ett bättre vinodlingsklimat någon annanstans. I Finca Sanguijuela, på 700 meter över havet vid bergsluttningen med samma namn utanför Ronda, hittade han det perfekta klimatet. Det var inte heller fel att initialerna på gården råkade vara desamma som hans egna, vilka nu bildar varumärket FS. Vingården sluttar mot söder och omges av berg på alla håll. 

Det branta Sierra de las Nieves passerar man på cirka 1200 meters höjd på vägen från Marbella. Det isolerar från Medelhavets värme och gör att Atlantklimatet blir det dominerande. På vintern kan temperaturen gå ner till minus tio grader, medan somrarna varierar mellan behagliga 13 på nätterna och 30 grader celcius på dagarna. Några mil västerut ligger Grazalema, som är Spanien mest nederbördsrika område. De 500-600 liter regn per kvadratmeter som spiller över därifrån gör att konstbevattning inte kommer ifråga. 

Jordmånen är en blandning av lera, sand och kalksten. Detta gynnsamma klimat, som bland annat möjliggör odling av chardonnay och merlot parallellt har gjort att fler odlare slutit upp och det finns nu drygt 20 bodegor som tillhör Serranía de Ronda, som blivit ett delområde inom DO Sierras de Malaga. Friedrich egendom på tre hektar har 15.000 plantor utplacerade i ett mönster på 1x2 meter, som ger maximalt med sol och en produktion på 10.000 liter vin. 

Det fanns redan lite druvplantor när Friedrich flyttade, dit men det mesta har han planterat själv så de har nu en medelålder på 30 år. Sina släktrötter har han tagit med sig genom att odla Lemberger och Muskat-Trollinger. Lemberger ger ett elegant och lite mjukare vin som han är ensam om i Spanien. För det riktigt seriösa rosévin som tillverkas använder han Muskat-Trollinger. Övriga druvor som odlas är pinot noir, merlot, syrah, tempranillo, cabernet sauvignon, petit verdot och chardonnay. 

Friedrich visade också upp en mindre experimentodling bakom huset, med några rader ovanligare äldre spanska druvor såsom rome, tintilla de rota, melonera och blasco. Han har börjat prova på att göra vin på dessa sorter som annars vanligtvis används som kryddning eller till sötare viner. 

Skörden görs vanligen mellan mitten av augusti och mitten av september. Chardonnay först och petit verdot sist. Blomningen har på senare tid varit ovanligt tidig och druvorna mognar enligt Friedrich i princip alltid 100 dagar efter blomning. De olika druvornas varierade mognadstid är till stor hjälp för Friedrich, som i stort sett plockar allt manuellt själv. Han rensar och sorterar direkt under plockningen, så någon efterkontroll behövs inte. Hans filosofi är att ”alla år är bra år”. Resultatet beror mest på vinodlarens omvårdnad, menar han. 

Jäsningen startar helt naturligt med druvornas egen jäst. Det vita och rosévinet får jäsa i fyra veckor direkt i ekfat, för att sedan mogna vidare i sex månader. De röda fermenteras under ”pigeage”, det vill säga omrörning och nedtryckning av skalen i musten. Det görs i ståltankar under en vecka, för att sedan lagra på ekfat under ett år. Ekfaten köps från fem områden i Frankrike, men även amerikanska och slovenska fat används. Med hänsyn till både miljö och ekonomi används lite grövre stavar i faten än normalt, så Friedrich kan efter tre år sända tillbaka dem för renovering och sedan bruka dem i ytterligare tre år. 

Vingården ligger praktiskt nog bland vackra korkekskullar varifrån man kan köpa vinkorkar, så även den delen är närodlad. Friedrich´s miljötänk har också lett till att hela vintillverkningen görs ekologiskt-biodynamiskt. Runt om odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, santolina och myrtus communis, för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

På ett annat ställe på vingården hade några vildsvin bökat i jorden. Samma problem här som i Sverige uppenbarligen. Men Friedrich hade skjutit dem och menade att de smakade förträffligt, ihop med hans Petit Verdot. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor och även det inom biodynamiken ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Olika arbetsmoment inom gården styrs av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. 
Friedrich producerar sex olika viner. Alla har fått en enskild bokstav som namn, så att om flaskorna ställs i rätt ordning bildar de namnet SCHATZ. Vinerna håller hög och jämn kvalitet, med en lite egen stil i smak och doft. Detta troligen beroende på både odlingsområdet och den ekologisk-biodynamiska processen. 

Vinerna finns att tillgå på Solkusten både på restauranger och i vissa affärer. Friedrich föredrar själv lite mer mogna viner, men de är svåra att sälja till den spanska publiken. Han har sitt eget referenslager, där han funnit att de vita vinerna är bäst runt tio år och de röda mellan 15 och 25 år.

Schatz tar gärna emot besökare för en rundvandring och provsmakning, mot en smärre avgift. Bokning och guidning för att hitta dit får man hjälp med via hemsidan: http://www.f-schatz.com

Mina egna tre favoriter av Schatz viner är:

Petit Verdot ”T” 2008
14% alkohol, lagrad 15 månader på fransk ek. Lite mörkare blåröd färg. Doft av jordgubbar, ekfat, läder och en gnutta eukalyptus. Fyllig smak med choklad, tobak och lite blåbär och medellång tanninrik eftersmak. Ett kraftigt vin som kanske är gårdens bästa. Pris cirka 25 euro.

Rosada ”Z” 2013
14% alkohol, Muskat-Trollinger lagrad fem månader på fransk ek. Ljusare blålila färg. Doft av vinbärsgelé och jordgubbar. Smak med frisk syra och avslutning med mjuka tanniner och lite julkryddor. Spännande knastertorr rosé. Pris cirka 17 euro.

Acinipo ”H” 2005
13% alkohol, 100% lemberger lagrad tolv månader på slovensk och fransk ek. Ljusröd färg. Doft av hallon, körsbär, vildblommor och rosmarin. Smak med hög frisk syra och elegant medellång eftersmak med mjuka tanniner. Ett lite lättare vin med egen spännande karaktär. Pris cirka 15 euro.
            [ingress] => I Andalusien i södra Spanien har man gjort viner sedan mycket länge. Det startade redan med feniciernas ankomst omkring 2.000 före Kristus och fortsatte att utvecklas med romarna som regerade från det andra århundradet före Kristus. I trakten kring Ronda, som ju ligger en bit inåt landet från Costa del Sol, har det inte gjorts så mycket vin sedan dess. Inte förrän familjen Schatz flyttade dit 1982.
            [headline] => Italienska pionjären i Ronda
            [page] => 0
            [modified] => 20210530092456
            [created] => 20210501133219
            [publishStart] => 20210531064700
            [publishStop] => 20211028133259
            [fullArticle] => Italienska pionjären i Ronda I Andalusien i södra Spanien har man gjort viner sedan mycket länge. Det startade redan med feniciernas ankomst omkring 2.000 före Kristus och fortsatte att utvecklas med romarna som regerade från det andra århundradet före Kristus. I trakten kring Ronda, som ju ligger en bit inåt landet från Costa del Sol, har det inte gjorts så mycket vin sedan dess. Inte förrän familjen Schatz flyttade dit 1982. Släkten Schatz har sin bakgrund i vintillverkningen i Trentino i Sydtyrolen, men har bott i södra Tyskland på senare tid. Sonen Friedrich har ända sedan ungdomsåren haft en vision om att hitta ett bättre vinodlingsklimat någon annanstans. I Finca Sanguijuela, på 700 meter över havet vid bergsluttningen med samma namn utanför Ronda, hittade han det perfekta klimatet. Det var inte heller fel att initialerna på gården råkade vara desamma som hans egna, vilka nu bildar varumärket FS. Vingården sluttar mot söder och omges av berg på alla håll. 

Det branta Sierra de las Nieves passerar man på cirka 1200 meters höjd på vägen från Marbella. Det isolerar från Medelhavets värme och gör att Atlantklimatet blir det dominerande. På vintern kan temperaturen gå ner till minus tio grader, medan somrarna varierar mellan behagliga 13 på nätterna och 30 grader celcius på dagarna. Några mil västerut ligger Grazalema, som är Spanien mest nederbördsrika område. De 500-600 liter regn per kvadratmeter som spiller över därifrån gör att konstbevattning inte kommer ifråga. 

Jordmånen är en blandning av lera, sand och kalksten. Detta gynnsamma klimat, som bland annat möjliggör odling av chardonnay och merlot parallellt har gjort att fler odlare slutit upp och det finns nu drygt 20 bodegor som tillhör Serranía de Ronda, som blivit ett delområde inom DO Sierras de Malaga. Friedrich egendom på tre hektar har 15.000 plantor utplacerade i ett mönster på 1x2 meter, som ger maximalt med sol och en produktion på 10.000 liter vin. 

Det fanns redan lite druvplantor när Friedrich flyttade, dit men det mesta har han planterat själv så de har nu en medelålder på 30 år. Sina släktrötter har han tagit med sig genom att odla Lemberger och Muskat-Trollinger. Lemberger ger ett elegant och lite mjukare vin som han är ensam om i Spanien. För det riktigt seriösa rosévin som tillverkas använder han Muskat-Trollinger. Övriga druvor som odlas är pinot noir, merlot, syrah, tempranillo, cabernet sauvignon, petit verdot och chardonnay. 

Friedrich visade också upp en mindre experimentodling bakom huset, med några rader ovanligare äldre spanska druvor såsom rome, tintilla de rota, melonera och blasco. Han har börjat prova på att göra vin på dessa sorter som annars vanligtvis används som kryddning eller till sötare viner. 

Skörden görs vanligen mellan mitten av augusti och mitten av september. Chardonnay först och petit verdot sist. Blomningen har på senare tid varit ovanligt tidig och druvorna mognar enligt Friedrich i princip alltid 100 dagar efter blomning. De olika druvornas varierade mognadstid är till stor hjälp för Friedrich, som i stort sett plockar allt manuellt själv. Han rensar och sorterar direkt under plockningen, så någon efterkontroll behövs inte. Hans filosofi är att ”alla år är bra år”. Resultatet beror mest på vinodlarens omvårdnad, menar han. 

Jäsningen startar helt naturligt med druvornas egen jäst. Det vita och rosévinet får jäsa i fyra veckor direkt i ekfat, för att sedan mogna vidare i sex månader. De röda fermenteras under ”pigeage”, det vill säga omrörning och nedtryckning av skalen i musten. Det görs i ståltankar under en vecka, för att sedan lagra på ekfat under ett år. Ekfaten köps från fem områden i Frankrike, men även amerikanska och slovenska fat används. Med hänsyn till både miljö och ekonomi används lite grövre stavar i faten än normalt, så Friedrich kan efter tre år sända tillbaka dem för renovering och sedan bruka dem i ytterligare tre år. 

Vingården ligger praktiskt nog bland vackra korkekskullar varifrån man kan köpa vinkorkar, så även den delen är närodlad. Friedrich´s miljötänk har också lett till att hela vintillverkningen görs ekologiskt-biodynamiskt. Runt om odlas kryddväxter som rosmarin, citronmeliss, santolina och myrtus communis, för att skrämma bort skadeinsekter. Mellan plantraderna odlas klöver och där går också gårdens höns och pickar och luckrar upp jorden. 

På ett annat ställe på vingården hade några vildsvin bökat i jorden. Samma problem här som i Sverige uppenbarligen. Men Friedrich hade skjutit dem och menade att de smakade förträffligt, ihop med hans Petit Verdot. 

Den biodynamiska delen hanteras genom att i jord och kompost använda ämnen som kamomill och brännässlor och även det inom biodynamiken ”traditionella” hornet från en ko som kalvat sex gånger. Olika arbetsmoment inom gården styrs av horoskopet, där det finns blomdagar, rotdagar, lövdagar, fruktdagar och så vidare. 
Friedrich producerar sex olika viner. Alla har fått en enskild bokstav som namn, så att om flaskorna ställs i rätt ordning bildar de namnet SCHATZ. Vinerna håller hög och jämn kvalitet, med en lite egen stil i smak och doft. Detta troligen beroende på både odlingsområdet och den ekologisk-biodynamiska processen. 

Vinerna finns att tillgå på Solkusten både på restauranger och i vissa affärer. Friedrich föredrar själv lite mer mogna viner, men de är svåra att sälja till den spanska publiken. Han har sitt eget referenslager, där han funnit att de vita vinerna är bäst runt tio år och de röda mellan 15 och 25 år.

Schatz tar gärna emot besökare för en rundvandring och provsmakning, mot en smärre avgift. Bokning och guidning för att hitta dit får man hjälp med via hemsidan: http://www.f-schatz.com

Mina egna tre favoriter av Schatz viner är:

Petit Verdot ”T” 2008
14% alkohol, lagrad 15 månader på fransk ek. Lite mörkare blåröd färg. Doft av jordgubbar, ekfat, läder och en gnutta eukalyptus. Fyllig smak med choklad, tobak och lite blåbär och medellång tanninrik eftersmak. Ett kraftigt vin som kanske är gårdens bästa. Pris cirka 25 euro.

Rosada ”Z” 2013
14% alkohol, Muskat-Trollinger lagrad fem månader på fransk ek. Ljusare blålila färg. Doft av vinbärsgelé och jordgubbar. Smak med frisk syra och avslutning med mjuka tanniner och lite julkryddor. Spännande knastertorr rosé. Pris cirka 17 euro.

Acinipo ”H” 2005
13% alkohol, 100% lemberger lagrad tolv månader på slovensk och fransk ek. Ljusröd färg. Doft av hallon, körsbär, vildblommor och rosmarin. Smak med hög frisk syra och elegant medellång eftersmak med mjuka tanniner. Ett lite lättare vin med egen spännande karaktär. Pris cirka 15 euro. Friedrich Schatz har hittat det idealiska vinodlingsklimatet 700 meter över havet, utanför Ronda. Foto: Björn Andersson 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 31276
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Sherrydistriktet definieras i huvudsak av den geografiska triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda. Sherryn uppkom ursprungligen under 1800-talet genom att producenterna började sprita upp vinerna till 15-20 procent, för att kunna klara transporten till andra länder såsom England, där vinet blivit populärt.

Sherry är nog den vintyp som kräver mest hantverksskicklighet av producenten. Solerasystemet som används för lagring av vinet är en arbetsam process, som kräver en hel del yrkesskicklighet. Druvor som används för sherrytillverkningen är Palomino, Pedro Ximenez (PX) och Moscatel. Den dominerande jordmånen är så kallad albariza, som är gulaktig och består av sand, lera och kalksten. En perfekt kombination som bibehåller både temperatur och fuktighet över tid. 

En annan faktor som är speciell är ju användningen av ett jästsvamplager (flor) som skyddar Palomino-vinet från kontakt med syre under delar av lagringsprocessen i tunnorna, för att skapa de olika typerna av sherry. Att hålla jästfloret vid liv under alla solera-tappningar kräver både skicklighet och bra klimatförhållanden i lagringslokalen. För att tömma och fylla på faten använder man sig av specialtillverkade rör. De får penetrera jästfloret och sticks ner i faten ungefär till mitten. De har hål runtom änden så att man försiktigt kan ”spreja” ut vinet i tunnan vid påfyllning. Allt för att inte förstöra jästfloret. 

Då klimatet i området varierar från 12-15 grader på vintern till uppåt 45 grader på sommaren, krävs att lagerlokalerna är både luftiga och har rätt luftfuktighet. Högt i tak, fönster för luftcirkulation och möjlighet att tillföra fukt är bra förutsättningar. Flera av producenterna låter golvet utgöras av sandjord, albero. Det är en variant av den vanliga jordmånen albariza. Bodega Lustau har till och med låtit installera automatbevattning i golvet på sina lager.

Tyvärr röner inte sherryvinerna den uppskattning som dom är värda. Allmänheten uppfattar dom ofta som söta viner som ”äldre engelska damer” dricker. Inte ens här i Spanien är sherry någon storsäljare. Sherry är dock till största delen ett torrt vin, som passar mycket bra till olika typer av mat.

Fino, som är den torraste varianten av sherry är den som är populärast, kanske främst genom González-Byass Tio Pepe. Själv föredrar jag dock Manzanilla, den variant som produceras i Sanlúcar de Barrameda. Den har ofta mer karaktär och en gnutta sälta från närheten till havet. Men det får vi återkomma till en annan gång.

Palo Cortado är också en favorit. Det är en halvtorr sherrytyp som ligger mitt emellan Amontillado och Oloroso. Hur den kommer till har varit lite dolt i mystik och man har sagt att den kommer fram via ”slumpfaktorer”. Hos Bodega Lustau fick jag dock reda på ”hemligheten”. De erkänner att man helt enkelt felbedömt vinmusten från början. Man har trott att man kunnat få ett bra jästflor men att det sen inte blir tillräckligt bra. Man spritar då upp vinet och låter det lagras utan flor så att det oxideras. Om man sen lagrar det under en längre tid kan man få ett fantastiskt vin med mer karaktär än en vanlig Amontillado. Detta leder också till att Palo Cortado oftast hamnar i en liten högre prisklass. Ett bra exempel på hur ett ”misstag” kan vändas till succé! 

Vad ska man äta till sherry då? Fino och Manzanilla passar perfekt som en aperitif. Själv tar jag ofta en Manzanilla som start på ett restaurangbesök. Men de funkar till det mesta i fisk och skaldjursväg och till tapas som jamón serrano, friterad bläckfisk, rökt lax eller ansjovis i vinäger. En Fino är dessutom det vin som enligt mig fungerar någorlunda ihop med sill.

Amontillado, Palo Cortado och torr Oloroso passar också till tapas och kallskuret. Gåslever är en annan spännande kombination. Själv tycker jag att de lite sötare varianterna är goda till vissa dessert-ostar eller om man till julen äter nötter. Många anser också att de fungerar bra till lite kryddigare asiatiska rätter.

Söt Oloroso, PX och Moscatel är bra till efterrätter och bakverk, gärna lite sötare sådana. Blåmögelost, gärna på pepparkaka, är också en bra kombination. Själv fick jag ett smaskigt tips från produktionschefen på Valdespino, så numera älskar jag att ringla lite av deras PX över vaniljglass. 

Jerez de la Frontera är den största av de tre städerna och här ligger också de flesta och mer kända bodegorna, bland andra Gonzalez-Byass med sin Tio Pepe. De kanske allra bästa vinerna i Jerez produceras av Bodega Emilio Lustau. Produktionen startade 1896 och numera håller dom hus rätt centralt i Jerez, drygt 500 meter från stortorget. Man kan här boka in sig för en guidad tur av den mycket trevliga och kunniga Carmen.

Lustau har speciellt gjort sig kända för sina Almacenista-viner. Almacenista betyder ”lagerhållare”. Det är rätt vanligt att köpa upp druvor från olika lokala odlare, som också gör egen sherry i mindre skala. Lustau har valt att lyfta fram sex stycken leverantörer genom att stötta, kvalitetskontrollera och marknadsföra dem under sitt eget varumärke. Mycket hög kvalitet på dessa viner, som görs i begränsad upplaga.

Jerez del la Frontera är en trevlig stad med många tapas-barer ”Tabanco”, där det ofta även är flamenco-uppträdanden och är väl värda ett besök. Jerez är tillsammans med Sevilla centralorter för just flamenco. Själv har spelat gitarr i över 50 år, men har insett att just flamenco blir jag nog aldrig bra på. Man måste nog ha det i blodet. Men allting blir bättre med lite sherry!

Mina favoriter från Lustau

Los Arcos
Denna Amontillado är lagrad fyra år som en Fino och därefter fyra år uppspritad. Har en alkoholhalt på 18,5% och restsocker 6 gr/l. Elegant med toner av hasselnöt och choklad. Kostar på Systembolaget i Sverige 265 kronor (10-25% lägre i Spanien).

Palo Cortado Península
Innehåller toner av fikon, russin, mörk choklad och valnötter och är relativt torrt för sin stil. Mindre än 3 gr/l restsocker. Kostar på Systembolaget i Sverige 259 kronor (10-25% lägre i Spanien). 

