I Torremolinos står tiden still

BLOGG: SPANIEN IDAG Torremolinos har alltid utgjort en rejäl nostalgitripp för mig. Tre faktorer ligger till grund för detta.

Det första skälet är helt enkelt att jag växte upp i Torremolinos. Det var där jag levde mina sex första år, i slutet på 60-talet och början på 70-talet. Det är en tid som jag minns som i ett soligt skimmer, då den lille lintotten bodde näst intill på landet, där det idag reser sig stora bostadsblock i Montemar Alto. Då köpte familjen både frukt och fisk av försäljare som kom med sina varor på åsnor.

Det andra skälet är att jag besöker Torremolinos så pass sällan att jag inte skapar några nya erfarenheter som jag relaterar till byn. Varje besök kopplas sålunda till minnen från händelser för 40 år sedan. Som den fascinerande byggnaden som ser ut som en båt vid huvudavenyn, eller den branta backen vid Hotel Las Gaviotas, som vi åkte nedför till skolan, i den slitna minibussen av märket Mercedes.

Men det främsta skälet till min nostalgiska relation till Torremolinos är att det fortfarande till stor del ser ut som det gjorde när jag växte upp där. Där finns fiskekvarteret La Carihuela där det precis som då fortsätter att serveras chanquetes, boquerones och andra friterade fiskar. Där finns fortfarande min gamla förskola ”El Rincón”, som då leddes av nunnor och där Francoregimen impregnerade det mesta. Fast det var man ju för liten för att förstå något av.

Där finns fortfarande den lilla oansenliga köttrestaurangen ”Enrique´s” som drevs av min klasskamrats pappa. Hotellen bär samma namn och 60-talsdesignen är samma som när jag bodde här.

Det är till och med så att min fars gamla reseledarkontor vid Plaza Costa del Sol fortfarande står kvar, mitt bland alla nyare byggnader. När jag ser den pyttelilla byggnaden mitt bland alla andra fastigheter av senare tid känns det som om vi har en hemlis ihop. Alla andra ser bara Torremolinos centrala torg, men vi minns hur det faktiskt såg ut här ”på den gamla goda tiden.”

Så nog kommer nostalgitripparna att bestå, varje gång det ges tillfälle.

Mats Björkman Sydkusten