Visserligen ÄR februari årets kortaste månad - men ändå! I år har vi ju skottår och hela 29 februaridagar, men dom bara försvann! Det var tur förresten, eftersom dom var så blöta och blåsiga nästan allihop. Och kallt har det varit, hualigen! Jag har fått användning både för min norska lusekofta och min svenska vadderade skidjacka. Och mina bamsiga, brokiga paraplyer har fått sig ett lyft.

Vi minns den ljuva januari, med bergen som överflödade av mandelblom och ett blått hav som glittrade. Och över alltihopa lyste Moder Sool. Det var en spansk vinter som den ska vara, tyckte säkert många. MEN vatten behövs i kranarna, så det var tur att himlen öppnade sin stora kran till slut. Annars finge vi ingenting att duscha i och koka kaffe på. Detta fick man betänka när februari började skvala, och glatt plaska fram sjungande "Singing in the rain".

Nu har vi kommit till mars. Här finns massor att se fram emot, till exempel revyn på Club Nordico. Och sedan Semana Santa i hela Andalusien med omnejd. Är man riktigt stolt över sitt landskap kan man säga som skåningen: "Sverige består av Skåne med norr därom belägna fäbodar". Jag menar - Andalusien är ju en pärla, eller hur?
Processionerna i påskveckan är fantastiska tillställningar, vittnande om varm kyrklig gemenskap och starka känslor av sorg och glädje. Det verkar som om alla unga män står i kö för att få kånka runt med Jesusar, Marior, lärjungar, åsnor, troner, palmer, ljus och blommor och hela härligheten. Och alla går in för den TUNGA uppgiften med allvar och stolthet. Det är stiligt!

I Sverige samlas man i hemmen för att avnjuta sill, målade ägg och påsksnaps. Eller åker krokigt nerför pisterna i Sälen. Vadå Jesus? Ungdomen verkar i alla fall inte intresserad, så det är tur att vi tanter finns att fylla kyrkorna med. Plus ett och annat manfolk, modell äldre. Vi sjunger så fromt "Han lever, o fröjd..", men utan den översvallande glädje och lycka som tycks gripa tag i det spanska folket. Här riktigt lever man upp allihop, och fyller sedan barer och restauranger med livade familjer på 17 personer. Är det fest, så är det. Viva Espana!

Mars är mimosamånad. De ulliga, gulliga, gula buskagen kommer att förgylla tillvaron. Det är lätt att stirra rätt in i mimosan längs vägen, men man får akta sig för att inte bli mosad. Håll rätt på ratten, och se till att dina blickar vilar på alla bilar.
Att plocka in mimosakvistar är ingen idé, för blommorna bara torkar och skräpar ner. Åtminstone när jag försöker plocka med mig några gula skönheter. I stället får man köpa DYRA påskliljor, så att huset doftar  VÅR. Skulle gärna vilja ha ett riktigt svenskt påskris också, björkris så klart, och förse det med granna fjädrar. Det går naturligtvis att ordna detta med vilka kvistar som helst, men det är ju stora gröna löv på det mesta här, och det blir inte snyggt. Och ett palmblad med hönsfjädrar skulle ju inte se klokt ut!

Trots risbrist får det bli ett mysigt påskfirande med processioner och kyrka, ägg, sill och "en lille en". Att vara svensk-spansk är inte så dumt, man blandar alla traditioner och har dubbel så trevligt. Låt oss nu allihop njuta av mars begivenheter, och fira Semana Santa i glädje och gamman!