Emperatriz Eugenia
En Oloroso som lagrats i 15 år på amerikanska ekfat. Mycket smakrik och nötig, med plommon och mörk choklad i tonen. En alkoholhalt på 20% och 6 gr/l restsocker. Den tillhör således den mer torrare varianten av Oloroso. Kostar här drygt 25 euro och är svår att få tag på utanför Spanien.
            [ingress] => Efter att under drygt 20 år ha tillbringat en stor del av min tid på Solkusten så förundras jag fortfarande över allt som finns här. Om man som jag är intresserad av vin, sol/värme, golf och gitarrspel så finns det nog ingen bättre plats på jorden än just Andalusien. Visst finns det andra ställen i Spanien där man gör bättre viner, men sherryn härnerifrån är nog en av världens mest underskattade viner. Liksom min namne och företrädare i denna sektion Björn af Geijerstam, är jag mycket förtjust i denna dryck och jag har fördjupat mig lite i denna del av vinvärlden. Vi börjar här med sherryns ”huvudort”, Jerez de la Frontera.
            [headline] => Där misstag omvandlas till succé
            [page] => 0
            [modified] => 20210228112621
            [created] => 20210127105358
            [publishStart] => 20210301064200
            [publishStop] => 20210726115359
            [fullArticle] => Där misstag omvandlas till succé Efter att under drygt 20 år ha tillbringat en stor del av min tid på Solkusten så förundras jag fortfarande över allt som finns här. Om man som jag är intresserad av vin, sol/värme, golf och gitarrspel så finns det nog ingen bättre plats på jorden än just Andalusien. Visst finns det andra ställen i Spanien där man gör bättre viner, men sherryn härnerifrån är nog en av världens mest underskattade viner. Liksom min namne och företrädare i denna sektion Björn af Geijerstam, är jag mycket förtjust i denna dryck och jag har fördjupat mig lite i denna del av vinvärlden. Vi börjar här med sherryns ”huvudort”, Jerez de la Frontera. Sherrydistriktet definieras i huvudsak av den geografiska triangeln mellan städerna Jerez de la Frontera, Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda. Sherryn uppkom ursprungligen under 1800-talet genom att producenterna började sprita upp vinerna till 15-20 procent, för att kunna klara transporten till andra länder såsom England, där vinet blivit populärt.

Sherry är nog den vintyp som kräver mest hantverksskicklighet av producenten. Solerasystemet som används för lagring av vinet är en arbetsam process, som kräver en hel del yrkesskicklighet. Druvor som används för sherrytillverkningen är Palomino, Pedro Ximenez (PX) och Moscatel. Den dominerande jordmånen är så kallad albariza, som är gulaktig och består av sand, lera och kalksten. En perfekt kombination som bibehåller både temperatur och fuktighet över tid. 

En annan faktor som är speciell är ju användningen av ett jästsvamplager (flor) som skyddar Palomino-vinet från kontakt med syre under delar av lagringsprocessen i tunnorna, för att skapa de olika typerna av sherry. Att hålla jästfloret vid liv under alla solera-tappningar kräver både skicklighet och bra klimatförhållanden i lagringslokalen. För att tömma och fylla på faten använder man sig av specialtillverkade rör. De får penetrera jästfloret och sticks ner i faten ungefär till mitten. De har hål runtom änden så att man försiktigt kan ”spreja” ut vinet i tunnan vid påfyllning. Allt för att inte förstöra jästfloret. 

Då klimatet i området varierar från 12-15 grader på vintern till uppåt 45 grader på sommaren, krävs att lagerlokalerna är både luftiga och har rätt luftfuktighet. Högt i tak, fönster för luftcirkulation och möjlighet att tillföra fukt är bra förutsättningar. Flera av producenterna låter golvet utgöras av sandjord, albero. Det är en variant av den vanliga jordmånen albariza. Bodega Lustau har till och med låtit installera automatbevattning i golvet på sina lager.

Tyvärr röner inte sherryvinerna den uppskattning som dom är värda. Allmänheten uppfattar dom ofta som söta viner som ”äldre engelska damer” dricker. Inte ens här i Spanien är sherry någon storsäljare. Sherry är dock till största delen ett torrt vin, som passar mycket bra till olika typer av mat.

Fino, som är den torraste varianten av sherry är den som är populärast, kanske främst genom González-Byass Tio Pepe. Själv föredrar jag dock Manzanilla, den variant som produceras i Sanlúcar de Barrameda. Den har ofta mer karaktär och en gnutta sälta från närheten till havet. Men det får vi återkomma till en annan gång.

Palo Cortado är också en favorit. Det är en halvtorr sherrytyp som ligger mitt emellan Amontillado och Oloroso. Hur den kommer till har varit lite dolt i mystik och man har sagt att den kommer fram via ”slumpfaktorer”. Hos Bodega Lustau fick jag dock reda på ”hemligheten”. De erkänner att man helt enkelt felbedömt vinmusten från början. Man har trott att man kunnat få ett bra jästflor men att det sen inte blir tillräckligt bra. Man spritar då upp vinet och låter det lagras utan flor så att det oxideras. Om man sen lagrar det under en längre tid kan man få ett fantastiskt vin med mer karaktär än en vanlig Amontillado. Detta leder också till att Palo Cortado oftast hamnar i en liten högre prisklass. Ett bra exempel på hur ett ”misstag” kan vändas till succé! 

Vad ska man äta till sherry då? Fino och Manzanilla passar perfekt som en aperitif. Själv tar jag ofta en Manzanilla som start på ett restaurangbesök. Men de funkar till det mesta i fisk och skaldjursväg och till tapas som jamón serrano, friterad bläckfisk, rökt lax eller ansjovis i vinäger. En Fino är dessutom det vin som enligt mig fungerar någorlunda ihop med sill.

Amontillado, Palo Cortado och torr Oloroso passar också till tapas och kallskuret. Gåslever är en annan spännande kombination. Själv tycker jag att de lite sötare varianterna är goda till vissa dessert-ostar eller om man till julen äter nötter. Många anser också att de fungerar bra till lite kryddigare asiatiska rätter.

Söt Oloroso, PX och Moscatel är bra till efterrätter och bakverk, gärna lite sötare sådana. Blåmögelost, gärna på pepparkaka, är också en bra kombination. Själv fick jag ett smaskigt tips från produktionschefen på Valdespino, så numera älskar jag att ringla lite av deras PX över vaniljglass. 

Jerez de la Frontera är den största av de tre städerna och här ligger också de flesta och mer kända bodegorna, bland andra Gonzalez-Byass med sin Tio Pepe. De kanske allra bästa vinerna i Jerez produceras av Bodega Emilio Lustau. Produktionen startade 1896 och numera håller dom hus rätt centralt i Jerez, drygt 500 meter från stortorget. Man kan här boka in sig för en guidad tur av den mycket trevliga och kunniga Carmen.

Lustau har speciellt gjort sig kända för sina Almacenista-viner. Almacenista betyder ”lagerhållare”. Det är rätt vanligt att köpa upp druvor från olika lokala odlare, som också gör egen sherry i mindre skala. Lustau har valt att lyfta fram sex stycken leverantörer genom att stötta, kvalitetskontrollera och marknadsföra dem under sitt eget varumärke. Mycket hög kvalitet på dessa viner, som görs i begränsad upplaga.

Jerez del la Frontera är en trevlig stad med många tapas-barer ”Tabanco”, där det ofta även är flamenco-uppträdanden och är väl värda ett besök. Jerez är tillsammans med Sevilla centralorter för just flamenco. Själv har spelat gitarr i över 50 år, men har insett att just flamenco blir jag nog aldrig bra på. Man måste nog ha det i blodet. Men allting blir bättre med lite sherry!

Mina favoriter från Lustau

Los Arcos
Denna Amontillado är lagrad fyra år som en Fino och därefter fyra år uppspritad. Har en alkoholhalt på 18,5% och restsocker 6 gr/l. Elegant med toner av hasselnöt och choklad. Kostar på Systembolaget i Sverige 265 kronor (10-25% lägre i Spanien).

Palo Cortado Península
Innehåller toner av fikon, russin, mörk choklad och valnötter och är relativt torrt för sin stil. Mindre än 3 gr/l restsocker. Kostar på Systembolaget i Sverige 259 kronor (10-25% lägre i Spanien). 

Emperatriz Eugenia
En Oloroso som lagrats i 15 år på amerikanska ekfat. Mycket smakrik och nötig, med plommon och mörk choklad i tonen. En alkoholhalt på 20% och 6 gr/l restsocker. Den tillhör således den mer torrare varianten av Oloroso. Kostar här drygt 25 euro och är svår att få tag på utanför Spanien. Solerasystemet som används för lagring av sherry är en arbetsam process som kräver en hel del yrkesskicklighet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 30463
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Den första utspelar sig i mitten av 80-talet och jag tror att det var min födelsedag. Min fru Janet och jag firade den på restaurangen i Marbella Club. Vad vi åt har jag helt glömt bort, men vad vi drack kommer jag ihåg desto bättre. Ett av mina favoritviner vid den tiden och fortfarande är Viña Ardanza, från bodegan La Rioja Alta. Jag beställde den av hovmästaren, som dock påpekade: ”Vi har just nu ett erbjudande på ett väldigt speciellt vin, Gran Reserva 904. Det är från samma bodega som Ardanza, men medan den bara är en Reserva så är 904 en Gran Reserva från 1970. Vi erbjuder flaskan för 1.000 pesetas och jag kan verkligen rekommendera den”. Tusen pesetas var hundra mer än en Ardanza, men jag är alltid glad i att prova något nytt så jag sa att det lät bra.

När flaskan kom in var den iklädd en ”maja”. ”Maja” är den dräkt i ståltråd som alla förstklassiga viner hade på den tiden. Det skulle vara en försäkring på att flaskan inte öppnats tidigare och heller inte att någon skum figur bytt ut innehållet. Med ståltråden borta var det dags att dra ur korken. Även den var speciell. Den extra långa korken var för att man skulle kunna spara vinet länge. Jag luktade på korken som luktade just kork, alltså ingen lukt av mögel eller våt hund. De är två kännetecken på att vinet skulle kunna vara skadat. Nu hällde han upp vinet i mitt glas för att sniffa och prova. Färgen var körsbärsröd och doften slog emot mig: bouquen var fylld av vanilj, mörk choklad, röda frukter och lite längre bort cederträ. Den första sippen värmde och visade ett mycket balanserat och fräscht vin, trots sina 16 år i flaskan.  När jag svalde stannade smaken kvar i munnen med toner av tobak, körsbärslikör och karamell. Och i mitt huvud kunde jag höra klockor och änglasång!

Min fru var lika långt borta och när vi vaknade till föll vi varandra i munnen. Det här var ingen vanlig Rioja. Det var en nästan religiös upplevelse och jag ville tala om det för världen. I det momentet kom Hans Liljedahl och hans fru Vera in i matsalen. Jag hade gjort många middagar i deras hem och vi hälsade på varandra. Hans och jag brukar ofta prata vin tillsamman och nu kom ett perfekt tillfälle. Jag bad hovmästaren att bjuda dem på en flaska 904 på min bekostnad. När de provade vinet så var det en repris på min och Janets reaktion. Efteråt signalerade Hans med två tummar upp. Senare när jag serverade middagar hos dem var det 904 som var i glasen.

Det var ungefär samtidigt som jag hade upptäckt Robert Parker och hans bok Parker's Wine Buyer's Guide. Jag tyckte hans uppfattning av spanska röda viner var väldigt nära min egen smak. I den bok som jag hade menade Parker däremot att Spaniens vita vin inte var något att skriva om. Kanske med ett undantag, en albariño Martin Codax från Galicien. Jag hade en kompis från Galicien, Placido Castro, som alla kallade Pacho och jag frågade honom om han kände till Martin Codax. Visst, sa han, den kommer från Cambados, som är min födelsestad. Han erbjöd sig att ta med mig och besöka Galicien, men han hade inte hade råd att köpa flygbiljett. Jag lovade att ta hand om biljetten och vi bestämde att åka över en långhelg i augusti.

Genom en representant hade jag lyckats få till ett möte för oss på bodegan Martin Codax och en privat rundvisning. Pacho hade också varit flitig och kontaktat sin skolkamrat Guillermo, som var stor på bodegan Granbazán.

På lördagen gick vi till Martin Codax och blev mötta av en ung dam som skulle visa oss runt. Hennes namn var också Castro och det visade sig att det var en inte allt för nära släkting till Pacho. Efter en tur runt på bodegan blev det en riktigt lång provsmakning. Alla viner hade en arom av aprikos och var ett breda, torra, lätta och utsökta viner. Jag var mäkta imponerad, medan Pacho var mer reserverad. Han tyckte att det är ju så här som en albariño skall smaka.

På söndagen träffade vi Guillermo och åkte med honom till Granbazán. Jo, mycket riktigt, Guillermo var något stort på bodegan, han var bossen själv. Han hade tagit söndagen till att visa oss runt i bodegan. Vinerna var utsökta och jag höll med Pacho att här var klassen minst ett snäpp bättre. Jag frågade Guillermo om alla albariño var lika bra. Kanske inte riktigt alla, men i toppen är det stenhårt mellan vinerna. Det var synd att ni inte var här förra söndagen. Då avgjordes årets albariño. Det är en tävling som bland annat Pachos far startade. Den går varje år och slutar på den första söndagen i augusti. Jag stirrade på Pacho som ryckte på axlarna och sa: Du frågade inte. Men jag kunde inte bli sur. Jag hade hittat mer än ett vin, jag hade hittat ett vindistrikt.

Det tredje vinet började med att en vinsäljare kom in på min shop/restaurang i San Pedro i mitten av 1988. Han frågade mig om jag kände till Parker. Jo, det gjorde jag. Hade jag sett att han hade gett högsta betyg för ett spanskt vin till Pesquera 1982 från Ribera del Duero, 97 poäng av 100 möjliga. Han höll upp en fotostatkopia av en flaska med en otroligt ful etikett. Det visste jag inte och nu hade säljaren fått mig intresserad. Han sa att Ribera är ett nytt område halvvägs mellan Madrid och Rioja och det bästa vinet var Pesquera. Jag frågade vad han skulle ha för en Pesquera -82 och han sa att den var slutsåld sedan länge. Jag kunde få köpa årgång 1984 av honom. Jag undrar hur många poäng den hade fått, men det visste han inte. Kom igen när du vet, sa jag och slutade samtalet.

Vid den tiden låg en supermercado i Benabola just vid underfarten till Puerto Banús. Någon dag efter besöket av vinsäljaren gick jag in i Benabola och där stod ett par mycket fula flaskor Pesquera. Det var två årgångar av den, 1981 och 82. Jag köpte en av varje för 320 respektive 350 pesetas, motsvarande lite drygt 2 euro styck. Jag tog hem dem och la i vinstället.

Någon dag därefter hade Janet och jag vår granne Jeanie Franklin över på middag. Vi satt på balkongen och det var en ljuvlig sommarnatt. Min fru gick och lade sig medan Jeanie och jag satt uppe och snackade. Vinet tog slut och jag hämtade en ny flaska, det var Pesquera 1982. Jag hällde upp vinet och kontrollerade färgen. Den var närmast svart, med en lätt violett ton. Doften var fylld av mängder av mörka frukter. Vi skålade och drack. Pang sa det för mig. Återigen stod klockorna stilla och munnen var fylld av ljuvliga smaker. Jeanie satte sig käpprätt upp i stolen och sa: What was that! Jag sa att jag inte visste mycket om vinet, men att en säljare hade varit inne och jag berättade historien. Nästa dag var jag inne hos Benabola och köpte allt de hade kvar.

Fotnot: Även om Björn af Geijerstam nu lägger vinkolumnen på hyllan kommer han fortsatt att bjuda på ett vintips varje vecka, till prenumeranter på SK Premium.

Tre viner för dessa dagar

Verdes Castros Godello 2019
DO Valdeorras
Druva: Godello
I livsmedelssektionen i El Corte Inglés hittade jag Verdes Castros Godello. Det är ett typiskt vin från DO Valdeorras, ett av de andra galiciska vinområdena.  Ungt, fräsch men ändå komplext. Passar att njuta av bara som det är eller att drickas till fisk och skaldjur. En grön Castro att minnas min kompis Pacho med. Mindre än sju euro.

Peique Ramon Valle 2018
DO Bierzo
Druva: Mencia
När Dekanter ger 97 poäng till ett vin från Bierzo och som är billigt så sticker mitt huvud upp. Nu tycker jag att efter att ha smakat att det är lite väl många poäng. Men trots det är vinet jättebra och druvorna kommer från stockar som är upp till 80 år gamla. De planterades av Ramon Valle, som är Jorge Piques morfar. Jag köpte Peique Ramon Valle från Vinissimus för runt åtta euro.

Laya 2019
DO Almansa
Druvor: Garnacha, Monastrell
Jag har köpt Laya i flera år nu och det är en av mina favoriter. Mycket framfusig frukt och med nyanserade toner från de franska ekfaten, där det har vilat i fyra månader. Det är otroligt vad de månaderna har gjort för vinet. Det känns som ett exklusivt vin. Jag har köpt Laya från Vinissimus och du skulle aldrig trott att det bara kostar runt fem euro!!!
            [ingress] => Detta är min sista vinspalt innan jag går i pension. Jag tänkte att den skall handla om tre vitt skilda viner, två röda och ett vitt, med var sin historia. Det är viner som har betytt mycket för mig och min kärlekshistoria till spanska viner.
            [headline] => Tre oförglömliga viner
            [page] => 0
            [modified] => 20201129153842
            [created] => 20201112183758
            [publishStart] => 20201130064500
            [publishStop] => 20210511193759
            [fullArticle] => Tre oförglömliga viner Detta är min sista vinspalt innan jag går i pension. Jag tänkte att den skall handla om tre vitt skilda viner, två röda och ett vitt, med var sin historia. Det är viner som har betytt mycket för mig och min kärlekshistoria till spanska viner. Den första utspelar sig i mitten av 80-talet och jag tror att det var min födelsedag. Min fru Janet och jag firade den på restaurangen i Marbella Club. Vad vi åt har jag helt glömt bort, men vad vi drack kommer jag ihåg desto bättre. Ett av mina favoritviner vid den tiden och fortfarande är Viña Ardanza, från bodegan La Rioja Alta. Jag beställde den av hovmästaren, som dock påpekade: ”Vi har just nu ett erbjudande på ett väldigt speciellt vin, Gran Reserva 904. Det är från samma bodega som Ardanza, men medan den bara är en Reserva så är 904 en Gran Reserva från 1970. Vi erbjuder flaskan för 1.000 pesetas och jag kan verkligen rekommendera den”. Tusen pesetas var hundra mer än en Ardanza, men jag är alltid glad i att prova något nytt så jag sa att det lät bra.

När flaskan kom in var den iklädd en ”maja”. ”Maja” är den dräkt i ståltråd som alla förstklassiga viner hade på den tiden. Det skulle vara en försäkring på att flaskan inte öppnats tidigare och heller inte att någon skum figur bytt ut innehållet. Med ståltråden borta var det dags att dra ur korken. Även den var speciell. Den extra långa korken var för att man skulle kunna spara vinet länge. Jag luktade på korken som luktade just kork, alltså ingen lukt av mögel eller våt hund. De är två kännetecken på att vinet skulle kunna vara skadat. Nu hällde han upp vinet i mitt glas för att sniffa och prova. Färgen var körsbärsröd och doften slog emot mig: bouquen var fylld av vanilj, mörk choklad, röda frukter och lite längre bort cederträ. Den första sippen värmde och visade ett mycket balanserat och fräscht vin, trots sina 16 år i flaskan.  När jag svalde stannade smaken kvar i munnen med toner av tobak, körsbärslikör och karamell. Och i mitt huvud kunde jag höra klockor och änglasång!

Min fru var lika långt borta och när vi vaknade till föll vi varandra i munnen. Det här var ingen vanlig Rioja. Det var en nästan religiös upplevelse och jag ville tala om det för världen. I det momentet kom Hans Liljedahl och hans fru Vera in i matsalen. Jag hade gjort många middagar i deras hem och vi hälsade på varandra. Hans och jag brukar ofta prata vin tillsamman och nu kom ett perfekt tillfälle. Jag bad hovmästaren att bjuda dem på en flaska 904 på min bekostnad. När de provade vinet så var det en repris på min och Janets reaktion. Efteråt signalerade Hans med två tummar upp. Senare när jag serverade middagar hos dem var det 904 som var i glasen.

Det var ungefär samtidigt som jag hade upptäckt Robert Parker och hans bok Parker's Wine Buyer's Guide. Jag tyckte hans uppfattning av spanska röda viner var väldigt nära min egen smak. I den bok som jag hade menade Parker däremot att Spaniens vita vin inte var något att skriva om. Kanske med ett undantag, en albariño Martin Codax från Galicien. Jag hade en kompis från Galicien, Placido Castro, som alla kallade Pacho och jag frågade honom om han kände till Martin Codax. Visst, sa han, den kommer från Cambados, som är min födelsestad. Han erbjöd sig att ta med mig och besöka Galicien, men han hade inte hade råd att köpa flygbiljett. Jag lovade att ta hand om biljetten och vi bestämde att åka över en långhelg i augusti.

Genom en representant hade jag lyckats få till ett möte för oss på bodegan Martin Codax och en privat rundvisning. Pacho hade också varit flitig och kontaktat sin skolkamrat Guillermo, som var stor på bodegan Granbazán.

