Visserligen utgjorde region- och kommunvalet inte den kollaps för de två ledande rikspartierna som vissa annonserat, men helt klart har PSOE och framför allt Partido Popular fått en rejäl knäpp på näsan. Borta är de egna majoriteternas era. Från och med nu måste politikerna vänja sig vid dialog och att söka samförstånd med andra grupper, om de ska kunna behålla makten.

Spanjorer har traditionellt haft förkärlek för starka, karismatiska ledare. Detta har kommit hand i hand med egna majoriteter och många, många år på posten. En konsekvens av krisen och det växande politikerföraktet är dock att en stor del av befolkningen nu kräver mer insyn.

Valet 24 maj torde också vara första gången som spanjorerna på allvar straffade sittande makthavare för korruptionsskandaler. Jag ser ingen annan förklaring till att PP rasat så katastrofalt i exempelvis Valencia, både i regionen och i kommunen. Samma sak gäller Esperanza Aguirre i Madrid, som visserligen vann kommunvalet men med nästan hälften så många mandat som PP tidigare hade.

Det bästa exemplet är dock kommunen Xátiva, där sittande borgmästaren Alfonso Rus avslöjats i ljudupptagningar när han räknar mutor. Trots bevisen och att han uteslöts ur PP ställde han upp för omval. Han inte bara förlorade valet, utan PP har rasat till tredje största partiet i kommunen.

Det har varit unket länge i spansk politik, men nu börjar det faktiskt kännas lite friskare i luften.