I lilla Leksand, där jag växte upp, hade ungdomen ett speciellt kvällsnöje. Det bestod av att gå till stationen vid sextiden, då TVÅ tåg samtidigt inkom på Leksands station. Det ena kom från Mora, på väg söderut, till Borlänge - det andra kom ända från Kungliga Huvudstaden. Loken var ångande, jättelika monster, dom pustade och frustade, ångade och väste som urtidsdjur. Det var STORT!

Ur tågen klättrade människor med spännande resväskor och intressanta utseenden. En del kallades "turistar" och kom från Stockholm. Ombord på tågen klev de beundransvärda leksandsbor som hade råd och anledning att åka någonstans. Tänk en gång var det en hel familj från orten som äntrade tåget för att emigrera till Australien! Dom skulle byta i Borlänge och Krylbo. Halva Leksand var på stationen med blommor, och alla grät.

Tåg finns ju ännu, tack och lov, fast dom inte längre ser så majestätiska ut. Det svenska X2000 och spanska AVE är strömlinjeformade och tjusiga, liknar silvriga ormar. Men inte blir man direkt hänförd! (Annat än i rent bokstavlig mening!)
Jag tågar gärna fram genom livet, medelst biltåg genom Europa till exempel. Ett sådant börjar med ett rejält elektriskt lok, eller två, och sedan kommer nån kilometer (tror jag) personvagnar följt av ett oändligt följe av bilvagnar. Bilarna står fastlåsta i två våningsplan, dit dom rattats genom ett komplicerat manövrerande. Och så sätter alltihopa fart och dunkar iväg från Hamburg till franska Narbonne.

Nästan ett dygn tar det, och under den tiden blir man riktigt bekant med medresenärerna i sin Liegewagen. Konversation utbryter på tyska, engelska, svenska, franska, spanska och några språk till. Vi i kupén blir som en enda stor familj.

Tiden går, tåget går, livet pågår. Över Nordtysklands platta Lyneburger Heide, genom mellan- och sydtyska berg och dalar, förbi idylliska tegelbyar med höga kyrktorn i mitten samt ett och annat sagolikt slott, ner till Rivieran med ändlösa vinplantager, ståtliga hägrar, lyxmarinor och gråbruna hus.

I restaurangvagnen med  gammaldags vita dukar och servering av artig kypare äts Gulaschsuppe och dricks tyskt mustigt öl. På morgonen kommer konduktören in i kupén med frukost. Han känner vid det laget alla resenärer och agerar som en pappa för hela vagnen.

Egentligen är livet som en enda lång tågresa. Nu blir det höst och vårt livs tåg tuffar på och spårar upp evenemang och festligheter på kusten. Det doftar kräftor från någon station framöver och i fjärran hörs flamencomusik, sorl och glam från festliga ferior. Festtågens fanfaren ljuder, och fyrverkeriernas flammande färger fångar fantasin. Det är bara några hållplatser kvar!

När det gäller tågresor i Sverige ska man akta sig! Dom kan kosta precis vad som helst. Om man hittar nånstans att köpa biljetter är man lycklig - automaterna vid de små stationerna fungerar inte alltid, och OM dom gör det är det hela så krångligt att man inte hinner med köpet innan det är dags att rusa på tåget. Sen får man köpa biljett av konduktören, och betala 50 kronor i straffavgift. Precis innan jag lämnade det gamla landet hörde jag en reklam-TV-snutt från SJ om att NU skulle man kunna komma över biljetter till bra priser. Det skulle nämligen snart starta en "biljettauktion" på nätet. Nä alltså - dra mig på en liten vagn!

Spanjorer åker gärna nattåg genom tillvaron. Middag serveras i alla restaurangvagnar från klockan tio på kvällen och glada upptåg sätter igång vid 23-tiden eller midnatt och pågår till frukost. Om jag skulle vilja se en teater eller balett, eller lyssna till en konsert mitt i natten så går det INTE - för jag har redan slumrat in så sött i sovvagnen. God natt!