På lördagen gick vi till Martin Codax och blev mötta av en ung dam som skulle visa oss runt. Hennes namn var också Castro och det visade sig att det var en inte allt för nära släkting till Pacho. Efter en tur runt på bodegan blev det en riktigt lång provsmakning. Alla viner hade en arom av aprikos och var ett breda, torra, lätta och utsökta viner. Jag var mäkta imponerad, medan Pacho var mer reserverad. Han tyckte att det är ju så här som en albariño skall smaka.

På söndagen träffade vi Guillermo och åkte med honom till Granbazán. Jo, mycket riktigt, Guillermo var något stort på bodegan, han var bossen själv. Han hade tagit söndagen till att visa oss runt i bodegan. Vinerna var utsökta och jag höll med Pacho att här var klassen minst ett snäpp bättre. Jag frågade Guillermo om alla albariño var lika bra. Kanske inte riktigt alla, men i toppen är det stenhårt mellan vinerna. Det var synd att ni inte var här förra söndagen. Då avgjordes årets albariño. Det är en tävling som bland annat Pachos far startade. Den går varje år och slutar på den första söndagen i augusti. Jag stirrade på Pacho som ryckte på axlarna och sa: Du frågade inte. Men jag kunde inte bli sur. Jag hade hittat mer än ett vin, jag hade hittat ett vindistrikt.

Det tredje vinet började med att en vinsäljare kom in på min shop/restaurang i San Pedro i mitten av 1988. Han frågade mig om jag kände till Parker. Jo, det gjorde jag. Hade jag sett att han hade gett högsta betyg för ett spanskt vin till Pesquera 1982 från Ribera del Duero, 97 poäng av 100 möjliga. Han höll upp en fotostatkopia av en flaska med en otroligt ful etikett. Det visste jag inte och nu hade säljaren fått mig intresserad. Han sa att Ribera är ett nytt område halvvägs mellan Madrid och Rioja och det bästa vinet var Pesquera. Jag frågade vad han skulle ha för en Pesquera -82 och han sa att den var slutsåld sedan länge. Jag kunde få köpa årgång 1984 av honom. Jag undrar hur många poäng den hade fått, men det visste han inte. Kom igen när du vet, sa jag och slutade samtalet.

Vid den tiden låg en supermercado i Benabola just vid underfarten till Puerto Banús. Någon dag efter besöket av vinsäljaren gick jag in i Benabola och där stod ett par mycket fula flaskor Pesquera. Det var två årgångar av den, 1981 och 82. Jag köpte en av varje för 320 respektive 350 pesetas, motsvarande lite drygt 2 euro styck. Jag tog hem dem och la i vinstället.

Någon dag därefter hade Janet och jag vår granne Jeanie Franklin över på middag. Vi satt på balkongen och det var en ljuvlig sommarnatt. Min fru gick och lade sig medan Jeanie och jag satt uppe och snackade. Vinet tog slut och jag hämtade en ny flaska, det var Pesquera 1982. Jag hällde upp vinet och kontrollerade färgen. Den var närmast svart, med en lätt violett ton. Doften var fylld av mängder av mörka frukter. Vi skålade och drack. Pang sa det för mig. Återigen stod klockorna stilla och munnen var fylld av ljuvliga smaker. Jeanie satte sig käpprätt upp i stolen och sa: What was that! Jag sa att jag inte visste mycket om vinet, men att en säljare hade varit inne och jag berättade historien. Nästa dag var jag inne hos Benabola och köpte allt de hade kvar.

Fotnot: Även om Björn af Geijerstam nu lägger vinkolumnen på hyllan kommer han fortsatt att bjuda på ett vintips varje vecka, till prenumeranter på SK Premium.

Tre viner för dessa dagar

Verdes Castros Godello 2019
DO Valdeorras
Druva: Godello
I livsmedelssektionen i El Corte Inglés hittade jag Verdes Castros Godello. Det är ett typiskt vin från DO Valdeorras, ett av de andra galiciska vinområdena.  Ungt, fräsch men ändå komplext. Passar att njuta av bara som det är eller att drickas till fisk och skaldjur. En grön Castro att minnas min kompis Pacho med. Mindre än sju euro.

Peique Ramon Valle 2018
DO Bierzo
Druva: Mencia
När Dekanter ger 97 poäng till ett vin från Bierzo och som är billigt så sticker mitt huvud upp. Nu tycker jag att efter att ha smakat att det är lite väl många poäng. Men trots det är vinet jättebra och druvorna kommer från stockar som är upp till 80 år gamla. De planterades av Ramon Valle, som är Jorge Piques morfar. Jag köpte Peique Ramon Valle från Vinissimus för runt åtta euro.

Laya 2019
DO Almansa
Druvor: Garnacha, Monastrell
Jag har köpt Laya i flera år nu och det är en av mina favoriter. Mycket framfusig frukt och med nyanserade toner från de franska ekfaten, där det har vilat i fyra månader. Det är otroligt vad de månaderna har gjort för vinet. Det känns som ett exklusivt vin. Jag har köpt Laya från Vinissimus och du skulle aldrig trott att det bara kostar runt fem euro!!! Efter nära 30 år som Sydkustens vinskribent går Björn af Geijerstam (mitten) nu i pension. På bilden med Rickard Enkvist och Manuel Cozar Cabañas, från Bodegas Cezar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 29509
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det gällde då att hitta vinsäljare med bra och intressanta vardagsviner, men som inte tog en förmögenhet för att leverera hem till dörren. Jag hittade tre som jag tyckte levde upp till den definitionen: Vinissimus (V), El Corte Inglés (CI), och Vinoselección (VS). Den som var vänligast i sällskapet var Vinoselección, som skickade hem vinet utan extra kostnad om du köpte för minst 40 euro. Det är en nyhet som Vinoselección infört, sedan inlåsningen startade. 

För att få varorna hemsända från El Corte Inglés måste man handla för minst 100 euro, om man har deras köpkort, annars måste köpet uppgå till minst 120 euro. Men då måste man inte hålla sig till enbart vin, utan kan välja varor från hela deras livsmedelsbutik. Vinissimus däremot förväntar sig att man spenderar minst 200 euro för att få det fraktfritt, men har ganska ofta erbjudande där minimikravet går ned till hälften.

Jag ville ha nya och udda viner, så jag slopade Rioja, Ribera del Duero och Priorat från listan. Jag gick klockvis från tolvslaget och strax efter Rioja hittade jag Ribera del Queiles. Det har ingen ursprungsbeteckning Denominación de Origen, (DO), utan är ett så kallat Vino de la Tierra, VT. Här hittade jag Gulbenzu, som tidigare var klassad som ett vin från Navarra. Deras finca La Lombana gör fem olika viner och den som föll mig på läppen heter Azul. Druvorna är en bladning av Merlot, Cabernet Sauvignon och Tempranillo. Bra doft och i munnen känner man kroppen, smaken stannar kvar länge. Pris runt åtta euro (CI).

Här har också Raúl Acha satt igång en ny bodega, som han kallar Proyecto Garnachas de España. Raúl Acha är mannen bakom Hacienda López de Haro, i Rioja samt Matsu, i Toro. Matsu är vinet med tre olika män på etiketterna, som motsvarar vinets åldring. Här i RdQ har han hittat odlingar med plantor av Garnacha-druvor som är mer än femtio år gamla. Vinet har lagrats i 14 månader i ekfat, som givit det en rondör. Doften är intensiv och vinet är mycket lättdrucket. Kostar runt sju euro (CI).

Fortsätter vi att följa klockvisaren når vi Tarragona sådär vid ettiden och DO Montsant. Montsant ligger som en hästsko runt det betydligt mer kända DO Priorat. Men här har kändisskapet smittat av sig och det är få viner från Montsant, som man kan hitta till vardagspris. Jag lyckades dock finna Acústic 2017 för tio euro, när Vinissimus hade extra erbjudande. Det här vinet vinner på att dekanteras och väckas upp. Smakerna kommer då fram ordentligt och den långa eftersmaken finns kvar länge, länge.

Från Valencia söderut tar man av från kustvägen och styr mot Albacete. Efter en dryg timmes körning har man nått fram till DO Almansa och bodegan Atalaya. Här hittar man ett riktigt fyndvin, Laya 2019. Det är alltså ett väldigt ungt vin som endast fått fatlagras i fyra månader, vilket dock inte märks. Ett kraftigt vin med fullmogna smaker och till ett pris av drygt fem euro (V)!

En knapp timmes körning från Almansa tar dig till ett annat DO, Jumilla. Här är det Monastrell som är den gällande druvan, även om Syrah och Garnach kan göra inhopp. Elisa Martínez är kvinnan bakom Evol 2018, som kostar runt tio euro (CI). Vinet är fylligt och packat med mörka frukter och har ett smackande slut. Tänk på att servera detta röda vin betydligt svalare än normalt, gärna 10-14 grader.  

Enemigo Mio har inget DO, men klarar sig bra som Vino de la Tierra i Murcia. Precis som Laya så är Enemigo Mio ett väldigt ungt vin och skördades förra hösten. När jag fick hem det var min första tanke att vinet var något av ett barnarov. Detta med hänvisning till att det ej fått tid att växa till sig och mogna. Men när jag smakade på vinet blev jag väldigt glad. Ungt och fräscht, med massor av mörka röda frukter och medelhavskänsla. Inte en stor, stygg vildsvinsgalt, som han på etiketten på flaskan. Mer som en spänstig spädgris med rejäl knorr på svansen. Runt tio euro (CI).

Från Murcia tog jag ett stort kliv till nästan klockan elva och landade i DO Toro. Det var ett erbjudande från Vinoselección som fick mig att stanna upp här. Sex flaskor av Gran Colegiata Reserva 2015, som normalt skulle kosta 90 euro kunde jag få hemkört och klart för blott 50. Mindre än 8,50 euro per flaska alltså, ett bud som jag gärna hoppade på. Jag har alltid gillat Colegiata, ända sedan jag provade det första gången på åttiotalet. Med fem år på nacken rinner vinet ned utan några svårigheter (VS).

Ett stopp till innan klockan blir tolv och det gjorde jag i Bierzo. Det ligger i Castilla y León, högt uppe i bergen och på vägen till Santiago de Compostela,. Här var det munkar som började odla vin, men det var Álvaro Palacios och Raúl Pérez som gjorde det känt. När den amerikanske vinskribenten James Suckling skrev om ett vin, Losada, gav han det 95 poäng av 100 möjliga, så det ville jag prova. Speciellt som det endast kostade runt tio euro (V). Det var gott, till och med mycket gott. Lättdrucket och slinkigt, står det i mina anteckningar. Kanske inte 95 poäng, men definitivt i 90-skalan och det kan jag nog också säga om samtliga viner i denna artikeln.

Tre viner som klarar hösten

Guímaro 2019
DO Ribeira Sacra
Druva: Godello

Ribeira Sacra är det femte DO-området i Galicien och det minst kända. Högt uppe bland bergen och med druvstockar som får klänga till marken. Ett äventyr att odla och ännu större utmaning att plocka! Det var första gången jag provade Guímaro Godello och jag blev djupt imponerad. Doften av ljusa blommor och örter. Smaken som fyller munnen av frukt och en rondör med en viss syra. Runt tolv euro i butik eller Vinissimus.

Preludio 2016
DO Ribera del Duero
Druva: Tempranillo

Preludio är ett nytt vin från Javier Zaccagnini. Han var en av delägarna av den berömda bodegan Aaltos. Bodegan Sei Solo är Javiers egen hyllning till J. S. Bach och hans sex verk för violin. Preludio är ett mörkt vin, nästan svart till färgen. Doften är också intensiv och packad med frukter och mineraler. I munnen ger fruktsmaken efter för de mogna tanninerna och en oväntad finess. Det kostade mig 23 euro hos Vinoselección.  

Ànima Negra Àn/2 2017
VT Mallorca
Druvor: Callet, Mantonegro-Fogoneu, Syrah

Det var länge sedan som jag hade provat på Án/2, så när min kompis Leif Högberg skickade mig ett par blev jag väldigt glad. Àn och hans lillebror Àn/2 är två viner från Mallorca, som man kan hitta utanför ön. Båda är riktigt bra viner och storebror är snäppet bättre men inte dubbelt så bra – lillebror kostar runt 15 euro och storebror 35. Då köper jag två Àn/2 och har lite pengar kvar istället till kallskuret från Mallorca.
            [ingress] => När karantänen kom i mars gjorde jag som nog alla vinälskare, kollade vinskåpet. Där fanns betryggande med vin, tyckte jag. Men jag anade inte hur länge karantänen skulle vara och snart såg jag att det förekom en snedbelastning. Där fanns fler ”finviner” än ”vardagsviner”. Jag har visserligen inget emot ett mycket gott vin på en vardag, men det strider mot mitt inre att ta en Pingus till den blommiga falukorven.
            [headline] => Udda vardagsviner för corona-dagar
            [page] => 0
            [modified] => 20200905104526
            [created] => 20200813121034
            [publishStart] => 20200907064600
            [publishStop] => 20210209111059
            [fullArticle] => Udda vardagsviner för corona-dagar När karantänen kom i mars gjorde jag som nog alla vinälskare, kollade vinskåpet. Där fanns betryggande med vin, tyckte jag. Men jag anade inte hur länge karantänen skulle vara och snart såg jag att det förekom en snedbelastning. Där fanns fler ”finviner” än ”vardagsviner”. Jag har visserligen inget emot ett mycket gott vin på en vardag, men det strider mot mitt inre att ta en Pingus till den blommiga falukorven. Det gällde då att hitta vinsäljare med bra och intressanta vardagsviner, men som inte tog en förmögenhet för att leverera hem till dörren. Jag hittade tre som jag tyckte levde upp till den definitionen: Vinissimus (V), El Corte Inglés (CI), och Vinoselección (VS). Den som var vänligast i sällskapet var Vinoselección, som skickade hem vinet utan extra kostnad om du köpte för minst 40 euro. Det är en nyhet som Vinoselección infört, sedan inlåsningen startade. 

För att få varorna hemsända från El Corte Inglés måste man handla för minst 100 euro, om man har deras köpkort, annars måste köpet uppgå till minst 120 euro. Men då måste man inte hålla sig till enbart vin, utan kan välja varor från hela deras livsmedelsbutik. Vinissimus däremot förväntar sig att man spenderar minst 200 euro för att få det fraktfritt, men har ganska ofta erbjudande där minimikravet går ned till hälften.

Jag ville ha nya och udda viner, så jag slopade Rioja, Ribera del Duero och Priorat från listan. Jag gick klockvis från tolvslaget och strax efter Rioja hittade jag Ribera del Queiles. Det har ingen ursprungsbeteckning Denominación de Origen, (DO), utan är ett så kallat Vino de la Tierra, VT. Här hittade jag Gulbenzu, som tidigare var klassad som ett vin från Navarra. Deras finca La Lombana gör fem olika viner och den som föll mig på läppen heter Azul. Druvorna är en bladning av Merlot, Cabernet Sauvignon och Tempranillo. Bra doft och i munnen känner man kroppen, smaken stannar kvar länge. Pris runt åtta euro (CI).

Här har också Raúl Acha satt igång en ny bodega, som han kallar Proyecto Garnachas de España. Raúl Acha är mannen bakom Hacienda López de Haro, i Rioja samt Matsu, i Toro. Matsu är vinet med tre olika män på etiketterna, som motsvarar vinets åldring. Här i RdQ har han hittat odlingar med plantor av Garnacha-druvor som är mer än femtio år gamla. Vinet har lagrats i 14 månader i ekfat, som givit det en rondör. Doften är intensiv och vinet är mycket lättdrucket. Kostar runt sju euro (CI).

Fortsätter vi att följa klockvisaren når vi Tarragona sådär vid ettiden och DO Montsant. Montsant ligger som en hästsko runt det betydligt mer kända DO Priorat. Men här har kändisskapet smittat av sig och det är få viner från Montsant, som man kan hitta till vardagspris. Jag lyckades dock finna Acústic 2017 för tio euro, när Vinissimus hade extra erbjudande. Det här vinet vinner på att dekanteras och väckas upp. Smakerna kommer då fram ordentligt och den långa eftersmaken finns kvar länge, länge.

Från Valencia söderut tar man av från kustvägen och styr mot Albacete. Efter en dryg timmes körning har man nått fram till DO Almansa och bodegan Atalaya. Här hittar man ett riktigt fyndvin, Laya 2019. Det är alltså ett väldigt ungt vin som endast fått fatlagras i fyra månader, vilket dock inte märks. Ett kraftigt vin med fullmogna smaker och till ett pris av drygt fem euro (V)!

En knapp timmes körning från Almansa tar dig till ett annat DO, Jumilla. Här är det Monastrell som är den gällande druvan, även om Syrah och Garnach kan göra inhopp. Elisa Martínez är kvinnan bakom Evol 2018, som kostar runt tio euro (CI). Vinet är fylligt och packat med mörka frukter och har ett smackande slut. Tänk på att servera detta röda vin betydligt svalare än normalt, gärna 10-14 grader.  

Enemigo Mio har inget DO, men klarar sig bra som Vino de la Tierra i Murcia. Precis som Laya så är Enemigo Mio ett väldigt ungt vin och skördades förra hösten. När jag fick hem det var min första tanke att vinet var något av ett barnarov. Detta med hänvisning till att det ej fått tid att växa till sig och mogna. Men när jag smakade på vinet blev jag väldigt glad. Ungt och fräscht, med massor av mörka röda frukter och medelhavskänsla. Inte en stor, stygg vildsvinsgalt, som han på etiketten på flaskan. Mer som en spänstig spädgris med rejäl knorr på svansen. Runt tio euro (CI).

Från Murcia tog jag ett stort kliv till nästan klockan elva och landade i DO Toro. Det var ett erbjudande från Vinoselección som fick mig att stanna upp här. Sex flaskor av Gran Colegiata Reserva 2015, som normalt skulle kosta 90 euro kunde jag få hemkört och klart för blott 50. Mindre än 8,50 euro per flaska alltså, ett bud som jag gärna hoppade på. Jag har alltid gillat Colegiata, ända sedan jag provade det första gången på åttiotalet. Med fem år på nacken rinner vinet ned utan några svårigheter (VS).

Ett stopp till innan klockan blir tolv och det gjorde jag i Bierzo. Det ligger i Castilla y León, högt uppe i bergen och på vägen till Santiago de Compostela,. Här var det munkar som började odla vin, men det var Álvaro Palacios och Raúl Pérez som gjorde det känt. När den amerikanske vinskribenten James Suckling skrev om ett vin, Losada, gav han det 95 poäng av 100 möjliga, så det ville jag prova. Speciellt som det endast kostade runt tio euro (V). Det var gott, till och med mycket gott. Lättdrucket och slinkigt, står det i mina anteckningar. Kanske inte 95 poäng, men definitivt i 90-skalan och det kan jag nog också säga om samtliga viner i denna artikeln.

Tre viner som klarar hösten

Guímaro 2019
DO Ribeira Sacra
Druva: Godello

Ribeira Sacra är det femte DO-området i Galicien och det minst kända. Högt uppe bland bergen och med druvstockar som får klänga till marken. Ett äventyr att odla och ännu större utmaning att plocka! Det var första gången jag provade Guímaro Godello och jag blev djupt imponerad. Doften av ljusa blommor och örter. Smaken som fyller munnen av frukt och en rondör med en viss syra. Runt tolv euro i butik eller Vinissimus.

Preludio 2016
DO Ribera del Duero
Druva: Tempranillo

Preludio är ett nytt vin från Javier Zaccagnini. Han var en av delägarna av den berömda bodegan Aaltos. Bodegan Sei Solo är Javiers egen hyllning till J. S. Bach och hans sex verk för violin. Preludio är ett mörkt vin, nästan svart till färgen. Doften är också intensiv och packad med frukter och mineraler. I munnen ger fruktsmaken efter för de mogna tanninerna och en oväntad finess. Det kostade mig 23 euro hos Vinoselección.  

Ànima Negra Àn/2 2017
VT Mallorca
Druvor: Callet, Mantonegro-Fogoneu, Syrah

Det var länge sedan som jag hade provat på Án/2, så när min kompis Leif Högberg skickade mig ett par blev jag väldigt glad. Àn och hans lillebror Àn/2 är två viner från Mallorca, som man kan hitta utanför ön. Båda är riktigt bra viner och storebror är snäppet bättre men inte dubbelt så bra – lillebror kostar runt 15 euro och storebror 35. Då köper jag två Àn/2 och har lite pengar kvar istället till kallskuret från Mallorca. Proyecto Garnachas de España är en bodega som drivs av Raúl Acha, mannen bakom Hacienda López de Haro, i Rioja samt Matsu, i Toro. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 28959
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => En anledning till detta var att Franco var emot importen av utländska druvsorter. En som märkte det var Carlos Falco, markisen av Griñón, som blivit ett av offren för coronapandemin. Han har berättat för mig hur han fick avslag på att importera Cabernet Sauvignon från Frankrike. Detta trots att det fanns gamla spår av den druvan på hans gård Casa de Vaca. Till slut valde han att smuggla in druvstockarna i ett parti äppelträd. Det blev starten på hans mycket lyckade vingård utanför Toledo. Frid över hans minne.

