Han är kaxig och full av historier, ögonblick och minnen som liksom bubblar ur honom i en sådan fart att han får svårt att hålla isär dem. Han har mycket att berätta. Men mitt i detta jäklar anamma, och en visshet om att han varit en mycket omtyckt och framgångsrik reseledare, lyser självinsikten igenom. Också om hans svagheter.
—Jag har världens sämsta lokalsinne, säger han. Jag går alltid vilse.

Hur går det ihop med reseledaryrket?
—Inga problem, det är bara att fråga om vägen.
Och på så vis får han förstås sina resenärer att skratta. Troligen var det denna orädsla som gjorde Don Pedro till ett varumärke, vida känt inte bara i hemmakvarteren i La Carihuela där han bor sedan 1962. Per-Egon lockade över de stora, etablerade resebolagens gäster till sina evenemang. De var helt enkelt roligare. Eftersom han var sin egen behövde han aldrig vara rädd att stöta sig med någon.
—Frispråkighet är hemligheten. Jag har alltid sagt vad som fallit mig in.
Och så kunde han erbjuda bättre och billigare utflykter eftersom han var på plats hela tiden.

Hjärtat i handen
Framför allt har han varit sin egen, men på Per-Egons curriculum finns också åtta år på Brodin Touring och ett förtroendeuppdrag för Spies på Kanarieöarna.
Som reseledare säger han sig vara lättretad, han arbetar med hjärtat i handen och är därför lätt att såra. Viss distans till gästerna och en stor dos improvisation är nödvändig för att överleva i resebranschen. Och många är de sömnlösa nätter han tvingats läsa på om nästa dags resmål. Per-Egon tycker inte själv att han är någon bra guide, tröttnar snabbt på att upprepa saker och bryr sig lite om hur hög en byggnad är. Men han gillar att organisera och blev därför en uppskattad reseledare.
—Förr var reseledarna som gudar, berättar Don Pedro. Gjorde du bra ifrån dig valde resenärerna resmål efter vart du skulle.

Posten inget för Don Pedro
Per-Egon föddes i Skåne, i byn Högestad, och är varken svensk eller spansk utan kort och gott skåning. Han jobbade som söndagsbrevbärare och gick så småningom Kungliga Postverkets speditörsutbildning i Stockholm. Han gick ut som kurssexa bland 225 elever. Från slutet räknat.
—Det passade väl inte riktigt mig...

Per-Egon tjänstgjorde dock några år på posten i Gamla Stan i Stockholm. Och där i kassan fick han faktiskt sina första uppdrag som reseledare. Folk som hört att han liftat i Frankrike och Spanien kom in och bad honom hålla i olika bussresor. Det var någon gång i mitten av 1950-talet och Per-Egons namn spreds i resekretsar. Eller?
—Ryktet om mina eskapader nådde uppenbarligen inte fram, så jag fick fler och fler jobb som reseledare...
Han är lite tvärtemot. Ironisk och med en ständig glimt i ögat.

Svenskarna snälla och prydliga
De allra första resenärerna, före charterindustrin kom igång, var väldigt annorlunda mot dem som komma skulle.
—De var medvetna, ofta lärare och vetenskapsmän som reste i studiesyfte, berättar Don Pedro. Då var det varken bad eller billig sprit som lockade.
Första charterplanet med svenskar som landade i Málaga var en Curtis från Transair med 52 passagerare. Då tog resan från Stockholm mellan sju och nio timmar.
–Svenskarna som klev av såg alla likadana ut, vit skjorta och slips, snälla och prydliga. Med en flaska brännvin i bagaget, för det trodde de inte fanns i Spanien.

Inte salongsfähig
Don Pedro är en charmör med svar på tal på varje fråga. När jag frågar om han förtjänar att bli Årets svensk svarar han först ”Ja, det var på tiden!”. Sedan lägger han till:
—Jag är ju inte direkt salongsfähig. Jag säger rakt ut vad jag tänker och tycker.

Och till slut, lite mer allvarlig:
—Jag har gjort ett snyggt jobb med korrekta priser och jag har satsat både kroppsligt och själsligt.
Don Pedro tackar även sina mors arvsanlag för att han lyckats.
—Hon var lärarinna och av henne fick jag drivkraften att ta hand om och undervisa människor.

Förskräckta taxichaufförer
När han först började ta emot svenska turister i Torremolinos fanns inte rum så det räckte på hotellen. Don Pedro hyste in gästerna i spanska familjer.
—Det kommer fortfarande fram folk och säger att de tack vare mig kunde äta varje dag. Våra pengar var guld för spanjorerna.
Han skrattar när han minns tillbaka. En av dåtidens attraktioner var att rida på åsnor.
—Taxichaufförerna blev alldeles förskräckta när de hörde om det. De kunde inte förstå att svenskarna ville sitta på en åsna, när det äntligen fanns taxi.

Ut och rör på er!
Don Pedro har haft ett finger med i ganska mycket, förutom som ägare till flera butiker, restaurang och pensionatet Alegría i Torremolinos, även vid bildandet av Spansk Nordiska Sällskapet på Costa del Sol. Han rekryterade medlemmar till klubben under sina utflykter, och har arrangerat mängder med föreningsresor genom årens lopp. Bland dagens medlemmar säger han sig ha supporters, de som rest med honom. Men han tror en del också ser honom som en sabotör.
—Jag ifrågasätter ju alltid allting.

Framför allt vill han ha ut svenskarna ur stugorna.
—Sitt inte bara på tråkiga möten, gör utflykter och lär er någonting!

Fortfarande en Don Juan
Nu för tiden är Don Pedro mest pensionär. Resorna frestar på, man ska svara på tusen frågor och samtidigt hålla koll på trafik och annat.
—Jag är ju inte så ung längre, säger han.
”Gammal” är ett förbjudet ord i hans hus.

Nu ägnar sig Don Pedro åt att rensa i sina gamla arkiv. Det har samlats mycket papper på kontoret. Och så läser han. Och trivs i damsällskap.
—Jag har tre damer som tycker om att pyssla om mig, säger han okynnigt.
Gift har han också varit, med en mycket vacker och intelligent amerikansk flygvärdinna.
—Vi är skilda, dock som goda vänner. Hon trivdes inte här.

Träd för pengarna
Sydkustens utmärkelse Årets svensk delas ut för 15:e året i rad. Pristagaren får ett diplom och en check på 600 euro från SEB Private Bank, som för sjunde året sponsrar priset. Syftet med utmärkelsen är att hedra personer eller institutioner som på ett signifikativt sätt verkat för svenskheten på Costa del Sol och/eller för integrationen av svenskarna i det spanska samhället. Det kan gälla en enskild insats eller ett livslångt arbete och behöver inte vara av ideell karaktär. Priset överlämnas som vanligt i samband med Luciafirandet på Svenska kyrkan i Fuengirola, 13 december. I år är tiden klockan 20.00.

När Sydkusten frågar vad årets vinnare ska göra för pengarna ber han om betänketid. Sedan svarar Don Pedro:
—Jag ska plantera träd vid mitt torp i bergen utanför Torremolinos. Det tycker jag är en vacker gest mot Andalusien.