En annan anledning till Spaniens bleka vita viner var framgången med druvan Arién. Framgång för odlarna vill säga, inte för konsumenten. Arién är en lättodlad druva som ger stora skördar och växer nästan var som helst. Det har gjort den mycket populär hos spanska vinbönder, så populär att det har blivit världens mest odlade druva! Trots att den bara odlas i Spanien. Orsaken till det är att den ger ett tunt och blaskigt vin. Här är det kvantiteten som fått gälla och inte kvaliteten. 

Jag vet bara en som har lyckats med att göra ett riktigt kvalitetsvin med Arién och det är min vän Alejandro Fernández, känd från Viña Pesquera i Ribera del Duero. I sin nyaste bodega, El Vínculo i La Mancha som han startade 1999, har han gjort sitt första vita vin, Alejairén. Men då använder han sig av modern vinteknik, druvor som kommer ifrån minst 25 års gamla druvstockar, han har låtit vinet ligga i två år på franska ekfat och sedan ytterligare ett halvår på flaska. Gör man det, så kan man till och med få Arién att smaka som ett stort vin och det kostar dessutom därefter.

När Franco trillade av pin 1975 släpptes mycket av den bromskloss som varit. Unga människor som hade studerat utomlands kom tillbaka med nya idéer och tankar. Miguel Torres i Penedés var en av de första, med flera nya experiment. Hans Viña Sol var ett prisvärt vin, som var drickbart och dessutom lätt att uttala, så den blev snabbt en favorit. Hade du tur och var vid stadd kassa så kunde du slå till med en Gran Viña Sol, den med den gröna etiketten. Den var bladning av inhemska druvor och den populära druvan Chardonnay från Bourgogne. Ett annat av hans nya viner var Viña Esmeralda, som kom ut 1976 och var en bladning av 85 procent moscatel de Alejandria och 15 procent Gewurstraminer. Jag hade inte smakat den på många år och när jag såg den uppskriven i en engelsk tidning slog jag till. Jag blev väldigt positivt överraskad, ett friskt vin och det var inte så sött som jag kom ihåg det. Njut av det till fisk och skaldjur, men också till en curry eller mexikansk mat. Andra vita höjdare från Katalonien är: Terraprima, Miranius, Sumarroca Blanc de Blanc och en lite dyrare Gessamí, från Bodegas Gramona.

Här är vidare ett tips till alla er som är i Sverige. Köp Miguel Torres allra bästa vita vin Milmanda, på Systemet! När jag var inne senast på Systemets hemsida såg jag att de tar 399 kronor för en flaska. Milmanda är mitt favoritvin från Katalonien. Gjort till 100 procent Chardonnaydruvor och har en smak som väl kan mäta sig med de finaste Bourgogneviner. Här i Spanien kostar vinet runt 60 euro, alltså tvåhundra spänn mer än på Systemet. Pasa på att köpa en sexpack!

Men det var inte bara i Katalonien som nymodigheter hände. På Marqués de Riscal ville man göra vitt vin, men med Sauvigone Blanc-druvor. Den druvan är inte godkänd av Rioja Denominación de Origen. Därför flyttade Riscal i början av 70-talet hela tillverkningen av vita viner från Rioja till det lilla samhället Rueda, nära Valladolid i Kastilien-Leon. Där hade de köpt drygt 200 hektar land och till detta leasar de numera också ytterligare 250 hektar. Rueda fick sitt D.O. 1980 och med ett så tungt namn som Riscal så vågade andra bodegor satsa på det nya området. Idag, trots sin lilla areal, finns det över 70 bodegor i Rueda. Från början var detta D.O. uteslutande för vitt och rosé, men sedan 2008 kan man också göra rött vin.

De två druvorna som gäller här är Sauvignon Blanc och den inhemska Verdejo, men man kan få använda Chardonnay och Viognier. Verdejo har fått ett rejält uppsving sedan de infört modern teknik och rostfria ståltankar. Kvaliteten är överlag väldigt hög och priserna är för det mesta tämligen låga.  Det finns undantag från de reglerna, exempelvis Belondrade y Lurton, som är mycket bra men kostar i butik över 35 euro. I stort så skall du kunna hitta mycket bra vin för tio euro eller mindre. I förra numret av Sydkusten nämnde jag om Cuatro Rayas Viñedo Centenario, som jag tycker är ett underbart vin. Andra att hålla ögonen öppna för är Basa, Ermita Veracruz, Nisia, Shaya och vinerna från Bodegas Naia.

Samtidigt som Rueda började bli känt i början av 80-talet, hörde jag talas om ett område längre västerut, Rias Baixas och druvan albariño. Det första vinet jag drack var Santiago Ruiz, som har en lustig karta på etiketten. Det var en krögare som kom från Galicien och pekade mig i rätt riktning. Den var mycket god, torr med frukt och en annorlunda, smakfull eftersmak. Den eftersmaken skulle jag senare känna igen hos alla bättre albariños. 

Det finns ett aber med albariño och det är priset. Druvan är liten och skalet är tjockt, så det går åt många fler druvor. I jämförelse med ett vin gjort på verdejo från Rueda går det åt dubbelt så mycket albariño. Räkna med att betala mellan 8 och 15 euro per flaska, men det är det värt. Mina favoriter är Martin Codax, Granbazán Amber, Paco & Lola, Pazo Señorans, Nora och om jag blir bjuden, Frore de Carme. 

Det här är bara tre av de områden som har kommit upp sig rejält. Till det här kan man räkna många andra områden, som Ribeiro och Valdeorras i Galicien. Vi lever i spännande tider!

…och nu tre unga röda

Casa Castillo 2017
Jumilla
Druva: Monastrell
Vet du var Jumilla ligger? Jag fick slå upp det och det ligger mellan Albacete och Murcia. Den här bodegan har ett namn som förpliktigar, ”Slottshuset”. När jag gogglar det så ser jag att det är bara ett skjul. Men vinet är det definitivt inte något fel på. Ungt, packat med frukt och sprudlar av smak. Jag hittade vinet på Vinissimus, internethandel och där kostade det under åtta euro. Fyndvin!

Flor de Vetus 2017
Toro
Druva: Tinta de Toro
Den här bodegan tillhör samma grupp som Viña Izadi i Rioja och Finca Villacreces i Ribera del Duero. Storebror heter Vetus och är ett år äldre än lillebror. Själv föredrar jag ynglingen, med så mycket smak och frukt. Det har legat nio månader i både franska och amerikanska ekfat. Resultatet har blivit ett vin som är betydligt bättre en vad man kunde tro. Hos Casa Santi i Marbella kostar det runt nio euro.

La Vendimia 2018
Rioja
Druvor: Garnacha, Temperanillo
Det här vinet är producerat under Álvaro Palacios översyn. Den kostar under åtta euro och är väl värt sitt pris. Vinet kommer från Rioja Oriental, det nya namnet för Rioja Baja. Druvorna är femtio procent garnacha och femtio procent tempranillo och har blivit ett mycket gott och ungdomligt vin. Väldigt lättdrucket och passar till massor av maträtter. För samtliga tre viner gäller att de ska drickas svalt och helst inom två år.
            [ingress] => När jag kom till Spanien i början av 70-talet var det spanska vita vinet inte något att hurra för. Visst fanns det de traditionella bodegorna som Marqués de Murrieta och Viña Todonia i Rioja, som lagade sitt vita vin som det röda, det vill säga med lång tid i ekfat. Det ger ett kraftfullt vin efter minst tio år och en prislapp därefter. Men ville du ha ett torrr, friskt vitt vin till din grillade sardin var du illa ute. Du kunde på sin höjd hitta en flaska Monopole från Cune i Rioja, till ett rimligt pris. I övrigt var det långt mellan ljusglimtarna.
            [headline] => Den ljusaste sidan av Spanien
            [page] => 0
            [modified] => 20200525121520
            [created] => 20200517203943
            [publishStart] => 20200601065000
            [publishStop] => 20201113193959
            [fullArticle] => Den ljusaste sidan av Spanien När jag kom till Spanien i början av 70-talet var det spanska vita vinet inte något att hurra för. Visst fanns det de traditionella bodegorna som Marqués de Murrieta och Viña Todonia i Rioja, som lagade sitt vita vin som det röda, det vill säga med lång tid i ekfat. Det ger ett kraftfullt vin efter minst tio år och en prislapp därefter. Men ville du ha ett torrr, friskt vitt vin till din grillade sardin var du illa ute. Du kunde på sin höjd hitta en flaska Monopole från Cune i Rioja, till ett rimligt pris. I övrigt var det långt mellan ljusglimtarna. En anledning till detta var att Franco var emot importen av utländska druvsorter. En som märkte det var Carlos Falco, markisen av Griñón, som blivit ett av offren för coronapandemin. Han har berättat för mig hur han fick avslag på att importera Cabernet Sauvignon från Frankrike. Detta trots att det fanns gamla spår av den druvan på hans gård Casa de Vaca. Till slut valde han att smuggla in druvstockarna i ett parti äppelträd. Det blev starten på hans mycket lyckade vingård utanför Toledo. Frid över hans minne.

En annan anledning till Spaniens bleka vita viner var framgången med druvan Arién. Framgång för odlarna vill säga, inte för konsumenten. Arién är en lättodlad druva som ger stora skördar och växer nästan var som helst. Det har gjort den mycket populär hos spanska vinbönder, så populär att det har blivit världens mest odlade druva! Trots att den bara odlas i Spanien. Orsaken till det är att den ger ett tunt och blaskigt vin. Här är det kvantiteten som fått gälla och inte kvaliteten. 

Jag vet bara en som har lyckats med att göra ett riktigt kvalitetsvin med Arién och det är min vän Alejandro Fernández, känd från Viña Pesquera i Ribera del Duero. I sin nyaste bodega, El Vínculo i La Mancha som han startade 1999, har han gjort sitt första vita vin, Alejairén. Men då använder han sig av modern vinteknik, druvor som kommer ifrån minst 25 års gamla druvstockar, han har låtit vinet ligga i två år på franska ekfat och sedan ytterligare ett halvår på flaska. Gör man det, så kan man till och med få Arién att smaka som ett stort vin och det kostar dessutom därefter.

När Franco trillade av pin 1975 släpptes mycket av den bromskloss som varit. Unga människor som hade studerat utomlands kom tillbaka med nya idéer och tankar. Miguel Torres i Penedés var en av de första, med flera nya experiment. Hans Viña Sol var ett prisvärt vin, som var drickbart och dessutom lätt att uttala, så den blev snabbt en favorit. Hade du tur och var vid stadd kassa så kunde du slå till med en Gran Viña Sol, den med den gröna etiketten. Den var bladning av inhemska druvor och den populära druvan Chardonnay från Bourgogne. Ett annat av hans nya viner var Viña Esmeralda, som kom ut 1976 och var en bladning av 85 procent moscatel de Alejandria och 15 procent Gewurstraminer. Jag hade inte smakat den på många år och när jag såg den uppskriven i en engelsk tidning slog jag till. Jag blev väldigt positivt överraskad, ett friskt vin och det var inte så sött som jag kom ihåg det. Njut av det till fisk och skaldjur, men också till en curry eller mexikansk mat. Andra vita höjdare från Katalonien är: Terraprima, Miranius, Sumarroca Blanc de Blanc och en lite dyrare Gessamí, från Bodegas Gramona.

Här är vidare ett tips till alla er som är i Sverige. Köp Miguel Torres allra bästa vita vin Milmanda, på Systemet! När jag var inne senast på Systemets hemsida såg jag att de tar 399 kronor för en flaska. Milmanda är mitt favoritvin från Katalonien. Gjort till 100 procent Chardonnaydruvor och har en smak som väl kan mäta sig med de finaste Bourgogneviner. Här i Spanien kostar vinet runt 60 euro, alltså tvåhundra spänn mer än på Systemet. Pasa på att köpa en sexpack!

Men det var inte bara i Katalonien som nymodigheter hände. På Marqués de Riscal ville man göra vitt vin, men med Sauvigone Blanc-druvor. Den druvan är inte godkänd av Rioja Denominación de Origen. Därför flyttade Riscal i början av 70-talet hela tillverkningen av vita viner från Rioja till det lilla samhället Rueda, nära Valladolid i Kastilien-Leon. Där hade de köpt drygt 200 hektar land och till detta leasar de numera också ytterligare 250 hektar. Rueda fick sitt D.O. 1980 och med ett så tungt namn som Riscal så vågade andra bodegor satsa på det nya området. Idag, trots sin lilla areal, finns det över 70 bodegor i Rueda. Från början var detta D.O. uteslutande för vitt och rosé, men sedan 2008 kan man också göra rött vin.

De två druvorna som gäller här är Sauvignon Blanc och den inhemska Verdejo, men man kan få använda Chardonnay och Viognier. Verdejo har fått ett rejält uppsving sedan de infört modern teknik och rostfria ståltankar. Kvaliteten är överlag väldigt hög och priserna är för det mesta tämligen låga.  Det finns undantag från de reglerna, exempelvis Belondrade y Lurton, som är mycket bra men kostar i butik över 35 euro. I stort så skall du kunna hitta mycket bra vin för tio euro eller mindre. I förra numret av Sydkusten nämnde jag om Cuatro Rayas Viñedo Centenario, som jag tycker är ett underbart vin. Andra att hålla ögonen öppna för är Basa, Ermita Veracruz, Nisia, Shaya och vinerna från Bodegas Naia.

Samtidigt som Rueda började bli känt i början av 80-talet, hörde jag talas om ett område längre västerut, Rias Baixas och druvan albariño. Det första vinet jag drack var Santiago Ruiz, som har en lustig karta på etiketten. Det var en krögare som kom från Galicien och pekade mig i rätt riktning. Den var mycket god, torr med frukt och en annorlunda, smakfull eftersmak. Den eftersmaken skulle jag senare känna igen hos alla bättre albariños. 

Det finns ett aber med albariño och det är priset. Druvan är liten och skalet är tjockt, så det går åt många fler druvor. I jämförelse med ett vin gjort på verdejo från Rueda går det åt dubbelt så mycket albariño. Räkna med att betala mellan 8 och 15 euro per flaska, men det är det värt. Mina favoriter är Martin Codax, Granbazán Amber, Paco & Lola, Pazo Señorans, Nora och om jag blir bjuden, Frore de Carme. 

Det här är bara tre av de områden som har kommit upp sig rejält. Till det här kan man räkna många andra områden, som Ribeiro och Valdeorras i Galicien. Vi lever i spännande tider!

…och nu tre unga röda

Casa Castillo 2017
Jumilla
Druva: Monastrell
Vet du var Jumilla ligger? Jag fick slå upp det och det ligger mellan Albacete och Murcia. Den här bodegan har ett namn som förpliktigar, ”Slottshuset”. När jag gogglar det så ser jag att det är bara ett skjul. Men vinet är det definitivt inte något fel på. Ungt, packat med frukt och sprudlar av smak. Jag hittade vinet på Vinissimus, internethandel och där kostade det under åtta euro. Fyndvin!

Flor de Vetus 2017
Toro
Druva: Tinta de Toro
Den här bodegan tillhör samma grupp som Viña Izadi i Rioja och Finca Villacreces i Ribera del Duero. Storebror heter Vetus och är ett år äldre än lillebror. Själv föredrar jag ynglingen, med så mycket smak och frukt. Det har legat nio månader i både franska och amerikanska ekfat. Resultatet har blivit ett vin som är betydligt bättre en vad man kunde tro. Hos Casa Santi i Marbella kostar det runt nio euro.

La Vendimia 2018
Rioja
Druvor: Garnacha, Temperanillo
Det här vinet är producerat under Álvaro Palacios översyn. Den kostar under åtta euro och är väl värt sitt pris. Vinet kommer från Rioja Oriental, det nya namnet för Rioja Baja. Druvorna är femtio procent garnacha och femtio procent tempranillo och har blivit ett mycket gott och ungdomligt vin. Väldigt lättdrucket och passar till massor av maträtter. För samtliga tre viner gäller att de ska drickas svalt och helst inom två år. Arién är en lättodlad druva som ger stora skördar och växer nästan var som helst. Druvan är så populär att den blivit världens mest odlade, Trots att den bara finns i Spanien. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 28291
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => När någon däremot vill besöka ett helt vindistrikt är svaret för mig enkelt; Rioja. Den moderna vinindustrins moder. Det finns visserligen tre andra områden som också skulle kunna komma i fråga, Ribera del Duero, Priorat och Penedès. Visst har vinturismen kommit till både Ribera och Priorat, men den har definitivt inte kommit så långt som i Rioja. Med Penedès tycker jag att man kan ta en utflykt dit om man ändå har vägarna förbi Barcelona, såvida man inte har en speciell längtan till cava, mörka grottor och ej lider av klaustrofobi. 

När man talar om Rioja är det viktigt att skilja på själva autonoma regionen och det område som har ursprungsbeteckningen med samma namn. Den senare omfattar nämligen endast en tiondel av regionen. Med undantag av enklaverna Ceuta och Melilla, i Nordafrika, är Rioja Spaniens minsta region och utgör endast en procent av Spaniens yta.

Vindistriktet Rioja är å sin sida uppdelat i tre områden. Rioja Alta och Rioja Baja ligger i regionen Rioja medan Rioja Alavesa, norr om floden Ebro, geografiskt befinner sig i Baskien. Tillsammans omfattar de 650 kvadratkilometer mark. Det motsvarar knappt hälften av ytan på Öland och är sålunda lätt att besöka.

Förr i tiden hade bodegorna för vana att blanda druvor från de olika områdena. Tempranillo och Graciano från Rioja Alavesa ansågs ha en förfinad stil genom med längre mognad. Rioja Alta gav Tempranillo, som växte i en järnhaltig lera som gav rejält med smak. I Rioja Baja fanns druvan Garnacha, som kunde växa till full mognad i de heta, lägre liggande områdena vilket hjälpte till att höja alkoholhalten.

Ordet tradition hörs ofta när man är i Rioja. Det var för att skydda den som de 1925 var först med att fastställa normer för hur vinet skulle hanteras och etiketteras. Det är tio år innan Frankrike fick sina appellationslagar och nästan 40 år innan de italienska. Numera har Rioja stigit i rang ytterligare, då området sedan 1991 kan kalla sig Denominación de Origen Calificada.

De olika klassificeringarna för rött vin är:
Jóven - kan konsumeras direkt men får ha upp till tolv månaders lagring på ekfat.
Crianza - skall ha lagrats i minst 24 månader totalt, varav tolv månader på ekfat.
Reserva - skall ha lagrats i minst 36 månader, varav minst tolv månader på ekfat.
Gran Reserva – skall ha lagrats i minst 60 månader, varav 24 månader på ekfat.

Det fanns en tid när en tredjedel av vinet i Rioja var vitt, men det är länge sedan. Visst finns det fantastiska vita viner fortfarande, men de är få och numera kommer de tillsammans med rosé knappt upp i tio procent av produktionen.

Idag finns närmare 15 000 vinbönder i Rioja som förser 600 bodegor med druvor. En tredjedel av bodegorna är nya. Om jag bara hade en dag i Rioja skulle jag nog först besöka La Rioja Alta på förmiddagen och Marqués de Riscal på eftermiddagen. Hade jag dessutom råkat vinna på tips eller på annat sätt blivit stadd med en bra kassa så skulle jag bo på de senares hotell. Det är ritat av Frank Gehry, han som skapade Guggenheimmuseet i Bilbao. Middag blir på på hotellets restaurang, den första att erhålla en stjärna i Michelins lilla röda. Det är endast här på hotellet som de säljer det unika vinet M d R Frank Gehry. Men som sagt, det kräver en väl stadd kassa. I annat fall så titta på bodegan, hotellet, vinbaren och ta sedan in på en Bed & Breakfast i närheten.

Om jag hade tre dagar på mig för att titta på Rioja skulle jag bäst avsätta en dag för varje område. Den första dagen exempelvis i Rioja Alavesa med besök på Riscal, som är traditionell. Om man även är sugen på modern arkitektur kan eftermiddagen ägnas åt Bodegas Ysios och Santiago Calatravas verk. Det är han som ritat Turning Torso i Malmö. Eller besök Bodegas Baigorri och deras glashus, som sitter på åtta våningars fallhöjd för druvorna.

Den andra dagen skulle inledas med La Rioja Alta, som grundades 1880 och sedan vidare till en av de yngre bodegorna, som Roda.

Den tredje dagen ägnas Rioja Baja, eller som det också kallas Rioja Oriental. På Bodegan Barón de Ley har de, förutom de normala blandningarna, även tagit fram egna kombinationer. Här kan du också hitta rena viner av 100 procent Cencibel, Garnacha eller den mycket sällsynta Maturana. På eftermiddagen tycker jag att man kan titta in hos bodegan Campo Viejo, som är en jättelik anläggning. Här har de konstant tio miljoner liter vin i ståltankar, plus minus någon miljon eller så! Lite skillnad mot Baronen och ett bra avslut på en tredagars vistelse.

Två gamla och en ny

Cuatro Rayas Viñedos Centenarios 2018
Rueda
Druva: Verdejo

Det var orden Viñedos Centenarios på den här flaskan som gjorde mig intresserad. Det är inte många som kan skryta med att ha 100-åriga vinstockar som fortfarande ger avkastning. Här har man låtit skalen ligga kvar i musten i fem månader. Resultatet har blivit ett guldgult vin med en grön underton. Smaken är fruktig, len och fräsch. Detta kan man hitta i butik för runt tio euro. Ett fynd!

Freixenet Meritum 2013
Cava
Druvor: Macabeo, Xarel-lo, Paralleda

Bläcket hade nästan inte torkat på min förra vinspalt, där jag skrev om den mörkgröna Freixenet Brut Natur, så släpper de en gran reserva som de kallar Meritum. Den har fått ligga till sig i 30 månader. Kom lagom till julen och jag provade. En riktigt god cava. Torr och fruktig. Jag använde den både till nyårsaftons tolvslag och min sjuttioårsdag. Passade perfekt! Kostar runt 15 euro.

Vatan 2016
Toro
Druva: Tinta de Toro

Min kompis Leif i Fuengirola skickade mig några flaskor av den här Toron från Bodega Jorge Ordóñez. Jättespännande. De här druvstockarna sattes runt sekelskiftet 1900 och har inte råkat ut för vinlusen. Det blir inte många druvor på varje stock men smaken är helt makalös. Den har sedan behandlats med stor försiktighet och fått 22 månader på franska ekfat. En fantastisk upplevelse. Runt 30 euro i butik.
            [ingress] => Regelbundet ber folk mig om tips på vilka spanska bodegor de kan besöka. Det lättaste sättet här på kusten är att antigen hälsa på Rickard Enkvist och hans Bodega Cezar i Gaucín eller åka till någon av bodegorna runt Ronda. Själv skulle jag rekommendera Rickard, för om han är där själv så vet jag att man får en mycket trevlig dag. Förresten, även om han inte är där själv så har han en fullfjädrad stand-in i enologen Cabañas.
            [headline] => Gamla druvor, nya viner i Rioja
            [page] => 0
            [modified] => 20200220173659
            [created] => 20200220173348
            [publishStart] => 20200302064300
            [publishStop] => 20200818183359
            [fullArticle] => Gamla druvor, nya viner i Rioja Regelbundet ber folk mig om tips på vilka spanska bodegor de kan besöka. Det lättaste sättet här på kusten är att antigen hälsa på Rickard Enkvist och hans Bodega Cezar i Gaucín eller åka till någon av bodegorna runt Ronda. Själv skulle jag rekommendera Rickard, för om han är där själv så vet jag att man får en mycket trevlig dag. Förresten, även om han inte är där själv så har han en fullfjädrad stand-in i enologen Cabañas. När någon däremot vill besöka ett helt vindistrikt är svaret för mig enkelt; Rioja. Den moderna vinindustrins moder. Det finns visserligen tre andra områden som också skulle kunna komma i fråga, Ribera del Duero, Priorat och Penedès. Visst har vinturismen kommit till både Ribera och Priorat, men den har definitivt inte kommit så långt som i Rioja. Med Penedès tycker jag att man kan ta en utflykt dit om man ändå har vägarna förbi Barcelona, såvida man inte har en speciell längtan till cava, mörka grottor och ej lider av klaustrofobi. 

När man talar om Rioja är det viktigt att skilja på själva autonoma regionen och det område som har ursprungsbeteckningen med samma namn. Den senare omfattar nämligen endast en tiondel av regionen. Med undantag av enklaverna Ceuta och Melilla, i Nordafrika, är Rioja Spaniens minsta region och utgör endast en procent av Spaniens yta.

Vindistriktet Rioja är å sin sida uppdelat i tre områden. Rioja Alta och Rioja Baja ligger i regionen Rioja medan Rioja Alavesa, norr om floden Ebro, geografiskt befinner sig i Baskien. Tillsammans omfattar de 650 kvadratkilometer mark. Det motsvarar knappt hälften av ytan på Öland och är sålunda lätt att besöka.

Förr i tiden hade bodegorna för vana att blanda druvor från de olika områdena. Tempranillo och Graciano från Rioja Alavesa ansågs ha en förfinad stil genom med längre mognad. Rioja Alta gav Tempranillo, som växte i en järnhaltig lera som gav rejält med smak. I Rioja Baja fanns druvan Garnacha, som kunde växa till full mognad i de heta, lägre liggande områdena vilket hjälpte till att höja alkoholhalten.

Ordet tradition hörs ofta när man är i Rioja. Det var för att skydda den som de 1925 var först med att fastställa normer för hur vinet skulle hanteras och etiketteras. Det är tio år innan Frankrike fick sina appellationslagar och nästan 40 år innan de italienska. Numera har Rioja stigit i rang ytterligare, då området sedan 1991 kan kalla sig Denominación de Origen Calificada.

De olika klassificeringarna för rött vin är:
Jóven - kan konsumeras direkt men får ha upp till tolv månaders lagring på ekfat.
Crianza - skall ha lagrats i minst 24 månader totalt, varav tolv månader på ekfat.
Reserva - skall ha lagrats i minst 36 månader, varav minst tolv månader på ekfat.
Gran Reserva – skall ha lagrats i minst 60 månader, varav 24 månader på ekfat.

Det fanns en tid när en tredjedel av vinet i Rioja var vitt, men det är länge sedan. Visst finns det fantastiska vita viner fortfarande, men de är få och numera kommer de tillsammans med rosé knappt upp i tio procent av produktionen.

Idag finns närmare 15 000 vinbönder i Rioja som förser 600 bodegor med druvor. En tredjedel av bodegorna är nya. Om jag bara hade en dag i Rioja skulle jag nog först besöka La Rioja Alta på förmiddagen och Marqués de Riscal på eftermiddagen. Hade jag dessutom råkat vinna på tips eller på annat sätt blivit stadd med en bra kassa så skulle jag bo på de senares hotell. Det är ritat av Frank Gehry, han som skapade Guggenheimmuseet i Bilbao. Middag blir på på hotellets restaurang, den första att erhålla en stjärna i Michelins lilla röda. Det är endast här på hotellet som de säljer det unika vinet M d R Frank Gehry. Men som sagt, det kräver en väl stadd kassa. I annat fall så titta på bodegan, hotellet, vinbaren och ta sedan in på en Bed & Breakfast i närheten.

Om jag hade tre dagar på mig för att titta på Rioja skulle jag bäst avsätta en dag för varje område. Den första dagen exempelvis i Rioja Alavesa med besök på Riscal, som är traditionell. Om man även är sugen på modern arkitektur kan eftermiddagen ägnas åt Bodegas Ysios och Santiago Calatravas verk. Det är han som ritat Turning Torso i Malmö. Eller besök Bodegas Baigorri och deras glashus, som sitter på åtta våningars fallhöjd för druvorna.

Den andra dagen skulle inledas med La Rioja Alta, som grundades 1880 och sedan vidare till en av de yngre bodegorna, som Roda.

Den tredje dagen ägnas Rioja Baja, eller som det också kallas Rioja Oriental. På Bodegan Barón de Ley har de, förutom de normala blandningarna, även tagit fram egna kombinationer. Här kan du också hitta rena viner av 100 procent Cencibel, Garnacha eller den mycket sällsynta Maturana. På eftermiddagen tycker jag att man kan titta in hos bodegan Campo Viejo, som är en jättelik anläggning. Här har de konstant tio miljoner liter vin i ståltankar, plus minus någon miljon eller så! Lite skillnad mot Baronen och ett bra avslut på en tredagars vistelse.

Två gamla och en ny

Cuatro Rayas Viñedos Centenarios 2018
Rueda
Druva: Verdejo

Det var orden Viñedos Centenarios på den här flaskan som gjorde mig intresserad. Det är inte många som kan skryta med att ha 100-åriga vinstockar som fortfarande ger avkastning. Här har man låtit skalen ligga kvar i musten i fem månader. Resultatet har blivit ett guldgult vin med en grön underton. Smaken är fruktig, len och fräsch. Detta kan man hitta i butik för runt tio euro. Ett fynd!

Freixenet Meritum 2013
Cava
Druvor: Macabeo, Xarel-lo, Paralleda

Bläcket hade nästan inte torkat på min förra vinspalt, där jag skrev om den mörkgröna Freixenet Brut Natur, så släpper de en gran reserva som de kallar Meritum. Den har fått ligga till sig i 30 månader. Kom lagom till julen och jag provade. En riktigt god cava. Torr och fruktig. Jag använde den både till nyårsaftons tolvslag och min sjuttioårsdag. Passade perfekt! Kostar runt 15 euro.

Vatan 2016
Toro
Druva: Tinta de Toro

Min kompis Leif i Fuengirola skickade mig några flaskor av den här Toron från Bodega Jorge Ordóñez. Jättespännande. De här druvstockarna sattes runt sekelskiftet 1900 och har inte råkat ut för vinlusen. Det blir inte många druvor på varje stock men smaken är helt makalös. Den har sedan behandlats med stor försiktighet och fått 22 månader på franska ekfat. En fantastisk upplevelse. Runt 30 euro i butik. Vindistriktet Rioja är uppdelat i tre områden och inte större än halva Öland. Det kan enkelt besökas under 1-3 dagar. Foto: Julio Aquino/Wikimedia Commons 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 27952
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Zahara ligger strax bortom Tarifa och precis före Barbate och Trafalgar. Med vår buss tog det lite drygt två timmar dit från Marbella. Krogen vi gick på heter Antonio och är del i ett komplex med två hotell, ett tvåstjärnigt och ett fyrstjärnigt. Restaurangen ligger precis vid stranden och har en vidunderlig utsikt över infarten till Medelhavet, med Marocko i bakgrunden. Också här har man två matsalar att välja mellan, en lite mer rustik och en finare krog.

Vi styrde stegen mot baren vid finkrogen, men stannade först till vid vinrummet. Där var det gott om godsaker; Vega Sicilia, Aaltos, Viña Tondonia, viner från Peter Sisseck. Där fanns också en magnumflaska från Marqués de Riscal med namnet Frank Gehry, mannen bakom Riscals nya hotell i Rioja och Guggenheim i Bilbao.  Vinet går endast att köpa på deras hotell, men denna flaska var dessvärre tom!

Själva baren är som en fiskebåt, som bara väntar på att kasta sig ut genom panoramafönstret och fånga fisk. Där beställde jag en manzanilla och de serverade mig en Lustau Papirusa. En härlig manzanilla, som du kan läsa mer om i mina tre vintips intill. Som tilltugg serverade de några ilsket oranga oliver som smakade som chorizo, vegetarisk chorizo med andra ord. Mycket, mycket goda. Det var svårt att hålla sig ifrån skålen och de fick fylla på flera gånger.

När jag skulle be om påfyllning sa min kompis Michael att jag skulle prova det han drack. Det var en Gonzalez Byass Alfonso Oloroso Seco. Ett väldigt gott val. Manzanillan var snustorr, med lite sälta. Oloroson var också mycket torr, men med betydligt rikare kropp och värme.

Nu var det dags att gå till bords. Ett jättebord med plats för 26 personer, tre var på kortsidorna och tio vardera långsidan. Det är trevligt att alla kan sitta vid samma bord, men själv tycker jag att det är bättre med mindre bord. Nu fick jag i princip ta upp telefonen och ringa till kompisen som satt längst bort! Jag tycker att åttabord är bäst och helst i fyrkant med två personer per sida. Då kan alla prata med alla och ingen är utanför.

Det var annonserat att det skulle serveras tonfisk och så skedde. Sju rätter och fem viner. Första rätten var ventresca en manteca, på svenska blir det ungefär: konfiterat bukkött av tonfisk. En ljuvlig liten förrätt som bara smalt i munnen. Tyvärr var inte vinet i nivå. Vinet heter 28 Metros Cuadrados och kommer från Benalauría i Sierra de Ronda. Med det har jag sagt mitt.

Nästa tallrik var två rätter, en finskuren tartar och en grövre skuren tacos de atún. Alltså samma kött, men skuret på skilda sätt och lite olika tillbehör. Tartaren serverad med japanska pepparroten wasabe. Tärningarna kom med lite sesamolja, sjögräs och för den som ville även lite stark srirachasås. Två väldigt lika rätter men också så olika och båda lika goda. Till dessa serverades Tío Pepe från Jerez och man kan inte säga annat än perfekt.

Den första varma tonfisken var morrillo a la plancha. Morrillo är en styckningsdetalj, den triangel som är ovanpå huvudet, mellan ögonen på fisken. Hastigt grillad och inget annat. Det var en delikatess. Ett vitt vin från Arcos de la Frontera, Barbazul Blanco som görs på druvan Chardonnay, var helt korrekt till.

Atún en tomate är en klassisk rätt. Här hade köket kokat in tomat, lök och vitlök först så att fisken inte blev överkokt när den kom med. Det här var så långt ifrån den burk med tonfisk i tomat, som man bara kan komma. Vinet var ännu ett vin från Cádiz, Luis Pérez Marismilla, men den här gången en rosé. Väldigt blek rosé, men med en intensiv doft av körsbär, äpplen och aprikoser, som inte var för söt.

Så var det dags för atún encebollado, tonfisk med lök. Här hade man haft vettet att steka löken riktigt länge. Ungefär som löken till en pannbiff, riktigt mörkbrun, närmast karamelliserad. Tonfisken var hastigt grillad och tillsammans med den stekta löken blev det en upplevelse. Speciellt som vinet till var en mycket god överraskning. Ett rött vin från Toro, Vatán, som kommer från Bodega Jorge Ordóñez och är gjord av hundra procent Tinta de Toro-druvor. Jättegott!! Jag har kollat upp vinet och i butik kostar det drygt 25 euro. Det var det enda vinet till lunchen som inte kom från Andalusien, men Jorge Ordoñez är själv från Málaga, så vinet har viss anknytning åtminstone.

Sju rätter med tonfisk är nog i mesta laget. Trots det, när contramormo al horno, en ugnsbakad rätt, serverades så smakade jag på den och den var perfekt med lite aioli. Vi behöll Vartán till den också. Varför byta när vinet stämmer med maten. Att sedan desserten blev en lätt citronsorbet med cava var vi väldigt glada för.

Tre stjärnor som lyser upp julen

Freixenet Brut Nature
DO: Cava. Druvor: Macabeo, Xarello, Paralleda
Jag hade tänkt skriva om Cloe Brut Nature 2017 från Bodega Chinchilla i Ronda. Den är god men med ett pris på 20 euro tycker jag den är för dyr. Då föredrar jag den mörkgröna flaskan från Freixenet med Brut Nature. Den produceras bara i bra år och är en väldigt torr, frisk fläkt med en ren smak av syrliga äpplen. Runt åtta euro.

Lustau Manzanilla Papirusa
DO: Jerez-Manzanilla. Druva: Palomino Fino
En av de absolut bästa manzanilla från Sanlúcar de Barrameda. Sanlúcar med sitt speciella mikroklimat ger vinet sin unika smak. I både lukt och smak känner man sältan från havet. Men i Lustaus Papirusa finns också en härlig eftersmak, som det här huset är ensamt om. Prova den, inte bara som apretif, utan också till maten. Den sätter sprätt på en lutfisk till julen! Runt tio euro.

Viña Cubillo Crianza 2010
DO: Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Mazuelo, Graciano
Viña Cubillo är lillebror från Bodegan Lopez de Heredia. Den klassas som crianza men har legat tre år på amerikanska ekfat och spenderat de kommande åren i flaska. Med det skulle den kunna gå som en Gran Reserva! Den är en blandning av de fyra klassiska Rioja-druvorna som har vuxit på 40-åriga vinstockar. Klockrent god Rioja till ett väldigt bra pris, cirka tio euro.
            [ingress] => Det sägs att den som reser har något att berätta och det har jag nu. Nyligen var jag med om en lunchutflykt med Club 22. Det är den förening av restaurangägare som jag är med i och vi träffas en gång i månaden. Normalt är att vi går till varandras krogar och äter och dricker. Men den här gången var det en av våra pensionärer, som inte längre har någon krog, som stod som värd för lunchen. Han bestämde att vi skulle åka till Zahara de los Atunes, (jag översätter det med ”Tonfisköknen”).
            [headline] => Vinerna som blev fina fisken
            [page] => 0
            [modified] => 20191125103053
            [created] => 20191115194226
            [publishStart] => 20191202064700
            [publishStop] => 20200513204259
            [fullArticle] => Vinerna som blev fina fisken Det sägs att den som reser har något att berätta och det har jag nu. Nyligen var jag med om en lunchutflykt med Club 22. Det är den förening av restaurangägare som jag är med i och vi träffas en gång i månaden. Normalt är att vi går till varandras krogar och äter och dricker. Men den här gången var det en av våra pensionärer, som inte längre har någon krog, som stod som värd för lunchen. Han bestämde att vi skulle åka till Zahara de los Atunes, (jag översätter det med ”Tonfisköknen”). Zahara ligger strax bortom Tarifa och precis före Barbate och Trafalgar. Med vår buss tog det lite drygt två timmar dit från Marbella. Krogen vi gick på heter Antonio och är del i ett komplex med två hotell, ett tvåstjärnigt och ett fyrstjärnigt. Restaurangen ligger precis vid stranden och har en vidunderlig utsikt över infarten till Medelhavet, med Marocko i bakgrunden. Också här har man två matsalar att välja mellan, en lite mer rustik och en finare krog.

Vi styrde stegen mot baren vid finkrogen, men stannade först till vid vinrummet. Där var det gott om godsaker; Vega Sicilia, Aaltos, Viña Tondonia, viner från Peter Sisseck. Där fanns också en magnumflaska från Marqués de Riscal med namnet Frank Gehry, mannen bakom Riscals nya hotell i Rioja och Guggenheim i Bilbao.  Vinet går endast att köpa på deras hotell, men denna flaska var dessvärre tom!

Själva baren är som en fiskebåt, som bara väntar på att kasta sig ut genom panoramafönstret och fånga fisk. Där beställde jag en manzanilla och de serverade mig en Lustau Papirusa. En härlig manzanilla, som du kan läsa mer om i mina tre vintips intill. Som tilltugg serverade de några ilsket oranga oliver som smakade som chorizo, vegetarisk chorizo med andra ord. Mycket, mycket goda. Det var svårt att hålla sig ifrån skålen och de fick fylla på flera gånger.

När jag skulle be om påfyllning sa min kompis Michael att jag skulle prova det han drack. Det var en Gonzalez Byass Alfonso Oloroso Seco. Ett väldigt gott val. Manzanillan var snustorr, med lite sälta. Oloroson var också mycket torr, men med betydligt rikare kropp och värme.

Nu var det dags att gå till bords. Ett jättebord med plats för 26 personer, tre var på kortsidorna och tio vardera långsidan. Det är trevligt att alla kan sitta vid samma bord, men själv tycker jag att det är bättre med mindre bord. Nu fick jag i princip ta upp telefonen och ringa till kompisen som satt längst bort! Jag tycker att åttabord är bäst och helst i fyrkant med två personer per sida. Då kan alla prata med alla och ingen är utanför.

Det var annonserat att det skulle serveras tonfisk och så skedde. Sju rätter och fem viner. Första rätten var ventresca en manteca, på svenska blir det ungefär: konfiterat bukkött av tonfisk. En ljuvlig liten förrätt som bara smalt i munnen. Tyvärr var inte vinet i nivå. Vinet heter 28 Metros Cuadrados och kommer från Benalauría i Sierra de Ronda. Med det har jag sagt mitt.

Nästa tallrik var två rätter, en finskuren tartar och en grövre skuren tacos de atún. Alltså samma kött, men skuret på skilda sätt och lite olika tillbehör. Tartaren serverad med japanska pepparroten wasabe. Tärningarna kom med lite sesamolja, sjögräs och för den som ville även lite stark srirachasås. Två väldigt lika rätter men också så olika och båda lika goda. Till dessa serverades Tío Pepe från Jerez och man kan inte säga annat än perfekt.

Den första varma tonfisken var morrillo a la plancha. Morrillo är en styckningsdetalj, den triangel som är ovanpå huvudet, mellan ögonen på fisken. Hastigt grillad och inget annat. Det var en delikatess. Ett vitt vin från Arcos de la Frontera, Barbazul Blanco som görs på druvan Chardonnay, var helt korrekt till.

Atún en tomate är en klassisk rätt. Här hade köket kokat in tomat, lök och vitlök först så att fisken inte blev överkokt när den kom med. Det här var så långt ifrån den burk med tonfisk i tomat, som man bara kan komma. Vinet var ännu ett vin från Cádiz, Luis Pérez Marismilla, men den här gången en rosé. Väldigt blek rosé, men med en intensiv doft av körsbär, äpplen och aprikoser, som inte var för söt.

Så var det dags för atún encebollado, tonfisk med lök. Här hade man haft vettet att steka löken riktigt länge. Ungefär som löken till en pannbiff, riktigt mörkbrun, närmast karamelliserad. Tonfisken var hastigt grillad och tillsammans med den stekta löken blev det en upplevelse. Speciellt som vinet till var en mycket god överraskning. Ett rött vin från Toro, Vatán, som kommer från Bodega Jorge Ordóñez och är gjord av hundra procent Tinta de Toro-druvor. Jättegott!! Jag har kollat upp vinet och i butik kostar det drygt 25 euro. Det var det enda vinet till lunchen som inte kom från Andalusien, men Jorge Ordoñez är själv från Málaga, så vinet har viss anknytning åtminstone.

Sju rätter med tonfisk är nog i mesta laget. Trots det, när contramormo al horno, en ugnsbakad rätt, serverades så smakade jag på den och den var perfekt med lite aioli. Vi behöll Vartán till den också. Varför byta när vinet stämmer med maten. Att sedan desserten blev en lätt citronsorbet med cava var vi väldigt glada för.

Tre stjärnor som lyser upp julen

Freixenet Brut Nature
DO: Cava. Druvor: Macabeo, Xarello, Paralleda
Jag hade tänkt skriva om Cloe Brut Nature 2017 från Bodega Chinchilla i Ronda. Den är god men med ett pris på 20 euro tycker jag den är för dyr. Då föredrar jag den mörkgröna flaskan från Freixenet med Brut Nature. Den produceras bara i bra år och är en väldigt torr, frisk fläkt med en ren smak av syrliga äpplen. Runt åtta euro.

Lustau Manzanilla Papirusa
DO: Jerez-Manzanilla. Druva: Palomino Fino
En av de absolut bästa manzanilla från Sanlúcar de Barrameda. Sanlúcar med sitt speciella mikroklimat ger vinet sin unika smak. I både lukt och smak känner man sältan från havet. Men i Lustaus Papirusa finns också en härlig eftersmak, som det här huset är ensamt om. Prova den, inte bara som apretif, utan också till maten. Den sätter sprätt på en lutfisk till julen! Runt tio euro.

Viña Cubillo Crianza 2010
DO: Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Mazuelo, Graciano
Viña Cubillo är lillebror från Bodegan Lopez de Heredia. Den klassas som crianza men har legat tre år på amerikanska ekfat och spenderat de kommande åren i flaska. Med det skulle den kunna gå som en Gran Reserva! Den är en blandning av de fyra klassiska Rioja-druvorna som har vuxit på 40-åriga vinstockar. Klockrent god Rioja till ett väldigt bra pris, cirka tio euro. I Zahara de los atunes (Cádiz) bjuds det på tonfisk 
i alla former och varianter. En  sådan måltid blir 
extra minnesvärd om den kombineras med rätt viner. (Fotot är taget i en annan restaurang i Zahara 
de los Atunes än den som anges i artikeln.) 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 27681
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Hans dagliga arbete var som konsult i investerings- och skattefrågor, men i hjärtat var han vinmakare och tredje generationen som odlade vindruvor. Hemma på sin gård i Cuenca slogs han av tanken att använda ozon i sina skördar. Han testade först med lök och när den blev betydligt bättre tänkte han på druvorna. Vinstockarna hade planterats på tre hektar mark av hans farfar och de var nu mer än hundra år gamla. Även om de var fullt friska och hade klarat sig undan vinlusens härjningar tänkte García att de nog kunde piggas upp ytterligare med ozonbehandling.

År 2007 hade han kommit på hur han kunde ozoniera bevattningen och besprutade druvorna. García uppger att det som hände sedan med druvorna är ett nästan lika stort mirakel som det som fick honom att gå. Teorin är att tack vare den höga syrehalten i vattnet kan druvorna få betydligt mer näring ur jorden, vilket hjälper dem att växa och nå en högre kvalitet. Samtidigt skyddar ozonvattnet från dåliga jäster, bakterier och svampangrepp. Redan på 1800-talet hade man sett ozon som desinfekterande medel och brukat det till att rena dricksvatten, främst i USA.

Vi känner till ozonbehandlingen av druvorna, men i övrigt är García ganska tystlåten om sina metoder. Han nämner dock något om ”pyramidkraftfält” och det finns flera pyramidliknande konstruktioner på gården. Känt är också han har studerat den japanske författaren Masaru Emoto och dennes idéer om helande vatten. Samtidigt anser García att jordens ph-värde och magnetfält är av avgörande vikt för vinets välbefinnande.

Hilario García producerar årligen inte mer än 300 flaskor av sitt AurumRed Gold och endast hälften är till försäljning. Den andra hälften sparar han för framtida bruk. Han började sälja sitt vin 2009 och det första vinet sålde han för 4 000 euro per flaska. När han dock fick höra att det såldes vidare för 17 000 euro höjde han priset. Idag säljer han vinet för 25 000 euro, men då är det i speciell box och flaska med  Garcías namnteckning i 18 karats guld. AurumRed Gold räknas som det dyraste vinet i världen.

Att AurumRed Gold är ett unikt vin råder ingen tvekan om och får man tro García döljer sig fler märkligheter i flaskan. Enligt honom kan en öppnad flaska stå i månader och till och med år utan att vinet tar skada. Tvärtom kan det till och med bli bättre!

Så, hur smakar vinet? Tyvärr har jag inte lyckats övertala Sydkusten att investera i en flaska för en provsmakning… Men finns det någon läsare som vill bjuda, är jag ivrig att prova. De som har provat det säger att det är ett märkligt vin. När man rullar vinet medsols i glaset noteras rostade sublima aromer, kakao och mogna röda frukter. Rullar man vinet motsols känner man fikon och moriska kryddor. Som sagt, ett mycket märkligt vin, men med en skyhög prislapp.

I år har för övrigt AurumRed Gold kommit i en ny specialflaska designad av den spanske artisten Alberto Rodriguez Serrano. Den nya flaskan rymmer 16 liter och beräknas kosta 340 000 euro. Men det är ju billigt! Räknar man per vanlig flaska så blir det endast 14 000 euro, det vill säga nästan hälften så dyrt. Och har man råd att bekosta sig en stor flaska misstänker jag att man har många lekkamrater som gärna hjälper till att dricka upp den.  

På tal om storpack så fick jag nyligen se en ny vinförpackning.  Det var ett vin i en 15 liters box. De är tänkt i första hand avsedd för barer och restauranger, men säljs också till privatpersoner. Jag provade vinet och det smakade faktiskt inte så dumt. Inte märkvärdigt alls men duger gott till blommiga falukorven en torsdagkväll. Vinboxen säljs för lite drygt 30 euro för femton liter, vilket är som hittat. Vinet heter El Aviador (Flygaren) och är producerat av Pago del Rey, som ingår i Felix Solis-gruppen. Det är gjort på Tempranillo-druvor, som har växt i Castilla y León. Och ja, det är samma sorts druvor som i AurumRed Gold..!

Visst är det stor skillnad på hur man gör vinerna. Hilario García sköter sina tre hektar helt själv och låter ingen hjälpa honom. Han säger att han vill undvika negativitet bland sina plantor. Pago del Rey köper in sina druvor från vinodlare i trakten och fyller upp sina enorma ståltankar. García låter vinet vila under två år i de bästa franska ekfat som man kan få för pengar. Däremot så misstänker jag att Aviador får sin lätta smak av ek genom att använda ekspån eller ekstavar i cisternerna.

Men det finns också likheter mellan de två vinerna. I båda fallen är det syre som ligger till grund för vinernas smak. AurumRed har sin mycket högt syresatta ozonbevattning. Aviador kan tillsätta syre i tankarna och får med det ett mildare och mjukare vin. Det kanske kan tyckas som fusk att hjälpa vinet så att det smakar gott men jag föredrar faktiskt ett gott vin från ett surt vin. Och jag litar mer på någon som gör ett hyggligt vin till ett bra pris än en trollkarl med underverk i sina flaskor. I alla fall innan jag provat.

Om du vill veta mer om världens dyraste vin kan du gå in på hemsidan http://www.aurumwine.com. El Aviador hittade jag hos La Petit Celler, http://www.petitceller.com. De säljer två olika storlekar på boxar, 15 liter för 32,95 euro och 5 liter för 13,45. Tänk på att box-vin är en färskvara och bör drickas upp inom två veckor från det att det öppnats. Den finns också på flaska för 2,90 euro.

Tre viner väl värda att prova

La Maldita 2018
Rioja. Druva: Garnacha
När jag såg etiketten på flaskan tänkte jag inte köpa det. En punktjej med en skata i håret och heter Jävelen, den kvinnliga. Men så kom jag ihåg att Parker hade gett det 90 poäng, ett vin som kostar under fem euro. Jag är glad att jag köpte – friskt, rättframt och väldigt gott. Åter igen, man ska inte bedöma innehållet efter omslaget.

Massuria 2011
Bierzo. Druva: Menzia
Nyligen var jag i Barcelona och där gick min kompis Tom och jag på restaurang Alkimia. Den kvinnliga sommellieren rekommenderade det här vinet från Bierzo. Påminde mig om en riktigt god bourgogne. Helt perfekt till spanska köttbullar med svart kantarellsås, men skulle funka lika bra till grillat kött också. Runt 20 euro i butik

Leirana Genoveva 2017
Rias Baixas. Druva: Albariño
Det här är en helt ny bodega för mig och en riktig höjdare. Det här vinet är gjort på druvor från riktigt gamla vinrankor. De har fått ligga med skalen i tolv månader på franska ekfat. Definitivt ett av Spaniens bästa vita viner. Knappast underligt när de har haft Raul Pérez med på ett hörn. Det kostar runt 20 euro men börjar ta slut i butik. Se till att du inte missar nästa årgång, som kommer i höst.  
            [ingress] => För tjugo år sedan fick Hilario García veta att han led av en obotlig sjukdom, som förlamade hans ben. Men år 2005 besökte han en alternativ klinik i Madrid och undergick en ozonkur. Den lyckades mirakulöst och enligt Sr. García själv blev han helt återställd och kunde gå på egna ben efter bara en månad.  
            [headline] => Världens dyraste vin från Cuenca
            [page] => 0
            [modified] => 20190901124521
            [created] => 20190820191347
            [publishStart] => 20190909064600
            [publishStop] => 20200216181359
            [fullArticle] => Världens dyraste vin från Cuenca För tjugo år sedan fick Hilario García veta att han led av en obotlig sjukdom, som förlamade hans ben. Men år 2005 besökte han en alternativ klinik i Madrid och undergick en ozonkur. Den lyckades mirakulöst och enligt Sr. García själv blev han helt återställd och kunde gå på egna ben efter bara en månad.   Hans dagliga arbete var som konsult i investerings- och skattefrågor, men i hjärtat var han vinmakare och tredje generationen som odlade vindruvor. Hemma på sin gård i Cuenca slogs han av tanken att använda ozon i sina skördar. Han testade först med lök och när den blev betydligt bättre tänkte han på druvorna. Vinstockarna hade planterats på tre hektar mark av hans farfar och de var nu mer än hundra år gamla. Även om de var fullt friska och hade klarat sig undan vinlusens härjningar tänkte García att de nog kunde piggas upp ytterligare med ozonbehandling.

År 2007 hade han kommit på hur han kunde ozoniera bevattningen och besprutade druvorna. García uppger att det som hände sedan med druvorna är ett nästan lika stort mirakel som det som fick honom att gå. Teorin är att tack vare den höga syrehalten i vattnet kan druvorna få betydligt mer näring ur jorden, vilket hjälper dem att växa och nå en högre kvalitet. Samtidigt skyddar ozonvattnet från dåliga jäster, bakterier och svampangrepp. Redan på 1800-talet hade man sett ozon som desinfekterande medel och brukat det till att rena dricksvatten, främst i USA.

Vi känner till ozonbehandlingen av druvorna, men i övrigt är García ganska tystlåten om sina metoder. Han nämner dock något om ”pyramidkraftfält” och det finns flera pyramidliknande konstruktioner på gården. Känt är också han har studerat den japanske författaren Masaru Emoto och dennes idéer om helande vatten. Samtidigt anser García att jordens ph-värde och magnetfält är av avgörande vikt för vinets välbefinnande.

Hilario García producerar årligen inte mer än 300 flaskor av sitt AurumRed Gold och endast hälften är till försäljning. Den andra hälften sparar han för framtida bruk. Han började sälja sitt vin 2009 och det första vinet sålde han för 4 000 euro per flaska. När han dock fick höra att det såldes vidare för 17 000 euro höjde han priset. Idag säljer han vinet för 25 000 euro, men då är det i speciell box och flaska med  Garcías namnteckning i 18 karats guld. AurumRed Gold räknas som det dyraste vinet i världen.

Att AurumRed Gold är ett unikt vin råder ingen tvekan om och får man tro García döljer sig fler märkligheter i flaskan. Enligt honom kan en öppnad flaska stå i månader och till och med år utan att vinet tar skada. Tvärtom kan det till och med bli bättre!

Så, hur smakar vinet? Tyvärr har jag inte lyckats övertala Sydkusten att investera i en flaska för en provsmakning… Men finns det någon läsare som vill bjuda, är jag ivrig att prova. De som har provat det säger att det är ett märkligt vin. När man rullar vinet medsols i glaset noteras rostade sublima aromer, kakao och mogna röda frukter. Rullar man vinet motsols känner man fikon och moriska kryddor. Som sagt, ett mycket märkligt vin, men med en skyhög prislapp.

I år har för övrigt AurumRed Gold kommit i en ny specialflaska designad av den spanske artisten Alberto Rodriguez Serrano. Den nya flaskan rymmer 16 liter och beräknas kosta 340 000 euro. Men det är ju billigt! Räknar man per vanlig flaska så blir det endast 14 000 euro, det vill säga nästan hälften så dyrt. Och har man råd att bekosta sig en stor flaska misstänker jag att man har många lekkamrater som gärna hjälper till att dricka upp den.  

På tal om storpack så fick jag nyligen se en ny vinförpackning.  Det var ett vin i en 15 liters box. De är tänkt i första hand avsedd för barer och restauranger, men säljs också till privatpersoner. Jag provade vinet och det smakade faktiskt inte så dumt. Inte märkvärdigt alls men duger gott till blommiga falukorven en torsdagkväll. Vinboxen säljs för lite drygt 30 euro för femton liter, vilket är som hittat. Vinet heter El Aviador (Flygaren) och är producerat av Pago del Rey, som ingår i Felix Solis-gruppen. Det är gjort på Tempranillo-druvor, som har växt i Castilla y León. Och ja, det är samma sorts druvor som i AurumRed Gold..!

Visst är det stor skillnad på hur man gör vinerna. Hilario García sköter sina tre hektar helt själv och låter ingen hjälpa honom. Han säger att han vill undvika negativitet bland sina plantor. Pago del Rey köper in sina druvor från vinodlare i trakten och fyller upp sina enorma ståltankar. García låter vinet vila under två år i de bästa franska ekfat som man kan få för pengar. Däremot så misstänker jag att Aviador får sin lätta smak av ek genom att använda ekspån eller ekstavar i cisternerna.

Men det finns också likheter mellan de två vinerna. I båda fallen är det syre som ligger till grund för vinernas smak. AurumRed har sin mycket högt syresatta ozonbevattning. Aviador kan tillsätta syre i tankarna och får med det ett mildare och mjukare vin. Det kanske kan tyckas som fusk att hjälpa vinet så att det smakar gott men jag föredrar faktiskt ett gott vin från ett surt vin. Och jag litar mer på någon som gör ett hyggligt vin till ett bra pris än en trollkarl med underverk i sina flaskor. I alla fall innan jag provat.

Om du vill veta mer om världens dyraste vin kan du gå in på hemsidan http://www.aurumwine.com. El Aviador hittade jag hos La Petit Celler, http://www.petitceller.com. De säljer två olika storlekar på boxar, 15 liter för 32,95 euro och 5 liter för 13,45. Tänk på att box-vin är en färskvara och bör drickas upp inom två veckor från det att det öppnats. Den finns också på flaska för 2,90 euro.

Tre viner väl värda att prova

La Maldita 2018
Rioja. Druva: Garnacha
När jag såg etiketten på flaskan tänkte jag inte köpa det. En punktjej med en skata i håret och heter Jävelen, den kvinnliga. Men så kom jag ihåg att Parker hade gett det 90 poäng, ett vin som kostar under fem euro. Jag är glad att jag köpte – friskt, rättframt och väldigt gott. Åter igen, man ska inte bedöma innehållet efter omslaget.

Massuria 2011
Bierzo. Druva: Menzia
Nyligen var jag i Barcelona och där gick min kompis Tom och jag på restaurang Alkimia. Den kvinnliga sommellieren rekommenderade det här vinet från Bierzo. Påminde mig om en riktigt god bourgogne. Helt perfekt till spanska köttbullar med svart kantarellsås, men skulle funka lika bra till grillat kött också. Runt 20 euro i butik

Leirana Genoveva 2017
Rias Baixas. Druva: Albariño
Det här är en helt ny bodega för mig och en riktig höjdare. Det här vinet är gjort på druvor från riktigt gamla vinrankor. De har fått ligga med skalen i tolv månader på franska ekfat. Definitivt ett av Spaniens bästa vita viner. Knappast underligt när de har haft Raul Pérez med på ett hörn. Det kostar runt 20 euro men börjar ta slut i butik. Se till att du inte missar nästa årgång, som kommer i höst.   Endast 150 flaskor av AurumRed Gold säljs om året och de kostar 25 000 euro styck. Men då får man en fin låda och vinmakarens signatur i 18 karats guld på köpet. Foto: Aurumred Wine 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 27499
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det var fenicierna som grundade Cádiz för lite drygt tretusen år sedan och det är den äldsta fortfarande bebyggda staden i Västeuropa. Efter fenicierna kom romarna och alla de andra folkstammarna, som samtliga utnyttjade hamnen i Cádiz . Sin storhetstid hade staden under 1600- och 1700-talet när silver och guld kom från kolonierna i Sydamerika. Det är från den tiden de vackra slotten och fästningarna kommer, som man ser i den gamla stadskärnan. När sedan kolonierna bröt sig ut från Spanien på 1800-talett föll hamnen och Cadiz i betydelse och genomgick en svår kris, som i praktiken varat till våra dagar.

Det var inte länge sedan som man sa att det bästa med Cádiz är färjan till Puerto de Santa María. Det gör man inte längre. På samma sätt som Málaga i början av det här seklet har Cádiz fräschat upp sig och blivit Spaniens hetaste turistmål. Inte bara staden Cádiz utan hela provinsen, från Tarifa med sina vindsurfare och romerska utgrävningar i Bolonia till den trestjärniga restaurangen Aponiente i Puerto de Santa Maria och hästkapplöpningarna på stranden i Sanlúcar de Barrameda.

Den berömda sherrytriangeln ligger i Cádizprovinsen. Jerez de la Frontera ligger bara en halvtimme från Cádiz stad. Naturligtvis skall man besöka ett par av bodegorna när man är där. Men jag tänkte slå ett slag för deras Vino de la Tierra de Cádiz, alltså bordsvinerna. Några av sherrybodegorna producerar nämligen också bordsviner. Mest känt för det är bodegan Barbadillo i Sanlúcar, som kom ut med ett vitt vin på 80-talet. Det heter Castillo de San Diego och görs på druvan Palomino, alltså sherrydruvan. Det är ett ganska enkelt vitt vin, gott och trevligt men knappast ett vin att skriva hem om. Nyligen har de dock gjort ett väldigt intressant mousserat vin, som jag skriver i sommarspalten.

Viner att skriva hem om är vinerna från två bodegor som båda ligger i närheten av Arcos de la Frontera, Huerta de Albalá och Finca Moncloa. Två bodegor som har gett sig på att göra riktigt förstklassigt rött vin i södra Spanien och dessutom på låg höjd.

Bodegan Huerta de Albalá ligger norr om Arcos de la Frontera och har ett intressant mikroklimat. Det påverkas av två faktorer, dels den närliggande vattenreservoaren vid Bornos och dels bergen i Grazalema, Spaniens mest regniga område. Till och med deras enklare viner är riktigt goda. De kallas Barbazul (jo, det är Blåskägg som menas) och finns i alla de tre färgerna. Det vita är en 100-procentig Chardonnay och en rättfram, torr och uppfriskande dryck, nästan lite elegant i munnen. Rosén är 100 procent Syrrah och ett perfekt sällskap att titta på solnedgången med. Det röda Barbazul är ett mer komplext vin, med massor av läckra dofter. Druvorna är Syrrah, Merlot, Cabernet Sauvignon men också den andalusiska druvan Tintilla de Rota. Alla tre Barbazul kostar runt åtta euro styck i butik.

De två storebröderna har fått namnet efter ägaren till Huerta de Albalá Vicente Taberner. Den som bara heter Taberner är gjord på 100 procent Syrrah och har legat 18 månader på franska ekfat innan det hamnat på flaskor. Med över 15 procent i alkoholhalt är det en riktig värsting, men doft och smak tycker jag döljer nästan hela alkoholen. För mig är det ett riktigt gott vin som man kan bjuda främmande och vänner på.

Taberner No 1 är bodegans toppvin och kostar därefter, 75 euro. Vinet är mycket komplext och har massor av smaklager. Färgen är mörk, nästan svart. Smaken stannar kvar i munnen lång, lång tid. Inte undra på att Robert Parker gav vinet 97 poäng av 100. Men skulle jag spendera mina surt förtjänade pengar på en Etta eller fyra normala? Jag tror du förstår att det inte var ett svårt val. Dessutom har Parker vid något tillfälle gett 95 poäng till de normala!

Inte långt från Huerta de Albalá ligger Finca Moncloa, som ägs av González Byass, sherryjätten med Tio Pepe i spetsen. De startade den här bodegan år 2000. Här har de planterat fem olika druvor, Syrrah, Merlot, Cabernet Sauvignon, Tempranillo och Tintilla de Rota, alla röda druvor.

Just druvan Tintilla de Rota är populär. Det är en inhemsk andalusisk druva som var stor från 1600-talet och framåt. Men från att nästan varit utplånad i början av 1900-talet har man nu fått liv i den igen. Den ger kropp till deras Finca Moncloa men ännu viktigare är den för deras röda, söta vin som lanserades 2009. Det ska jag komma tillbaka till i en annan vinspalt, när vi bara pratar om söta viner.

Finca Moncloa 2015 är en bladning av samtliga druvor på gården. Det ger ett vin som behöver tid tid antingen i flaskan eller i dekanter. Intensiv doft av mörka bär med inslag av svart vinbär och plommon. Lite jordig smak med mineraler ger djup och intresse. Det har många år framför sig och kostar idag runt 16 euro.

Det här är bara två av en mängd nya bodegor i Cádizprovinsen. Så när du besöker staden, ta dig tid att besöka även dem och upptäck bordsvinerna också.

Vin för sommaren

Barbadillo Beta Sur
VT Cadiz. Druvor: Palomino, Chardonnay
”Har du provat den här cavan från Cádiz?” frågade min kompis Michael, som äger restaurangen Ku´Damm i Fuengirola. Det hade jag inte och den är inte en cava. Det är en Vino Espumoso framställd som en champagne, fast det får man inte säga… Jag tycker det är riktigt gott och helt torrt. För ett pris av runt åtta euro kan den bli min sommarhit.

Izadi Larrosa
DO Rioja. Druva: Garnacha
Det har pratats i en engelsk radio här på kusten att ju blekare ett rosévin är desto bättre kvalitet. Helt fel! Blekhetsgraden styrs av hur lite druvskalen fått ligga med druvmusten, punkt slut. I den här Izadi Larrosa har skalen fått ligga i musten endast några timmar. Det har gör att färgen har en ljus apelsinton, doften av päron och äpple och en ljuvlig smak som stannar länge i munnen. Runt sex euro.

Tadeo Tinaja 2015
DO Sierras de Málaga. Druva: Petit Verdot
Sydkusten bad mig prova en flaska Tadeo Tinaja. Det är ett mycket intressant vin som har fått jäsa och mogna i en amfora av lera. Glöm allt vad ekfat heter. Här är det bara vindruvan som får stå för smaken och det gör den. Sammetslen och väldigt ren smak. Tyvärr har de bara producerat 1 073 flaskor, så det är svårt att hitta och kostar runt 40 euro.
            [ingress] => När jag såg i New York Times att Cádiz var ett av de 52 resmålen för 2019 höll jag på att trilla av stolen. Kan det verkligen vara sant? Inte Barcelona, inte Madrid eller Málaga utan Cádiz? Sedan såg jag ett teveprogram med Rick Stein, krögaren som har gjort Padstow berömt i hela det brittiska kungariket. Han hade gjort en av sina långa weekend-resor till Cádiz. Det här måste undersökas.
            [headline] => Cádiz mer än enbart sherry
            [page] => 0
            [modified] => 20190529181046
            [created] => 20190529174931
            [publishStart] => 20190610064200
            [publishStop] => 20191125164959
            [fullArticle] => Cádiz mer än enbart sherry När jag såg i New York Times att Cádiz var ett av de 52 resmålen för 2019 höll jag på att trilla av stolen. Kan det verkligen vara sant? Inte Barcelona, inte Madrid eller Málaga utan Cádiz? Sedan såg jag ett teveprogram med Rick Stein, krögaren som har gjort Padstow berömt i hela det brittiska kungariket. Han hade gjort en av sina långa weekend-resor till Cádiz. Det här måste undersökas. Det var fenicierna som grundade Cádiz för lite drygt tretusen år sedan och det är den äldsta fortfarande bebyggda staden i Västeuropa. Efter fenicierna kom romarna och alla de andra folkstammarna, som samtliga utnyttjade hamnen i Cádiz . Sin storhetstid hade staden under 1600- och 1700-talet när silver och guld kom från kolonierna i Sydamerika. Det är från den tiden de vackra slotten och fästningarna kommer, som man ser i den gamla stadskärnan. När sedan kolonierna bröt sig ut från Spanien på 1800-talett föll hamnen och Cadiz i betydelse och genomgick en svår kris, som i praktiken varat till våra dagar.

Det var inte länge sedan som man sa att det bästa med Cádiz är färjan till Puerto de Santa María. Det gör man inte längre. På samma sätt som Málaga i början av det här seklet har Cádiz fräschat upp sig och blivit Spaniens hetaste turistmål. Inte bara staden Cádiz utan hela provinsen, från Tarifa med sina vindsurfare och romerska utgrävningar i Bolonia till den trestjärniga restaurangen Aponiente i Puerto de Santa Maria och hästkapplöpningarna på stranden i Sanlúcar de Barrameda.

Den berömda sherrytriangeln ligger i Cádizprovinsen. Jerez de la Frontera ligger bara en halvtimme från Cádiz stad. Naturligtvis skall man besöka ett par av bodegorna när man är där. Men jag tänkte slå ett slag för deras Vino de la Tierra de Cádiz, alltså bordsvinerna. Några av sherrybodegorna producerar nämligen också bordsviner. Mest känt för det är bodegan Barbadillo i Sanlúcar, som kom ut med ett vitt vin på 80-talet. Det heter Castillo de San Diego och görs på druvan Palomino, alltså sherrydruvan. Det är ett ganska enkelt vitt vin, gott och trevligt men knappast ett vin att skriva hem om. Nyligen har de dock gjort ett väldigt intressant mousserat vin, som jag skriver i sommarspalten.

Viner att skriva hem om är vinerna från två bodegor som båda ligger i närheten av Arcos de la Frontera, Huerta de Albalá och Finca Moncloa. Två bodegor som har gett sig på att göra riktigt förstklassigt rött vin i södra Spanien och dessutom på låg höjd.

Bodegan Huerta de Albalá ligger norr om Arcos de la Frontera och har ett intressant mikroklimat. Det påverkas av två faktorer, dels den närliggande vattenreservoaren vid Bornos och dels bergen i Grazalema, Spaniens mest regniga område. Till och med deras enklare viner är riktigt goda. De kallas Barbazul (jo, det är Blåskägg som menas) och finns i alla de tre färgerna. Det vita är en 100-procentig Chardonnay och en rättfram, torr och uppfriskande dryck, nästan lite elegant i munnen. Rosén är 100 procent Syrrah och ett perfekt sällskap att titta på solnedgången med. Det röda Barbazul är ett mer komplext vin, med massor av läckra dofter. Druvorna är Syrrah, Merlot, Cabernet Sauvignon men också den andalusiska druvan Tintilla de Rota. Alla tre Barbazul kostar runt åtta euro styck i butik.

De två storebröderna har fått namnet efter ägaren till Huerta de Albalá Vicente Taberner. Den som bara heter Taberner är gjord på 100 procent Syrrah och har legat 18 månader på franska ekfat innan det hamnat på flaskor. Med över 15 procent i alkoholhalt är det en riktig värsting, men doft och smak tycker jag döljer nästan hela alkoholen. För mig är det ett riktigt gott vin som man kan bjuda främmande och vänner på.

Taberner No 1 är bodegans toppvin och kostar därefter, 75 euro. Vinet är mycket komplext och har massor av smaklager. Färgen är mörk, nästan svart. Smaken stannar kvar i munnen lång, lång tid. Inte undra på att Robert Parker gav vinet 97 poäng av 100. Men skulle jag spendera mina surt förtjänade pengar på en Etta eller fyra normala? Jag tror du förstår att det inte var ett svårt val. Dessutom har Parker vid något tillfälle gett 95 poäng till de normala!

Inte långt från Huerta de Albalá ligger Finca Moncloa, som ägs av González Byass, sherryjätten med Tio Pepe i spetsen. De startade den här bodegan år 2000. Här har de planterat fem olika druvor, Syrrah, Merlot, Cabernet Sauvignon, Tempranillo och Tintilla de Rota, alla röda druvor.

Just druvan Tintilla de Rota är populär. Det är en inhemsk andalusisk druva som var stor från 1600-talet och framåt. Men från att nästan varit utplånad i början av 1900-talet har man nu fått liv i den igen. Den ger kropp till deras Finca Moncloa men ännu viktigare är den för deras röda, söta vin som lanserades 2009. Det ska jag komma tillbaka till i en annan vinspalt, när vi bara pratar om söta viner.

Finca Moncloa 2015 är en bladning av samtliga druvor på gården. Det ger ett vin som behöver tid tid antingen i flaskan eller i dekanter. Intensiv doft av mörka bär med inslag av svart vinbär och plommon. Lite jordig smak med mineraler ger djup och intresse. Det har många år framför sig och kostar idag runt 16 euro.

Det här är bara två av en mängd nya bodegor i Cádizprovinsen. Så när du besöker staden, ta dig tid att besöka även dem och upptäck bordsvinerna också.

Vin för sommaren

Barbadillo Beta Sur
VT Cadiz. Druvor: Palomino, Chardonnay
”Har du provat den här cavan från Cádiz?” frågade min kompis Michael, som äger restaurangen Ku´Damm i Fuengirola. Det hade jag inte och den är inte en cava. Det är en Vino Espumoso framställd som en champagne, fast det får man inte säga… Jag tycker det är riktigt gott och helt torrt. För ett pris av runt åtta euro kan den bli min sommarhit.

Izadi Larrosa
DO Rioja. Druva: Garnacha
Det har pratats i en engelsk radio här på kusten att ju blekare ett rosévin är desto bättre kvalitet. Helt fel! Blekhetsgraden styrs av hur lite druvskalen fått ligga med druvmusten, punkt slut. I den här Izadi Larrosa har skalen fått ligga i musten endast några timmar. Det har gör att färgen har en ljus apelsinton, doften av päron och äpple och en ljuvlig smak som stannar länge i munnen. Runt sex euro.

Tadeo Tinaja 2015
DO Sierras de Málaga. Druva: Petit Verdot
Sydkusten bad mig prova en flaska Tadeo Tinaja. Det är ett mycket intressant vin som har fått jäsa och mogna i en amfora av lera. Glöm allt vad ekfat heter. Här är det bara vindruvan som får stå för smaken och det gör den. Sammetslen och väldigt ren smak. Tyvärr har de bara producerat 1 073 flaskor, så det är svårt att hitta och kostar runt 40 euro. I Arcos de la Frontera finns 
två spännande bodegor som 
producerar både vita viner, rosé 
och rödviner som är värda att prova. Foto: Jocelyn Erskine-Kellie/Wikimedia Commons 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 27134
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det hela började med att min bror var här i Spanien och hälsade på mig under ett par vintermånader. Sista helgen innan han åkte tillbaka öppnade jag min sista butelj av de viner som jag hade kvar från min gamla restaurang Gastronome. Det var en flaska vintage port från 1977, samma år som jag flyttade till Spanien. Efter drygt fyrtio år hade vinet mognat och vi fick en riktig smaskens vinupplevelse, Vintage 1977 från Taylor`s, men mer om Vintage Port skall jag berätta lite senare i artikeln.

Allt portvin odlas i den portugisiska delen av dalen vid Douro, som floden heter där. I Spanien heter den Duero och startar sin färd mot Atlanten från en plats nära staden Soria, i regionen Castilla y León. Det är denna flod som givit namn till ett av Spaniens bästa vinområden, Ribera del Duero. På väg mot Portugal står vinområdena tätt: Cigales, Rueda, Toro och allra sist Arribes, ett av de yngsta ursprungsbeteckningarna i Spanien, som fick sitt D.O. så sent som 2007.

Medan nästan alla viner på den spanska sidan är lätta, torra bordsviner så är de på den portugisiska sidan söta starkviner. Förklaringen till detta är att i Portugal har man gjort viner mycket länge, inte bara för inhemsk konsumtion utan även för export. I mitten av 1600-talet kom några britter och satte upp handelshus i Oporto. De hade torkad fisk och ull att sälja och ville köpa vin att skicka hem. Det lokala vinet tyckte de var för tunt så de reste upp för Douro för att hitta ett kraftigare vin. När de kom upp högre höjder hittade de druvor av tuffare karaktär. Det här var druvor som skulle ge ett riktigt bra vin.

Allt portvin är en blandning av druvor. Det viktigaste var att de skulle kunna klara att växa på de heta terrasserna utefter floden. I Douro-dalen växer det mer än 70 olika sorter, av vilka de tre främsta är touriga nacional, touriga francesa och tinta roriz.

Det var också naturligt att dela på produktionen av vinet med vintillverkningen i norra delen av floden och lagringen vid hamnen. När druvorna var mogna, togs de till stora fat och trampades till fot. Det gör man än idag på många håll, även om det numera finns automatiska trampare.

Själva vinifikationen är numera ganska kort. Redan efter 2-3 dagar tillsätter man 70 procent druvsprit (brandy) för att förlänga hållbarheten på vinet. Det gör också att när man tillsätter spriten tidigt, avstannar jäsningen fortare och man får behålla det socker som inte jästen hunnit äta upp. Vad man har kvar är då är ett vin som är både starkt, sött och gott. Det är ett vin med tjugo procents alkoholhalt, vilket kunderna uppskattar. Det var en ny stil av vin och döptes efter staden Porto, Vinho do Porto, eller som vi säger, portvin.

Nu var det bara att komma ner till kusten med vinet. Att använda floden var det naturliga men också mest riskabla. Douro var en svår flod att färdas på, fullt av forsar och vattenfall. För att klara dessa hinder använde sig lokalbefolkningen av en speciell flatbottnad båt som kallades rabelo. Det var en båt med en rorsman som styrde med en lång åra, men minst lika viktigt var också en vältrimmad besättning. Med åren tämjde man floden genom att sätta in slussar och dammar, men helt tam blev den aldrig. De sista resorna med en rabelo med full last var på 1960-talet.

Väl nere i Porto och grannstaden Vila Nova de Gaia togs träfaten in och lagrades av de olika handelshusen. Min speciella favorit är Taylors eller för att ge dem deras fulla namn, Taylor, Fladgate & Yeatman. Numera finns det en mängd olika portviner, allt från vintage och ruby till rosé och vitt. De flesta delar numera port i två kategorier, fatlagrade samt buteljlagrade. Förr i världen var allt fatlagrat, för att de få buteljer som fanns var till för att fyllas på från fat och ställas på bordet. Det var först i början av 1800-talet som man fick flaskor som dels var tillräckligt billiga, dels kunde ligga ner. Det var införandet av glasflaskor som banade väg för vintage port. Nu kunde vinhusen redan efter två år sälja ett vin som man helst skulle spara i tjugo år.

Du kanske undrar hur det vinet smakade som jag och min bror drack upp. Jag sa väl att det var smaskens? Jo, jag lät flaskan stå upp två dagar innan vi öppnade den. Detta för att allt sediment skulle sjunka till botten. När vi skulle dra ur korken brukade vi en speciell korkskruv med två blad som man sätter på varsin sida om korken. Genom att vicka och sakta dra ut korken lyckades vi nästan få ut den i sin helhet. För säkerhets skull tog vi en finmaskig sil och satte över tratten till dekantern. Det slank igenom några små, små grus, med men inget som störde.

Till färg hade vinet fått en varm ton av tegelsten med en rodnande skala av russin upptill. Doften var fullmogen och komplex, fylld av en mängd nyanser. Plommon, fikon och sultana, blandat med marsipan. Vinet var runt och förföriskt med en lätt torrhet och lång, lång eftersmak. Som sagt, smaskens.

 
Tre spanjorer med klass

Sameirás Blanco 2017
Ribeiro. Druvor: Treixadura, Alvarinho, Godello, m. fl.
Ribeiro är en D.O. som alltid stått i skuggan av sin storebror Rías Baixas. En som har försökt att ändra på det är Antonio Cajide Gulin. Han har varit föregångsman i att använda traditionella druvor i sina viner. I den här vita Sameirás har han blandat sex olika druvor för att få fram ett harmoniskt vin med lång eftersmak. Gott, gott. Kostar mindre än tio euro.

Sela Crianza 2015
Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Graciano
Detta är den första crianza från Roda som jag prövat. Roda har alltid legat mig varmt om hjärtat och deras olika reserva är bland favoriterna. Den här är tycker jag är lite stramare, men fullt drickbar redan nu. Balans mellan frukt och alkohol, trots 14 procent. Här är ett stort vin på gång, till rimliga pengar. Runt 16 euro.

Viña Tondonia Reserva 2006
Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Graciano, Mazuelo
López de Heredia är en gammal bodega som jag tycker äntligen har kommit ut ur 1800-talet. Jag blev bjuden på en Tondonia på en provsmakning och blev förvånad över hur bra den smakade. Inte åldrig och trött, utan med livskraft och framtid. Jag har köpt på mig några lådor, för det här tycker jag är utsökt. Under 30 euro.
            [ingress] => Den Iberiska halvön har, förutom massor av goda bordsviner, några av värdens bästa starkviner. Sherry har jag skrivit om rejält och i förra numret av Sydkusten skrev jag om Fondillón, starkvinet från Alicante. Den här gången tänkte jag att tala om grannen i väster, Portugal och deras mest berömda starkvin, portvin.
            [headline] => Portvinet från vårt västra grannland
            [page] => 0
            [modified] => 20190216191212
            [created] => 20190216190829
            [publishStart] => 20190304064200
            [publishStop] => 20190815200859
            [fullArticle] => Portvinet från vårt västra grannland Den Iberiska halvön har, förutom massor av goda bordsviner, några av värdens bästa starkviner. Sherry har jag skrivit om rejält och i förra numret av Sydkusten skrev jag om Fondillón, starkvinet från Alicante. Den här gången tänkte jag att tala om grannen i väster, Portugal och deras mest berömda starkvin, portvin. Det hela började med att min bror var här i Spanien och hälsade på mig under ett par vintermånader. Sista helgen innan han åkte tillbaka öppnade jag min sista butelj av de viner som jag hade kvar från min gamla restaurang Gastronome. Det var en flaska vintage port från 1977, samma år som jag flyttade till Spanien. Efter drygt fyrtio år hade vinet mognat och vi fick en riktig smaskens vinupplevelse, Vintage 1977 från Taylor`s, men mer om Vintage Port skall jag berätta lite senare i artikeln.

Allt portvin odlas i den portugisiska delen av dalen vid Douro, som floden heter där. I Spanien heter den Duero och startar sin färd mot Atlanten från en plats nära staden Soria, i regionen Castilla y León. Det är denna flod som givit namn till ett av Spaniens bästa vinområden, Ribera del Duero. På väg mot Portugal står vinområdena tätt: Cigales, Rueda, Toro och allra sist Arribes, ett av de yngsta ursprungsbeteckningarna i Spanien, som fick sitt D.O. så sent som 2007.

Medan nästan alla viner på den spanska sidan är lätta, torra bordsviner så är de på den portugisiska sidan söta starkviner. Förklaringen till detta är att i Portugal har man gjort viner mycket länge, inte bara för inhemsk konsumtion utan även för export. I mitten av 1600-talet kom några britter och satte upp handelshus i Oporto. De hade torkad fisk och ull att sälja och ville köpa vin att skicka hem. Det lokala vinet tyckte de var för tunt så de reste upp för Douro för att hitta ett kraftigare vin. När de kom upp högre höjder hittade de druvor av tuffare karaktär. Det här var druvor som skulle ge ett riktigt bra vin.

Allt portvin är en blandning av druvor. Det viktigaste var att de skulle kunna klara att växa på de heta terrasserna utefter floden. I Douro-dalen växer det mer än 70 olika sorter, av vilka de tre främsta är touriga nacional, touriga francesa och tinta roriz.

Det var också naturligt att dela på produktionen av vinet med vintillverkningen i norra delen av floden och lagringen vid hamnen. När druvorna var mogna, togs de till stora fat och trampades till fot. Det gör man än idag på många håll, även om det numera finns automatiska trampare.

Själva vinifikationen är numera ganska kort. Redan efter 2-3 dagar tillsätter man 70 procent druvsprit (brandy) för att förlänga hållbarheten på vinet. Det gör också att när man tillsätter spriten tidigt, avstannar jäsningen fortare och man får behålla det socker som inte jästen hunnit äta upp. Vad man har kvar är då är ett vin som är både starkt, sött och gott. Det är ett vin med tjugo procents alkoholhalt, vilket kunderna uppskattar. Det var en ny stil av vin och döptes efter staden Porto, Vinho do Porto, eller som vi säger, portvin.

Nu var det bara att komma ner till kusten med vinet. Att använda floden var det naturliga men också mest riskabla. Douro var en svår flod att färdas på, fullt av forsar och vattenfall. För att klara dessa hinder använde sig lokalbefolkningen av en speciell flatbottnad båt som kallades rabelo. Det var en båt med en rorsman som styrde med en lång åra, men minst lika viktigt var också en vältrimmad besättning. Med åren tämjde man floden genom att sätta in slussar och dammar, men helt tam blev den aldrig. De sista resorna med en rabelo med full last var på 1960-talet.

Väl nere i Porto och grannstaden Vila Nova de Gaia togs träfaten in och lagrades av de olika handelshusen. Min speciella favorit är Taylors eller för att ge dem deras fulla namn, Taylor, Fladgate & Yeatman. Numera finns det en mängd olika portviner, allt från vintage och ruby till rosé och vitt. De flesta delar numera port i två kategorier, fatlagrade samt buteljlagrade. Förr i världen var allt fatlagrat, för att de få buteljer som fanns var till för att fyllas på från fat och ställas på bordet. Det var först i början av 1800-talet som man fick flaskor som dels var tillräckligt billiga, dels kunde ligga ner. Det var införandet av glasflaskor som banade väg för vintage port. Nu kunde vinhusen redan efter två år sälja ett vin som man helst skulle spara i tjugo år.

Du kanske undrar hur det vinet smakade som jag och min bror drack upp. Jag sa väl att det var smaskens? Jo, jag lät flaskan stå upp två dagar innan vi öppnade den. Detta för att allt sediment skulle sjunka till botten. När vi skulle dra ur korken brukade vi en speciell korkskruv med två blad som man sätter på varsin sida om korken. Genom att vicka och sakta dra ut korken lyckades vi nästan få ut den i sin helhet. För säkerhets skull tog vi en finmaskig sil och satte över tratten till dekantern. Det slank igenom några små, små grus, med men inget som störde.

Till färg hade vinet fått en varm ton av tegelsten med en rodnande skala av russin upptill. Doften var fullmogen och komplex, fylld av en mängd nyanser. Plommon, fikon och sultana, blandat med marsipan. Vinet var runt och förföriskt med en lätt torrhet och lång, lång eftersmak. Som sagt, smaskens.

 
Tre spanjorer med klass

Sameirás Blanco 2017
Ribeiro. Druvor: Treixadura, Alvarinho, Godello, m. fl.
Ribeiro är en D.O. som alltid stått i skuggan av sin storebror Rías Baixas. En som har försökt att ändra på det är Antonio Cajide Gulin. Han har varit föregångsman i att använda traditionella druvor i sina viner. I den här vita Sameirás har han blandat sex olika druvor för att få fram ett harmoniskt vin med lång eftersmak. Gott, gott. Kostar mindre än tio euro.

Sela Crianza 2015
Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Graciano
Detta är den första crianza från Roda som jag prövat. Roda har alltid legat mig varmt om hjärtat och deras olika reserva är bland favoriterna. Den här är tycker jag är lite stramare, men fullt drickbar redan nu. Balans mellan frukt och alkohol, trots 14 procent. Här är ett stort vin på gång, till rimliga pengar. Runt 16 euro.

Viña Tondonia Reserva 2006
Rioja. Druvor: Tempranillo, Grenache, Graciano, Mazuelo
López de Heredia är en gammal bodega som jag tycker äntligen har kommit ut ur 1800-talet. Jag blev bjuden på en Tondonia på en provsmakning och blev förvånad över hur bra den smakade. Inte åldrig och trött, utan med livskraft och framtid. Jag har köpt på mig några lådor, för det här tycker jag är utsökt. Under 30 euro. Vintillverkningen i norra Portugal har månghundraåriga anor. Numera brukas ej längre de traditionella båtarna rabelos för att forsla vinet längs Douro-floden till Porto. Foto: Jsamwrites/Wikimedia Commons 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 26769
            [sectionId] => 59
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Raúl Pérez var inte ensam om att sänka vin till botten av havet. Champagnehuset Veuve Clicquot håller på med några prov i Bottenhavet, efter att deras vin hittades 2010 i ett vrak från Åland. Det var några av de äldsta flaskorna som hittats, men knappast de bästa. Nu gör de ett test under vetenskapliga former, man vet ju aldrig. Dessutom har bodegor runt om i världen, från Bordeaux och Kroatien till Australien och Kalifornien, sina egna undervattensprojekt.

Pérez undervattensvin var också ett prov och kanske mer ett reklamjippo. Det visade sig att det var bara 900 flaskor som fickt bada och resten gick den normala vägen. Men historien fick mig att vakna till och när jag hittade hans Sketch på Corte Inglés, köpte jag den. Till ett pris av nästan fyrtio euro var det den dyraste albariño som jag köpt, men också den bästa!

Sketchs druvor har vuxit på gamla plantor, som växer nära strandkanten i Meaño, nära Cambados. Druvornas tjocka skal skyddar dem från havets vindar. Vinden, som fångar upp det bräckta vattnet i Ría de Arousa, ger en speciell sälta till vinet. Ungefär som en Manzanilla från Sanlúcar. Musten får fermentera i 750 liters franska ekfat och ligga tillsammans med sitt skal under tolv månader. Det har givit vinet en elegans och komplexitet, mycket mer än andra albariños. Krämigt och fylligt men samtidigt friskt och fräsch. Det här är ett stort vin. Inte undra på att Robert Parker gav det 96 poäng 2009!

Nu började jag bli intresserad av Raúl Pérez. Jag tyckte hans namn lät bekant. Mycket riktigt, i mina anteckningar dök han upp dels från hans familjs bodega Castro Ventosa, dels från hans egen Bodegas y Viñedos Raúl Pérez, båda med ursprungsbeteckningen Bierzo. Jag hade köpt in viner från båda bodegorna utan att veta vem som stod bakom dem och en del hade jag rekommenderat här i Sydkusten. Håll öga efter de snällt prissatta El Castro de Valtuille Jóven samt Crianza men också för den dyrare Centenarias. Från hans egen bodega tycker jag mycket om hans unga La Clave och den något äldre Ultreia Saint Jacques. Hittar du någon vit Ultreia Claudina så köp den! Ultreia är för övrigt ett romerskt hälsningsord på pilgrimsvandringen till Santiago.

Raúl föddes 1972 i det lilla samhället Valtuille de Abajo (León) på familjens vingård, som varit i släkten sedan 1700-talet. Men Bierzo var inte känt för kvalitetsviner, närmare tvärtom. Den druva som växte här är lokala Mencía. Den hade introducerats av munkar från Bourgogne, som framställde vin för att göra pilgrimsleden till Santiago mer uthärdlig. För dem handlade det om att producera så stora skördar som möjligt och ett vin som man kunde sälja för en billig peng. Så var det fortfarande när den unge Raúl kom hem till gården i mitten av 90-talet. Men det skulle hända saker när Álvaro Palacio, som hade gjort underverk i Priorat, och hans unge släkting Ricardo kom till Bierzo 1999. Jag skrev om deras framfart där i Sydkusten 2015, men jag glömde en ung man som hjälpte dem, Raúl Pérez.

Samhörigheten med Palacio har verkligen burit frukt och Pérez viner klassas åtminstone lika högt som sin läromästares. Men där Álvaro Palacio går in för att göra ett område berömt har Raúl gjort allt för att en druva skall bli det, Mencía. Genom att skära ner blomningen och minska produktionen för varje planta har man fått ett mycket fylligare vin. Dessutom har han låtit äldre plantor fortsätta i produktionen långt senare än de trettio år som tidigare varit normen. Nya idéer som äggformade fermenteringsfat har provats. Ingen idé har varit för tokig eller dum och vinerna har varit fantastiska!

Detta har väckt stor uppståndelse inom vinvärlden och Raúl Pérez har blivit en mycket eftersökt konsult. Nu kan man se hans fingrar både här och där. Inte bara i Bierzo utan överallt: Rías Baixas, Monterei, Ribera Sacra, Asturias, Madrid, Portugal, Sydafrika… Och inte bara med Mencía utan med alla möjliga druvor. Han reser drygt 140 000 kilometer varje år och det hela toppades 2016 när han fick titeln ”Världens bästa vinmakare” av den franska(!) vinguiden Bettane & Desseauve.

Ett av hans senaste projekt stötte jag på i våras när jag fick en flaska Fondillón av min kompis Jan Björkrudh. Fondillón är ett märkligt vin från Alicante. Det görs på övermogna Monastrell-druvor, som villigt låter sig förfaras och blir ett ”vino rancio”. Sedan förvaras vinet i stora fat under mycket lång tid och mognar. Minst tio år tar det att få fram en riktig Fondillón och oftast mycket längre. I mitten på 1800-talet var det dyrast av alla starkviner. När du kunde köpa ett utmärkt portvin för cirka 150 franc per hektoliter och betalade 200 för en riktigt bra sherry, fick du betala 800 för en Fondillón! Tyvärr så råkade Fondillón dock ut för vinlusen och glömdes bort. Men inte helt och nu försöker man blåsa liv i vinet igen. Det görs av Bodega Monovar och det är hit som Raúl Pérez har knutits. Jag bjöd Jan på en aperitif från flaskan innan vi skulle gå ut och äta middag. Jag hade den ljuvliga smaken i munnen fortfarande tio minuter senare när vi klev in på restaurangen!

Två goda viner och en julklapp

Godeval 2017
Valdeorras. Druva: Godello
Det här är ett välsmakande vin från ett DO långt in i Galicien, nästan på gränsen till Castilla y León. Valdeorras betyder ”gyllene dal” och det här är en gyllene dryck från den. För mig är det en frisk, härlig dryck med en blommig doft. Druvan Godello är samma som Raúl Pérez använder i sin La Claudia, men här till ett betydligt bättre pris. Runt tolv euro.

Almirez 2016
Toro. Druva: Tinta de Toro
Det här är ett av mina favoritviner. Senast jag drack det var på den enstjärniga restaurangen Gaig i Barcelona i förra månaden. Det är en ljuvlig kombination av elegans och styrka. Nästan svart i färgen med en total doft av frukter och mineraler. Visst hade den varit ännu bättre om den hade fått några år på sig, men den var ruskigt bra redan. Om du vill smaka på Toro är den här ett av de bästa sätten att göra det. Runt 15 euro.

Riedel Amadeo
Österrike
Jag vill gärna slå ett slag för att man skall dekantera mera. Jag är av den bestämda uppfattningen att nästan alla bra vin tjänar på att dekanteras, vitt som rött. Att bara öppna en flaska räcker inte för att väcka vinets smaker från att ha varit instängt i åratal. Nu behöver man inte en Riedal Amadeo för nästan 300 euro, men det blir ett väldigt bra samtalsämne!
            [ingress] => Den första gången jag verkligen la märke till Raúl Pérez var när jag hörde om hans vita vin från Rías Baixas i Galicien. Man behöver göra något riktigt tokigt för att stå ut bland en massa tokiga och det gjorde Pérez. Han lät sänka ner sitt vin på 20 meters djup utanför Cambados i Ría de Arousa och där fick det ligga. I mörkret och tjugo meters övertryck fick vinet ligga och stilla skvalpa runt av strömmarna. Det var vinets lekkammare och blev bara stört någon gång av Pérez och hans dykande kompisar. Du kan se detta på YouTube under ”Albarino Raul Perez”.
            [headline] => Spansk världsmästare i viner
            [page] => 0
            [modified] => 20181123125618
            [created] => 20181116115807
            [publishStart] => 20181203064200
            [publishStop] => 20190515125859
            [fullArticle] => Spansk världsmästare i viner Den första gången jag verkligen la märke till Raúl Pérez var när jag hörde om hans vita vin från Rías Baixas i Galicien. Man behöver göra något riktigt tokigt för att stå ut bland en massa tokiga och det gjorde Pérez. Han lät sänka ner sitt vin på 20 meters djup utanför Cambados i Ría de Arousa och där fick det ligga. I mörkret och tjugo meters övertryck fick vinet ligga och stilla skvalpa runt av strömmarna. Det var vinets lekkammare och blev bara stört någon gång av Pérez och hans dykande kompisar. Du kan se detta på YouTube under ”Albarino Raul Perez”. Raúl Pérez var inte ensam om att sänka vin till botten av havet. Champagnehuset Veuve Clicquot håller på med några prov i Bottenhavet, efter att deras vin hittades 2010 i ett vrak från Åland. Det var några av de äldsta flaskorna som hittats, men knappast de bästa. Nu gör de ett test under vetenskapliga former, man vet ju aldrig. Dessutom har bodegor runt om i världen, från Bordeaux och Kroatien till Australien och Kalifornien, sina egna undervattensprojekt.

Pérez undervattensvin var också ett prov och kanske mer ett reklamjippo. Det visade sig att det var bara 900 flaskor som fickt bada och resten gick den normala vägen. Men historien fick mig att vakna till och när jag hittade hans Sketch på Corte Inglés, köpte jag den. Till ett pris av nästan fyrtio euro var det den dyraste albariño som jag köpt, men också den bästa!

Sketchs druvor har vuxit på gamla plantor, som växer nära strandkanten i Meaño, nära Cambados. Druvornas tjocka skal skyddar dem från havets vindar. Vinden, som fångar upp det bräckta vattnet i Ría de Arousa, ger en speciell sälta till vinet. Ungefär som en Manzanilla från Sanlúcar. Musten får fermentera i 750 liters franska ekfat och ligga tillsammans med sitt skal under tolv månader. Det har givit vinet en elegans och komplexitet, mycket mer än andra albariños. Krämigt och fylligt men samtidigt friskt och fräsch. Det här är ett stort vin. Inte undra på att Robert Parker gav det 96 poäng 2009!

Nu började jag bli intresserad av Raúl Pérez. Jag tyckte hans namn lät bekant. Mycket riktigt, i mina anteckningar dök han upp dels från hans familjs bodega Castro Ventosa, dels från hans egen Bodegas y Viñedos Raúl Pérez, båda med ursprungsbeteckningen Bierzo. Jag hade köpt in viner från båda bodegorna utan att veta vem som stod bakom dem och en del hade jag rekommenderat här i Sydkusten. Håll öga efter de snällt prissatta El Castro de Valtuille Jóven samt Crianza men också för den dyrare Centenarias. Från hans egen bodega tycker jag mycket om hans unga La Clave och den något äldre Ultreia Saint Jacques. Hittar du någon vit Ultreia Claudina så köp den! Ultreia är för övrigt ett romerskt hälsningsord på pilgrimsvandringen till Santiago.

Raúl föddes 1972 i det lilla samhället Valtuille de Abajo (León) på familjens vingård, som varit i släkten sedan 1700-talet. Men Bierzo var inte känt för kvalitetsviner, närmare tvärtom. Den druva som växte här är lokala Mencía. Den hade introducerats av munkar från Bourgogne, som framställde vin för att göra pilgrimsleden till Santiago mer uthärdlig. För dem handlade det om att producera så stora skördar som möjligt och ett vin som man kunde sälja för en billig peng. Så var det fortfarande när den unge Raúl kom hem till gården i mitten av 90-talet. Men det skulle hända saker när Álvaro Palacio, som hade gjort underverk i Priorat, och hans unge släkting Ricardo kom till Bierzo 1999. Jag skrev om deras framfart där i Sydkusten 2015, men jag glömde en ung man som hjälpte dem, Raúl Pérez.

Samhörigheten med Palacio har verkligen burit frukt och Pérez viner klassas åtminstone lika högt som sin läromästares. Men där Álvaro Palacio går in för att göra ett område berömt har Raúl gjort allt för att en druva skall bli det, Mencía. Genom att skära ner blomningen och minska produktionen för varje planta har man fått ett mycket fylligare vin. Dessutom har han låtit äldre plantor fortsätta i produktionen långt senare än de trettio år som tidigare varit normen. Nya idéer som äggformade fermenteringsfat har provats. Ingen idé har varit för tokig eller dum och vinerna har varit fantastiska!

Detta har väckt stor uppståndelse inom vinvärlden och Raúl Pérez har blivit en mycket eftersökt konsult. Nu kan man se hans fingrar både här och där. Inte bara i Bierzo utan överallt: Rías Baixas, Monterei, Ribera Sacra, Asturias, Madrid, Portugal, Sydafrika… Och inte bara med Mencía utan med alla möjliga druvor. Han reser drygt 140 000 kilometer varje år och det hela toppades 2016 när han fick titeln ”Världens bästa vinmakare” av den franska(!) vinguiden Bettane & Desseauve.

Ett av hans senaste projekt stötte jag på i våras när jag fick en flaska Fondillón av min kompis Jan Björkrudh. Fondillón är ett märkligt vin från Alicante. Det görs på övermogna Monastrell-druvor, som villigt låter sig förfaras och blir ett ”vino rancio”. Sedan förvaras vinet i stora fat under mycket lång tid och mognar. Minst tio år tar det att få fram en riktig Fondillón och oftast mycket längre. I mitten på 1800-talet var det dyrast av alla starkviner. När du kunde köpa ett utmärkt portvin för cirka 150 franc per hektoliter och betalade 200 för en riktigt bra sherry, fick du betala 800 för en Fondillón! Tyvärr så råkade Fondillón dock ut för vinlusen och glömdes bort. Men inte helt och nu försöker man blåsa liv i vinet igen. Det görs av Bodega Monovar och det är hit som Raúl Pérez har knutits. Jag bjöd Jan på en aperitif från flaskan innan vi skulle gå ut och äta middag. Jag hade den ljuvliga smaken i munnen fortfarande tio minuter senare när vi klev in på restaurangen!

Två goda viner och en julklapp

Godeval 2017
Valdeorras. Druva: Godello
Det här är ett välsmakande vin från ett DO långt in i Galicien, nästan på gränsen till Castilla y León. Valdeorras betyder ”gyllene dal” och det här är en gyllene dryck från den. För mig är det en frisk, härlig dryck med en blommig doft. Druvan Godello är samma som Raúl Pérez använder i sin La Claudia, men här till ett betydligt bättre pris. Runt tolv euro.

Almirez 2016
Toro. Druva: Tinta de Toro
Det här är ett av mina favoritviner. Senast jag drack det var på den enstjärniga restaurangen Gaig i Barcelona i förra månaden. Det är en ljuvlig kombination av elegans och styrka. Nästan svart i färgen med en total doft av frukter och mineraler. Visst hade den varit ännu bättre om den hade fått några år på sig, men den var ruskigt bra redan. Om du vill smaka på Toro är den här ett av de bästa sätten att göra det. Runt 15 euro.

Riedel Amadeo
Österrike
Jag vill gärna slå ett slag för att man skall dekantera mera. Jag är av den bestämda uppfattningen att nästan alla bra vin tjänar på att dekanteras, vitt som rött. Att bara öppna en flaska räcker inte för att väcka vinets smaker från att ha varit instängt i åratal. Nu behöver man inte en Riedal Amadeo för nästan 300 euro, men det blir ett väldigt bra samtalsämne! Raúl Pérez har revolutionerat vinbranschen i Spanien och har till och med erkänts av franska experter. Foto: Studio LRX 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)